Heja alla hejarmammor!

På Elliots kalas på ”Lekplatsen” i Bromma kunde jag inte hålla mig många minuter innan jag själv kastade mig i bollhavet med full entusiasm.
Vilket inte var helt planerat – jag hade nämligen på mig en ny, tjusig blus som var synnerligen urringad. Och varje gång jag lutade mig framåt blev det två bollar till i bollhavet. Om man säger så.
Så jag hoppade och skuttade och kastade och sköt bollar med kanon. Och stoppade in brösten mellan varje gång. Till pappornas stora förvirring. Haha.
Jag frågade Gunnar om han tyckte det var osedligt. Men han sa bara ”Inte ska du låta det stoppa dig från att leka i bollhavet, älskling.”
He’s my kind of guy.
Ibland hör jag mammor (jo, mest mammor) säga att de knappt vågar heja på sina barn. De är rädda för att barnen ska tycka att de är pinsamma. Eller ännu värre: Att de ska verka vara sådana där monsterföräldrar som tvingar sina barn att Prestera när de sportar.

Men det är klart man ska heja!
Jag har varit en sådan där närmast överentusiastiskt hejande mamma från start. Jag är en vandrande enmansorkester som klappar förtjust och skriker BRAAAAAAAAAAAAVO! bara ett av barnen lyfter på ett ben.
Jag har skrivit om mitt hejande på babysimmet – eller Plask och lek, som det heter när de är typ två – i ”Hjälp, jag ska bli tvåbarnsmamma!”
Det brukar jag ha som högläsning när jag håller föredrag.
Då skrattar alla så de kiknar.
För jag inte bara hejar. Jag gör alla rörelser också! Snurrar runt, gör karuseller och raketer och gud vet allt. På land!
Då brukar Gunnar faktiskt fråga om jag inte ”kan dämpa mig en aning”.
Men barnen tycker att det är skitkul.
Än så länge…

Kommentera

Required fields are marked *.