Hillevi Wahl
Från månads-arkivet:
”Mamma, hur fort kan du springa?”
”Jag vet inte.”
”Jamen kan du springa fort här fram och tillbaka?”
”Nej, du älskling, det är jag lite för sjuk för.”
”Men mamma, tror du grannarna sover?”
”Eh. Nehej, det tror jag inte.”
”Får jag ringa med min väckarklocka då?”
{ 0 kommentarer }
Elliot ser på Små Einsteins. De säger sex laxar i en laxask.
”Sex slaskar i en slaskask, sex slaskar i en slaskask, sex slaskar i en slaskask, fort va?!”
Han ser jättestolt ut.
”Vet du vad lax är? Det är en fisk. Sex laxar i en laxask”, försöker jag.
”Sex slask…”
Han funderar en stund.
”Mamma, rimmar sexslask?”
{ 1 kommentar }
Något av det underbaraste jag vet är att komma in i ett rum där Lykke är. Och när hon får se mig så hoppar hon jämfota av glädje i pappas famn.
Hopp-hopp-hopp!
”Sådär glad blir jag också varje gång jag ser dig”, ler Gunnar.
Det är kärlek.
{ 0 kommentarer }
Ewa tar upp det här med mamma- och pappachocken. När barnen inte uppför sig som i Mama eller Family living:
”Jag bara spånar här, men jag funderade på om det enorma glappet som finns mellan generationer och familjemedlemmar i dag kan innebära att den som väl skaffar barn aldrig i hela sitt liv har umgåtts med barn, skött barn eller sett nån annan göra det nån längre stund. Och när man då väl får ett eget barn så är man helt oförberedd på hur extremt ”ogulliga”, ”besvärliga”, skrikiga och ”trotsiga” de kan vara när de kommit ur det bedårande bebisstadiet och så har man inga verktyg för att handskas med detta.
Det är så klart en helt ovetenskaplig teori. Tycker mig bara se så enormt många runt mig som aldrig hållit ett barn eller varit ensamt med ett barn i nån som helst ålder i hela sitt liv skaffa barn.
Då kan det bli en chock hur otroligt jobb igt det kan vara vissa dagar med en tvååring eller frustrerad femåring.
Självklart är spriten en skurk! I vår familj är vi vuxna aldrig nånsin fulla inför våra barn. Vi är inte nykterister, men dricker MYCKET måttligt om våra barn är med. Ja, jag är själv alkisbarn…
hälsningar Ewa”
Svar: Ja, jag fick just precis den chocken. Hela första boken handlar om det: ”En fuskmammas bekännelse”. Och då trodde jag att jag var helt ensam om att känna mig så. Som en ufo-mamma mitt i barnrymden. Men redan när jag började blogga, då för snart sex år sedan, så märkte jag hur enormt stort behovet var av sådana här igenkänningsböcker. För innan dess skulle allt vara så himla präktigt, och hur mamman kände sig inuti – eller pappan – var det ingen som riktigt brydde sig om. Men nu finns det så många böcker skrivna med humor och ibland viss bitterfittighet – så man nästan har tröttnat på det. Men då glömmer vi att det hela tiden kommer nya, nervösa, förvirrade, osäkra ufo-föräldrar. Återigen – vi måste våga be om hjälp. Och hjälpa de nya. Skapa nätverk. På nätet eller i kvarteret. Eller både ock. Gärna med grannarna. De är närmast när det verkligen gäller.
{ 0 kommentarer }
Maria skriver om barnmisshandeln:
”Viktig fråga. Tror att det är en blandning av allt det du skrev, fast kanske mest det där om att pressen ökat, som en kommentar sa. Det räcker liksom inte att vara en mysig och gullig mamma, utan man ska vara perfekt på alla möjliga plan. Och det är det ju ingen vettig människa som är.
Tyvärr tror jag också att många får barn utan att egentligen sätta sig in i allt som krävs. Idag är det mer ”coolt” att liksom ”Äh! Jag behöver inte läsa några töntiga böcker eller träffa andra föräldrar”, men sen står man där med en trotsunge och så…Ja. Du fattar. Hemskt, hemskt.
Själv är jag mer inne på lat- mammastilen, meaning vara en fantastisk mamma och relativt fantstisk på mitt jobb, men det där PMellan får lite stå på hold. Man måste softa med familjen också.
Skriver sällan kommentarer på bloggar, men nu när jag för en gångs skull skriver på din måste jag bara säga att du har så helt fantastiskt kloka åsikter och att du slår huvudet på spiken i stort sett VARJE GÅNG! Dessutom verkar du vara en sådan himla gullig och förstående mamma.
KRAM! Maria”
Svar: Å tackotackotack! Vad gullig du är. Ja, jag tror också på det här med att vi ska tillåta oss att vara lagom bra. Lagom bra mammor, lagom bra på jobbet, lagom snygga, lagom smala – och helt nyktra. Åtminstone inför barnen. Och så måste vi våga be om hjälp. Skapa nätverk, peppa varandra. Det är inte bara bra för barnen, det är roligt för oss vuxna också.
{ 0 kommentarer }
Ja, Helena, du hade rätt. Alkoholen ligger ofta bakom den ökade barnmisshandeln. Så här står det i Svenskan:
”Bris lägger på fredagen fram en rapport som visar att organisationen förra året tog PMot 1 857 samtal från misshandlade barn. De pekade oftast ut någon av föräldrarna som den skyldige.
Alkohol är en vanlig faktor och helger med någon berusad förälder oroar många barn.
- Vi måste få ett bättre skydd för barn än det vi har i dag. Ett sätt är att hjälpa de familjer som är utsatta och har problem med psykisk ohälsa eller alkohol, säger Eva Waltré.”
Den där jävla alkoholen.
{ 1 kommentar }
Ryktet går tydligen om att Michelle är gravid. Jamen, det vore väl fantastiskt. Ska man göra vita-huset-historia så kan man lika gärna göra det ordentligt.
Och det finns inget större än små barn.
Inget större mirakel, ingen större utmaning.
Kan de klara det? Yes, they can.
{ 0 kommentarer }
Trots 30 år med förbud mot barnaga så ökar misshandeln av barn. Det visar statistik från Brottsförebyggande rådet och Bris.
Jag har vetat om detta ett tag och frågat runt. Vad beror det på? Varför nu? Men ingen vet.
En del proffs på barn och föräldrar funderar på om det kan ha att göra med att åldern på förstföderskorna ökar. Att vi inte skulle vara beredda på en uppoffring och det tålamod som krävs för att ha barn.
Men jag vet inte.
Jag är mer inne på supernannyhållet – att det har blivit okej att straffa barn. Att det är barnen som ska stå i skamvrån när det så tydligt är föräldrarna som brister.
Vad tror ni?
{ 5 kommentarer }
”Mamma, tänk om jag hade en död häst!”
”Jaa…”
(Tänka, tänka, tänka.)
”Då skulle jag kunna ha den och rida på i himlen när jag är en ängel.”
”Ja, just det.”
”Men var skulle hästen sova, mamma?”
”Jaadu…”
”Kanske i ett dött stall!”
{ 1 kommentar }
Marina Iren Engan fortsätter debatten om strulpappor på Newsmill:
”När jag ringer honom vet jag aldrig vilket skick han kommer att vara i. Trevlig och glad eller full och skitjobbig. När jag ser hans nummer på nummerpresentatören får jag en sugande känsla i magen. Är han nykter? Nää, det är bäst att låta bli att svara, orkar inte med alla fantastiska projekt han drar igång och som han gärna svamlar om när han har tagit sig en rackare.”
Vi är många som känner igen oss. Alltför många. Och hon avslutar:
”Jag tycker att föräldrar överhuvudtaget måste ta mer ansvar för sina barn. Man hör så ofta hur synd det är om mammor och pappor som inte får träffa sina barn. Hur är det för barnen? Barnen har banne mig rätt att slippa en förälder som super, knarkar, slår, våldtar eller utsätter barnet för psykisk misshandel. Då måste barnets rättigheter komma i första hand och föräldern får snällt acceptera att den, åtminstone för en period, utestängs ur barnets liv.”
Vad tycker ni?
{ 0 kommentarer }
