mars 2009

Ann-Charlotte Marteus sopar mattan med Wanja i Expressen i dag. Wanja ”jag är bara en vanlig undersköterska” Lundby-Wedin. En vanlig undersköterska? Skojar hon aprillos med oss? Hon har blivit en lyxlirare bland andra lyxlirare, som Marteus skriver i sin krönika.
Här är ett kort utdrag:

{ 1 kommentar }

Sådant här gör mig så ledsen.
Hur kan man tvinga ner en treåring i en stol och skrika åt ett gråtande barn att han förstör för alla andra – bara för att han hellre vill göra färdigt sin pärlplatta än att äta mellis?

Men det är nog vanligare än man tror. Jag är förvånad över att det är första gången Barn- och elevombudet (BEO) kräver skadestånd för kränkningar inom förskolan.

{ 1 kommentar }

Jag sa ju att våran barnloppis i S:t Görans kyrka var stans bästa. I år slog den alla rekord. Vi hade en omsättning på 44 000. Det var nytt vårrekord. och ändå kostar alla kläder i princip tio spänn styck. Även märkeskläder. Jag köpte hela pojkarnas sommargarderob plus en ikeakasse full med fina leksaker för en tusenlapp.
Och lite fina kläder till Lykke. Inte för att hon behöver. Utan för att jag inte kan låta bli. Hon klär väldigt bra i puffärm, har jag sagt det?
Och där flög den feministen ut genom fönstret.
Haha.
Eller?
Jag har fortfarande inte vågat sätta på henne en tjejig hårklämma i luggen. Trots att luggen hänger in i ögonen. Det känns som ett övergrepp. För jag vill ju inte att hon ska känna sig inträngd i en söthetsfålla. Men jag vill inte klippa av håret heller. För hennes lockar är så fina.
Stön.
Det är svårt det där med könsroller.

{ 3 kommentarer }

Det är party i Elliots rum. Som från och med nu även ska vara Movitz.
Vi hade frågat så försiktigt om Elliot kunde tänka sig att dela rum och jaaaa! sa han.

Så i dag har vi burit och skruvat och städat och gjort fint. Killarna har varit med hela vägen.
Och alldeles nyss satt de och samtalade i sina sängar.
”Jag har bott väldigt länge i det här rummet, Movitz.”
”Jaha!”
”Det är ett bra rum. Man sover väldigt bra här.”
”Jaa. Movitz sova bra här! Jättebra här.”

Det är så hjärtat smälter.

{ 1 kommentar }

I dag har vi ägnat dagen åt att möblera om. Och sälja på Blocket och köpa på Blocket.
Och jag upphör aldrig att förvånas över Blocketfolket.
De där som ringer så fort man sätter in annonsen och säger att pax för den.
Visst.
Men sedan dyker de aldrig upp. Och under tiden är det miljoner andra som ringer, och som man ber att avvakta.
Eller de där som säljer en växasäng i Vallentuna.
Och jag vet inte varför, men vi åker dit. Kånkar omonterade brädbitar och skrufvar och åker hem igen.
Sedan börjar helvetet.
Att montera en ikeasäng utan instruktioner.
Bara för att inse att alla skruvar som ska sätta fast benen inte finns med.
Och när man ringer säger människan Hoppsan.
Och att det nog finns skruvar i järnhandeln, de kan hon tänka sig att betala för.
IDIOT!
Säger jag bara.
Det finns så många idioter därute.

Vi krävde såklart att få häva köpet.
Hon ville inte ha tillbaka sängen, sa hon.
Det förstår jag.
Och därmed slipper vi en tur och retur till Vallentuna. Alltid något.
Men vi vill ha tillbaka pengarna.
Och egentligen vill vi ha ersättning för sveda och värk också. För vi var inte sådär himla pedagogiska mot barnen när vi försökte få ihop den där sängen. Om man säger så. Jag tror nästan vi skrämde slag på dem, rentav.

Vi får se om vi någonsin får tillbaka de där hundralapparna från sängsäljaren – eller om jag får skriva av det på kontot Läropengar. Pappa hade alltid ett sådant. ”Skriv upp det på läropengar”, sa han när jag hade låst mig ute och tvingades tillkalla låssmed.
Pappa, jag saknar dig. Du skulle ha fått mig att tokgarva åt allt det här. Fast å andra sidan så har Gunnar och jag garvat rätt mycket i dag också…

Så nu är boysen på väg ut till nästa annonsör för att prova lyckan med ännu en växasäng. Lite djärvt, jag vet. Men annars har inte treåringen någonstans att sova i natt.
Ni håller väl tummarna?

{ 2 kommentarer }

Så såg hon ut. Min lilla Lykkeliten. När hon bara var 22 dagar. Fantastiska Juliana tog 127 bilder. På hennes vackra, tankfulla ansikte. På hennes händer och fötter. På den nya sköra familjen.
Bilderna är helt fantastiska. Men jag hade inte kommit på att göra det om inte Juliana hade gett oss fotograferingen som en gåva.
Det är den bästa gåvan vi har fått!
Ett minne för livet.
Och mitt allra bästa presenttips!

{ 0 kommentarer }

Min gamle vän Johan T Lindwall blir bara smalare och smalare. För femton år sedan kamperade vi ihop i Karlskrona. Det var långt innan han blev hovreporter. Han är snällare än man kan tro. Och tokigare.

{ 0 kommentarer }

Lykke fick lite nya kläder också. Då blir man så här glad. Som en liten fågelunge fladdrar hon med fötter och händer. Sötnosen.
Hon ammar fortfarande hundra gånger om dagen. Men bara på högerbröstet. Och i dag var jag för första gången borta från henne i hela fem timmar. Ni som har egna bröst kan säkert ana hur jag såg ut – och kände – i högerbröstet när jag till slut kom hem.
”Ge mig barnet!” ylade jag i dörren.

Efteråt försökte Gunnar lära henne göra ploppljud med fingret. Det gick sådär.

{ 0 kommentarer }

Vi har köpt en ny tvättmaskin. För 35 spänn. Som funkar. Och vibrerar. Movitz hittade genast ett nytt användningsområde.

{ 0 kommentarer }