Gott nytt år, kära läsare. Kärlek är gratis. Även i kristider.
{ 0 kommentarer }
Från månads-arkivet:
december 2008
Visserligen är julen över. Men det kommer fler tillfällen att ha Släktångest. (Sedär, ett nytt skönt ord att suga på). Och idagsidan ger dig en guide: 12 sätt att hantera din släktångest.
Man ska inte gå undan och svälja. Man ska våga prata med varandra:
”För att förändra en dålig relation måste man prata med varandra. Våga förklara varför du är du, berätta om minnen och gå på upptäcktsfärd i varandras familjer. Det hjälper er att förstå varandra.”
Och så ska man vägra gå i bitterfällan.
{ 0 kommentarer }
Svd:s idagsida har haft en lysande serie om svärföräldrar. De har tagit upp problemet ur många vinklar.
Speciellt ”Farmor ratar livets efterrätt” kändes i hjärtat:
”Så här beskriver Sofia sina svärföräldrar: Maude, 73, har varit psykoterapeut och öppnade på senare år en egen mottagning. Sven, 75, har arbetat som advokat med inriktning på affärsjuridik. Som pensionärer reser de mycket, ser utställningar och går på bio och teater. Sofia sammanfattar deras aktiva liv med att ”det är bara vuxengrejer som gäller” och hon har inte hört svärföräldrarna undra över barnbarnens älsklingsmat. De kan missa presenter till deras födelsedagar och klagar aldrig på att det var alldeles för länge sedan de fick träffa dem.
– En gång sa Maude att hon aldrig fått någon teckning av våra barn. Nä, tror katten det, säger Sofia. Svärmor säger rent ut att hon aldrig skulle orka göra som sina väninnor, hämta och lämna barnbarn på dagis flera dagar i veckan.
Nej, inte ens när Magnus och Sofia ber om hjälp kan svärföräldrarna visa att deras familj är viktig. Bara om de inte har någonting annat för sig kan de möjligen tänka sig att ställa upp. För Sofia känns det som om det är på nåder.
– När vi skulle föda vårt andra barn undrade vi om de kunde tänka sig att vara stand by några veckor så vi visste att vi kunde få barnvakt medan vi åkte till förlossningen. Det ville de inte lova. Vi fick ringa några kompisar. Svärmor vägrar uppoffra sig för något som skulle kunna störa hennes planer.”
Varför har samhället blivit så ensamt och egoistiskt? Varför kan vi inte hjälpa varandra mer? Över generationsgränserna? De enda som jag känner som VERKLIGEN hjälper varandra är småbarnsföräldrar. Speciellt mammor, jäklar vad vi hjälper varandra. Kanske för att vi sitter i samma båt. Kram på er, och gott nytt år, alla kämpande småbarnsföräldrar!
{ 3 kommentarer }
Nu börjar tidningarna ringa och fråga om nyårslöften. Jag blir lika ställd varje gång. Jag minns knappt vad jag lovade förra året. Men jag brukar bara lova sådant jag kan hålla, så det var nog att vara mer närvarande med barnen. Att leka mer.
Och det har jag gjort.
Jag är lite nykär i alla mina tre barn. Och de tycks vara lite nykära i mig. Det är häftigt.
I år tänker jag försöka vara lite mer närvarande i min egen kropp. Simma och promenera och vara snäll mot den här fantastiska kroppen som ju är världens häftigaste uppfinning.
Det här året har jag inte riktigt hunnit med den. Somliga dagar känner jag mig som 82. Det gör ont överallt.
Men look out 2009, jag tänker bli Superstark!
Nåja.
(Påminn mig gärna om det, i slutet av nästa år.)
Vad tänker ni lova?
{ 0 kommentarer }
Kolla! Katerina Janouchs bibel ”Barnliv” kommer på bokrean i februari! Jag har nästan läst sönder min, och citerat en hel del här på bloggen. Jag hittar nya grejer hela tiden. Det är en så fantastisk bok. Ni måste köpa den. Köp fem eller tio och ge bort i present. Funkar lika bra för nyblivna föräldrar som tonårsföräldrar.
{ 0 kommentarer }
Jag blir så otroligt ledsen när jag läser om barn som super sig redlöst fulla. Barnfylleri. Jag hade inte ens hört ordet innan. GT berättar om en fjortonårig flicka som hade tre promille i blodet:
”Journalen visar att Stina hade tre promille i blodet och att hon var starkt nerkyld. Tempen var nere i 34 grader.
- Hon hade sprungit omkring utomhus i bh och bara strumplästen och blivit blöt om fötterna. Hon saknade tröja och dörren till huset stod öppen när hon låg på golvet, berättar en av flickorna.”
Man vill ju bara krama om dem. Barnen. Och fråga vad sjutton de håller på med.
Men förmodligen gör de bara som vi vuxna gör. Det är för sorgligt.
{ 1 kommentar }
På väg hem i dag, i minusgrader, så mötte vi en man som låg i framstupa sidoläge i frosten. En annan kille hade stannat innan jag kom fram.
”Han har druckit lite för mycket”, sa han.
Killen satt på huk och försökte höra vad Fyllgubben sa. (Jo, jag säger så nu, Fyllgubben, efter att han pratat med prästen Olle Carlsson och hört hans kärleksfulla berättelse om sin egen Fyllgubbe.)
Han hade varit på väg någonstans, sa han.
Killen log mot mig.
”Du jag försöker höra vart han var på väg, och sedan ringer jag efter hjälp. Det är okej.”
Han nickade åt barnvagnen.
Det var kallt. Jättekallt.
Men jag var glad över att det inte bara är jag som stannar när en fyllgubbe ramlar omkull i den frostbitna marken. Vi kanske är på väg mot varmare tider, trots allt.
{ 0 kommentarer }
