mars 2009

(Krönika i Allas Veckotidning, februari 2009)

Kvinnor kör som höns, heter det. För min del så stämmer det. Jag skulle bli livrädd om jag mötte mig själv på vägen. Men jag har, som tur är, inget körkort.
Varför har du inget körkort? Du är väl en vän av kvinnlig frigörelse? undrar Anna i Lund.
Ja, visst. Sanningen är att jag har rattskräck. På riktigt. Jag får panik varje gång jag sätter mig bakom ratten, startar bilen – och eländet börjar rulla!
Kanske hade det gått bra om jag hade fått köra i 20 kilometer i timmen, även på motorvägar, och om jag fick vara alldeles ensam på vägarna. Då hade jag kunnat puttra fram genom tillvaron, lite som med Farfars bilar på Gröna Lund.
Ibland tror jag att jag borde ha blivit född i början av 1900-talet, då när man fortfarande kunde ha hela vägen för sig själv. På den tiden när det till och med gick en man med flagga framför bilen för att varna fotgängarna.
Nuförtiden finns det en massa andra dårar ute på gatorna. Bilister i stora dödsmaskiner som kör för fort, kör rattfulla – eller bara handlar helt irrationellt trots att de är spiknyktra.
Förra året åkte 230 000 fartsyndare fast. Om man därtill lägger alla de som kör rattfulla eller påverkade av andra droger så är det underligt att någon normal människa vågar ge sig ut på vägarna.
Att inte fler människor får sätta livet till är en gåta. Eller ett rent under. Hur man nu vill se det. Livsfarligt är det i alla fall. Jag kan till och med sitta i baksätet och be till Gud när Gunnar gör en omkörning.
”Men jag har ju fri sikt. Det är ingen fara!”, säger han.
Vad är det för fel och ligga kvar och småfisa bakom en lastbil? tänker jag. Så himla bråttom har vi inte.
Så fungerar min hjärna. En del av det beror säkert på att jag har tvingats åka med både mina föräldrar och deras bekanta när de kört på fyllan. När jag var liten drömde jag mardrömmar om att jag körde bil och att allting, precis allting gick snett. Plötsligt hoppade ratten av. Eller också fungerade inte bromsarna. Eller också kunde bilen svänga till vänster, när jag svängde åt höger. Sådär höll det på. Natt efter natt – och alltid med katastrofal utgång. Jag vet inte hur många barn och gamla som jag har kört över i mina drömmar.
Men jag önskar att jag kunde komma över min rattskräck. För en 43-årig trebarnsmamma skulle det vara rätt praktiskt att ha ett körkort.
Jag har försökt att ta körlektioner, hos världens snällaste bilskollärare i Malmö. Men lektionerna slutade oftast med att jag fick en panikattack på motorvägen och gjorde en burnout så hela ekipaget höll på att hamna i Danmark.
Kanske skulle jag våga försöka igen om de svenska trafikpoliserna började göra som i Kuznetsk i Ryssland. Där har de tagit präster till hjälp. En ortodox präst följer med poliserna ut på vägarna. Varje gång en fartsyndare eller rattfyllerist åker fast får de inte bara böter av polisen – de får också andliga råd av prästen. Och inte nog med det. Prästerna stänker även heligt vatten i farliga korsningar.
Knasigt? Tja, det kan man tycka. Men antalet olyckor har minskat med en tredjedel sedan det här systemet infördes.
I väntan på svenska vägpräster får jag sitta kvar i baksätet och blunda och be till Gud. Eller Gunnar.
”Kan du inte köra lite långsammare, snälla?”

{ 0 kommentarer }

(Krönika i Allas Veckotidning, december 2008)

Om man googlar på ordet ”svärmor” får man nästan 1,9 miljoner träffar. De flesta avslöjar minst sagt negativa omdömen om våra svenska svärmödrar. Eller för att citera ordboken Wikipedia:
”Svärmödrar brukar i film och litteratur, särskilt i serier och skämtteckningar, framställas som osympatiska. Relationen till svärmor tillhör de omtalade släktskapsrelationerna i skämthistorier och nidvisor, vars grund sannolikt är att relationen i sig rymmer en potentiell generationskonflikt och i viss mån en intressemotsättning. ”
Ja, så är det. Det finns en intressekonflikt här. Den älskade sonen. Eller maken, hur man nu väljer att se det.
Ulla i Stenungsund undrar vad hon ska göra med sin svärmor. Svärmor är nämligen pest. Hon klagar alltid över Ullas sätt att ta hand om sina tre barn, hennes matlagning och städning. Ulla har försökt prata med sin man om det här, men han menar att det inte är så farligt. Att hans mamma inte menar illa, men det gör ont i alla fall och Ulla undrar hur hon ska få svärmor att sluta klaga?
Osökt tänker jag på Amerikas nye president Barack Obama, som i den första intervjun fick frågan av en reporter: Ska svärmor flytta med in i Vita huset?
Du, Steve, jag talar inte om för min svärmor vad hon ska göra. Jag är inte dum. Hur tror du jag blev president?
Nej, man får inte vara dum, Ulla. Hjälper det inte att ta rygg på älsklingssonen, så får du prata med henne själv. Och säga precis hur du känner, med många jag i början av alla meningar. Jag blir ledsen när du klagar på min städning. Jag blir arg när du lägger dig i hur jag är med mina barn. Jag blir frustrerad när… och så vidare. För jag tror att det är med svärmödrar som med barn. Man måste vara Tydlig.
Sedan säger man: Nu räcker det. Nu vill jag inte höra något mer gnäll om den saken. Det här är mitt hem, här bestämmer jag hur vi städar eller uppför oss. Om du inte kan respektera det så vill jag inte bjuda hem dig någon mer gång. Därmed basta.
För jag tror att det är som Eleanor Roosevelt sa en gång: Ingen kvinna kan bli trampad på, om hon inte själv tillåter det.
Som mamma till två söner så anar jag också att det inte kommer att bli helt lätt att bli svärmor en gång. Man har ju burit dem intill sig sedan de var små knyten. Man känner dem utifrån och in. Och naturligtvis skulle det vara höjden av alla komplimanger om de valde någon som var lik sin mamma.
Och tvärtom så vore det höjden av all kritik att välja någon som är helt tvärt emot. Det är väl då man börjar leva rövare och klaga. När det egentligen handlar om att man är djupt sårad. Det skulle i alla fall jag göra.
Så antingen får man prata ut om det. Och försöka hitta en kompromiss som alla kan leva med. Eller också får man göra som Barack Obama, och skaffa ett större hus. Vita huset har 132 rum och 35 badrum. Plus en tennisbana, en bowlingbana, en biosalong, en joggingbana och en swimmingpool. Det räcker nog för att hålla till och med den besvärligaste svärmor nöjd.

{ 0 kommentarer }

(Krönika i Allas Veckotidning, november 2008)

Varje år skiljer sig runt 20 000 par i Sverige. Och störst är risken för separation när barnen är små, visar statistiken.
Hur bär man sig åt för att förgylla relationen när vardagen är full av barnskrik, blöjbyten, städning och arbete? Det undrar Anneli i Mora.
Ja, det var inte alldeles självklart att det skulle gå bra för Gunnar och mig. Jag blev med barn tre veckor efter att vi hade träffats. Och redan när jag var gravid hade vi vår första kris, då när jag tyckte att han var världens slarvpelle som inte städade, inte tvättade sina kläder – det gjorde jag åt honom – och mest var ute och festade. När man är gravid är man som bekant inte världens mest diplomatiska kvinna, så jag sa rent ut vad jag tänkte: Herregud, jag kan väl inte vara morsa till dig också? Det är alldeles tillräckligt omvälvande att få en liten bebis. Skärp dig, för guds skull, annars vill jag inte flytta ihop med dig!
För så var det, vi bodde inte ens ihop. Och det var inte självklart att vi någonsin skulle göra det. Vi hade ett par riktigt jobbiga veckor, innan vi hittade tillbaka till varandra. En vecka innan vår första pojke föddes, så flyttade Gunnar in.
Gunnar blev, som genom ett trollslag, världens underbaraste mest jämställda man. Man pratar ju om att man ska använda ”tough love” mot missbrukare. Men jag tror att det är minst lika viktigt på slarvpellrar och slarvpottor. Att mesa på och tro att ”det ordnar sig” funkar aldrig. Man måste bestämma sig från början hur man vill ha det om tio eller tjugo år. Eller de där första slitiga åren med småbarn. För innan man kommer in i det där sömnbristträsket kan man inte föreställa sig hur det blir. Det är som att gå in i en orkan. Då orkar man inte förhandla. Då får man bara hålla sig i varandra så gott det går och hoppas att man kommer ut helskinnad på andra sidan.
Det var inte förrän vi hade klarat första bebisstiden – och kommit ut på andra sidan med mer kärlek och mer tillit – som jag vågade gifta mig med Gunnar.
Det var bara vi två, plus en kompis och tvååringen som var med på bröllopet i den lilla träkyrka i Roslagen.
Tvååringen förstod nog inte alls vad som hände, att hans föräldrar faktiskt skulle sluta leva i synd, utan sprang glatt omkring och tutade i en träskulptur som det stod Jesus på.
Prästen ville ge oss några ord att ta med på vägen. ?
”Jag är själv gift, så jag vet att det inte alltid är en dans på rosor.” ?
Han log lite snett. ?
”Men en sak vet jag, och det är att ni aldrig någonsin får ta varandra för givet. Efter ett tag kanske du tänker att ’jag vet precis vad han ska säga nu eller vad han tänker’. Men hur väl ni än tror att ni känner den andre så gör ni det ändå aldrig riktigt. Det kommer alltid att finnas något där som ni inte hade en aning om att den andre var kapabel till eller drömde om.” ?
”Er uppgift som man och hustru är att ta fram det där hos varandra, uppmuntra det och heja på: ’Jo, jag vet att du kan!’” ?
”Tuuuturutuuuturutuut!”, spelade tvååringen på Jesusskulpturen. ?
Prästen log. ?
”Och så får ni inte glömma att leka mycket. Det är ett bra tips.”
Ja, det var det. Ett av de bästa. Och vi tar varandra aldrig för givet.

{ 0 kommentarer }