Det var en dagisfröken som lärde mig knarka

(Jag har tänkt göra en bank med Accent-krönikor också.
Så här nedan följer några gamla krönikor i tidningen. Publicerade 2007, 2008 och 2009:)

(Krönika i Accent publicerad 2007)

Det var Roberta som lärde mig att knarka. Hon var en charmig och älskad dagisfröken – och min 19-åriga ”syster” i utbytesfamiljen i San Francisco.
Hur det nu var möjligt. Det här var i mitten av 80-talet och jag visste redan då om missbrukens alla baksidor. Jag häpnade över att mina klasskamrater rökte hasch på rasterna som om det vore vanliga cigaretter. Jag, som var uppväxt med skräckberättelser om män som låg och födde apelsiner efter en haschpsykos, kom dit och ville rädda alla. Men Roberta bara skrattade och sa att herregud det är väl inte farligare än alkohol. Hennes langare var hennes tio år äldre handledare på förskolan – för övrigt gift med en läkare.
Jag fick följa med på deras parmiddagar och experimentella fester. Mina argument mot droger föll platt till marken mot deras ”läkarvetenskapliga fakta”. Jag provade till slut att röka några gånger. Bara för att se hur det var.

Sedan blev jag kär i Kevin. Han bodde i ett kackerlacksruckel och jobbade på ett sunkigt lunchhak. Men vad gör det när man är ung? Vi förlovade oss och hade storslagna planer. Han skulle öppna en egen restaurang, jag skulle skriva, vi skulle resa jorden runt och skaffa många vackra barn.
Men han rökte lite för mycket. Och han skrämde mig med sina svarta ögon när han festade till med kokain. Två veckor före bröllopet vaknade jag upp och insåg att jag måste sticka därifrån.
Jag kastade mig på ett plan hem till Sverige. Och rasade igenom. Då skyllde jag på andra omständigheter. Men såhär efteråt kan jag inte låta bli att undra om det var en form av abstinensångest. För inte sjutton hade jag bara rökt ett par gånger. Det var bara min verklighetsuppfattning. Jag hade knarkat minst tre gånger i veckan.
Det berättade Roberta när jag kom tillbaka åtta år senare. Hon hade själv slutat när hon inte kunde få barn. Nu var hon bara träningsnarkoman.
Jag sökte upp Kevin också. För att få veta om jag hade valt rätt. Tänk om han var lycklig och framgångsrik nu, med en egen restaurang, snygg fru och stor familj.
Men nej, han bodde kvar i samma kackerlackskvart och jobbade samma skitskift på restaurangen, med samma slavdrivare till chef. Han var en trettioårig man med en artonårings hjärna. Det var sorgligt att se – och jag kunde inte fort nog komma därifrån. Men självinsikten är bland det första som flyr en missbrukare. När jag skulle gå plockade han fram ringen igen:
”So, are you ready to marry me now?”

Varför börjar någon över huvud taget att knarka? En klok vän försökte förklara:
”Droger tar man för att det är den bästa lösningen man kan hitta på sina problem. Inte för att man ger upp eller för att det är ”kul”. Man är så sorgligt illa rustad att man inte kan komma på något bättre.”
Hon gjorde ett självmordsförsök som 12-åring.
”Hade jag inte börjat med droger och självmedicinerat, hade jag antagligen tagit livet av mig ordentligt. Sedan är det ju trist att det tog sexton år innan jag fick någon hjälp som jag kunde ta emot och förstå. Men jag är glad att den kom, och så pass tidigt i livet ändå.”
Hon är 44 år i dag och en fantastisk mamma och förebild för sina tre barn Men hon kämpar fortfarande med sviterna efter sitt missbruk.

Min räddning var förmodligen att drogerna inte fanns överallt när jag kom tillbaka till Sverige. I dag är knarket lika tillgängligt som alkoholen. Runt 800000 svenskar uppger att de provat narkotika, enligt Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning. Missbruket bland ungdomar ökar kraftigt. Läkare, börsmäklare och studenter tar tunga droger. Många i mediavärlden och runt Stureplan röker hasch för att slippa sin existensiella ångest. Mycket tack vare ”förebilder” som Fredrik jag-har-prövat-alla-droger Virtanen, Filip&Fredrik eller drogromantiska tv-serier som Entourage eller Weeds.

Men knark är inte kul. Knark är lika meningslöst nu som 1985.

1 kommentarSkriv en kommentar

  1. Jag är så glad att jag inte prövade hasch i mitten av 80-talet dåjag gick en skrivarkurs på folkhögskola.
    Jag var i övre tonåren då och ganska skör efter en uppvöxt med en pappa som var alkoholist och efter att själv varit mobbad i åratal.
    Det fanns flera på det internat jag bodde på som rökte hasch trots att det var förbjudet. De menade att det inte var skadligare än alkohol. Många av de här kamraterna var betydligt äldre än mig.
    Det har gått bra för många av dem senare. Men en av dem hamnade på sjukhus och han dog såsmåningom av sitt missbruk.

    Inga droger alls är värda sådana offer. Man vet inte i förväg vem som klarar sig och vem som ite gör det.

Kommentera

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.