mars 2009

Min bästa barndomskompis, Sally (Som är ena halvan av Nelly i Kärleksbarnet, för övrigt) är inte bara en fullkomligt underbar och lite halvtokig människa, hon är en flitig bloggare och skicklig fotograf också.
Speciellt gillar jag hennes bilder från Malmö. Det är nästan så man får lite hemlängtan.

{ 1 kommentar }

Det är bara två dagar kvar på min mammaledighet.
Min sista mammaledighet.
Min sista bara-du-och-jag bebistid.
Gunnar tar över stafettpinnen på onsdag. Om man nu kan kalla ett litet mirakel för stafettpinne. Nej, kanske inte. Och pinne är hon då rakt inte. Möjligtvis en glad liten stafettboll. En liten stafettkerub.
I går satt vi och höll i varandra, Gunnar och jag.
”Hur känner du?” sa jag.
”Hur känner du?” sa han.
Det känns bra. Jag har väntat så länge på att få göra så mycket. Inte minst ta hand om mig själv och min kropp. Hej kropp!
Visserligen har jag skrivit en hel roman under denna ”ledighet”. Och ett femtiotal krönikor. Men ändå.
Jag själv och min kropp har kommit rätt långt ner på priolistan. Så det ska bli skönt. Att få bottna i mig själv igen. Bara att få börja simma igen. På riktigt. Varje dag. Ta djupa andetag. Tänka tankar till slut.
Andas in.
Andas ut.
Det känns bra.
Och bättre människa än Gunnar att lämna över sitt lilla Lykkebarn till finns ju inte. Han tycker att det ska bli så roligt att få vara ensam med henne. Att lära känna henne. Bara-hon-och-han. Och ta henne till öppna förskolan. Och visa henne världen. Och vara med när hon tar sina första riktiga steg.
Och ändå.
Det är min sista bebistid. Min allra sista lilla bebis. Som börjar bli stor. Och ja, nu sitter jag här och gråter. Jag visste det. Jag visste att jag skulle börja lipa när jag skrev det här inlägget.
Men det känns bra.

{ 2 kommentarer }

Ja, i dag smäller det igen. Det är dags för stans bästa loppis.
Arrangör: S:t Görans församling
Plats: Arbetargatan 21, ingång från gården
Tid: Lördag 28 mars, kl 11-00-14.00

Fika och korv serveras, till hungriga magar.
Tips: Ta gärna med en blå ikeapåse. Man fyndar mycket mer än man hade tänkt sig!

{ 0 kommentarer }

”Allt möjligt.
Linda.
Lykke.
Toaletten.
Och här luktar det bränt.”

Min man. Morgonpoeten.

{ 0 kommentarer }

Det känns lite manschauvinistiskt.
Trots att han bara är tre år.
Jag vägrar. Herregud, man är väl feminist.
Jag försöker skämta bort det. Kittla honom så han ska glömma vad han tänkte.
Men icke.
”Jag vill se dina bröst!”
Jag håller hårt i tröjan som han drar i.
”Brööööst!” vrålar han och klamrar sig fast vid mitt ben.
”Du får titta på pappas”, säger jag lakoniskt.
Och känner att jag måste lära honom ett och annat om hur man närmar sig en kvinna.

{ 0 kommentarer }

Det här ättikstrixet.
Jag är skeptisk.
Det luktar väldigt mycket ättika i vårt vardagsrum. Gunnar har ställt en skål med Perstorpsättikan på öppna spisen.
Jag tänker bara på saltgurka. Hela, hela tiden.
Och jag är inte ens gravid.
Jag måste ut härifrån.

{ 1 kommentar }

Jag vill ha hennes rumpa. Hennes ben. Hennes allt. Vilken människa. Vilken dans. Jag kan bara tänka i två ord i taget. Jag är alldeles tagen. Det var något av det vackraste jag har sett i hela mitt liv. Jag rös ända ut på underarmarna och smalbenen när de dansade.
Jag som inte ens gillar Let’s dans.
Jag som inte gillar uppvisningsdans.
Jag som tycker att det är ett rätt fånigt program.
Jag satt som förhäxad. Förtrollad.
”Men herregud Gunnar, titta! Titta!”
Jag bara rös och rös och rös och tårarna rann.
Laila Bagge har redan vunnit. Ni får rösta hur ni vill. Det blir inte vackrare än så.

{ 0 kommentarer }

Nu har en sjätte man gripits i kopplerihärvan.
Och i Italien rullas ett nytt ”Fritzl-fall” upp.
Det är så sjukt, så sjukt.
Jag har skrivit om det förr.
Och jag undrar, är det bara jag som nästan önskar att Lisbeth Salander fanns på riktigt. Så hon kunde hämnas på dessa män så som just hon kunde.
Gärna med tatuerarnål och häftpistol. Och någon får gärna filma.

{ 0 kommentarer }

Det tänker jag när jag får för mig att baka mördegskakor med tre sjuka barn.
Men det gick bra.
Till slut.
Elliot tyckte det var förvånansvärt gott.
Medan Movitz skrek äckligt, äckligt!
(Han tror att det är trolldeg.)
Han envisades för övrigt med att göra en enda stor Globen av sin degklump.
Vad han nu vill säga med det.
Nu måste jag ta ut Globen ur ugnen.

{ 0 kommentarer }