…när jag får tag i den. I morse var det tydligen Trond Sefastssons tvivelaktiga leverne som Lykkeliten gick igång på.
Sedan gjorde hon i blöjan. Rejält. Sedär ett statement, om något.
{ 0 kommentarer }
oktober 2008
Förvaring är sista skriket. Även när det gäller våra ungar.
”Just nu är vi tre personal på femtioåtta barn. Nästa år ska det tydligen bli hundranio ungar. Och vi vet inte ens om vi får någon extra personal.”
Så berättade en uppgiven fritidspedagog i centrala Stockholm. Han och hans personal går redan på knäna. Hur de ska kunna ta hand om ytterligare femtio trötta ungar till nästa år förstår han inte.
”Hur ska man hinna se alla? Man har ju inte en chans.”
Skolan har stått i centrum ett tag nu. Det ska satsas på skolan, heter det från varenda politiker. Men fritids då? Där satsas det tydligen inte alls. Där handlar det numera bara om förvaring. För någon pedagogik kan de inte rimligtvis hinna med.
Enligt Stockholms stads egen rapport går det i snitt mellan fyrtiosju och hundra barn i varje grupp. Och alla som någonsin har haft barn vet vad det gör med smittspridningar, ljudnivåer och allmänt bråk.
Jag har redan börjat få ångest för att min femåring snart ska kastas in i detta kaos. Vågar man ens lämna sina barn där? Många föräldrar jag pratar med blir närmast chockade när de kommer och ska hämta sina barn. Ljudnivån skulle ge vilken vuxen människa som helst tinnitus. Hade det varit en arbetsplats för vuxna skulle skyddsombuden genast stänga den. Men för barn – och fritidsledare – är det tydligen alldeles acceptabelt. Liksom att det ständigt pågår konflikter som pedagogerna inte hinner hålla koll på.
”Det är knappt man vågar gå på toaletten.”
Personalen slutar, för att de inte orkar med, eller för att de får så uselt betalt. Tänk själv, skulle du vilja vara ensam med trettio-fyrtio barn? Förra året slutade tvåhundrafemtio personer, medan bara trettioen anställdes under samma period.
”Skolbarnsomsorgen ska komplettera skolan samt erbjuda barn en meningsfull fritid och stöd i utvecklingen”, heter det i skollagen.
Hahaha. Vilket skämt. Hur ska det gå till? Ska personalen trolla med knäna?
Samtidigt går staten in med 1 500 miljarder i ett stödpaket till bankerna. Det är 166 000 kronor per svensk! Fattar ni hur många fritidspedagoger man skulle kunna få för de pengarna?
PLUS: Spanarna firar 20-årsjubileum med ett klassikerkalas på sr.se. Ladda ner i ipoden och njut!
MINUS: Borrelia med ansiktsförlamning och hjärnhinneinflammation. Speciellt på min man.
{ 0 kommentarer }
Lykkeliten har varit lite kinkig de senaste dygnen. Snuttar hela tiden och vill vara nära. Först tänkte jag att det är smakportionerna som gör henne knasig i magen. Sådant kan man ju relatera till.
Men i går kväll kände jag den.
Tanden.
HON HAR FÅTT EN TAND! tjoade jag så hela familjen höll på att trilla omkull.
För så är det. Första tanden är nästan lika stort som när de tar första steget. Jag blir alldeles tårögd och tjock i halsen och måste snyta mig. Lilla gumman. Klarade du den pärsen alldeles själv?
”Vi måste ringa till dagis och berätta!”, sa Elliot.
Han är för söt.
(Och när Movitz fick sin första tand så skrek jag så Gunnar höll på att köra av vägen. Så det är lika stort varje gång.)
{ 1 kommentar }
I somras berättade Björn Ulveaus i sitt sommarprogram att han inte minns någonting. Inte ett smack. Framför allt inte från åren med Abba. Benny minns, men inte Björn.
Och i dag intervjuas dottern Linda av Cecilia Hagen. Hon minns ingenting, hon heller. Linda alltså:
”Och du sjöng vid din scendebut.
– Ja, i Las Vegas när jag var kanske fem år. Jag var med i kören till ”I have a dream”. Fast det där minns jag inte. Jag har mycket dåligt minne från min barndom. Jag kommer inte ihåg någonting. Minns inget. Inget. Tyvärr. Jag försöker ändra på det nu och proppar i mig Omega 3. Men jag brukar säga att jag gjorde min scendebut på Caesar’s palace scen.”
Alltså. Allvarligt talat. Jag tror inte Omega 3 hjälper. Något är riktigt skumt här. Om jag var familjen Ulveaus skulle jag gå till en doktor och göra en riktigt genomkörarkontroll.
{ 0 kommentarer }
Childhood och Vattenfall har gjort gemensam sak, en bra sak, och skänker pengar till utsatta barn om vi bloggar om ”Uppdrag barn”.
Hittills har 639 personer bloggat. Vilket ger 12 000 kronor till barnen.
Blogga och länka du också. Många bäckar små…
{ 0 kommentarer }
Vi börjar bli stammisar på Kyrkans barntimmar nu. Även om det var lite traumatiskt förra veckan när Gunnar fick så fruktansvärt ont i huvudet att han måste lägga sig ner, och sedan forslas till akuten igen.
Den här gången höll vi oss mer upprätta. Och pojkarna pysslade med sina Halloweenkort, så jag har aldrig sett på maken. Det kanske kan bli en pysselfamilj av oss också, till slut.
{ 4 kommentarer }
Kolla vad jag hittade. En bild från 1965. Och för mig som nästan inte har några bilder kvar alls från den tiden, så är den ett fynd. Tydligen har jag låtit scanna in den, framkallat en bild och klistrat in den i en dagbok från 90-talet.
Visst ser det ut som en lycklig familj? Jag blir alldeles tårögd när jag ser den. Och ja, det är jag till höger. I mammas famn. Och hon ser ut som en helt vanlig, fin mamma.
{ 7 kommentarer }
Babel hade ett gripande program i går. Om författare som skrivit om medberoende. Och Märta Tikkanen är så vacker, så vacker när hon berättar om sitt helvete med makens missbruk. Om hur spyorna luktade olika, beroende på vad han hade druckit. Åh, vad jag känner igen det där.
Och här tipsar Babelredaktionen om litteratur om beroende och medberoende. Jag blir så stolt varje gång Kärleksbarnet nämns. Tack snälla Babel.
{ 0 kommentarer }
För ett år sedan skrev jag en krönika i Metro. Om Alex Schulman och hans blogg:
”Nej, jag kommer inte att sakna Alex Schulmans personangrepp. Men det finns glimtar på hans blogg som var briljanta. Det var när han skrev korta, till synes helt omotiverade inlägg om sin saknad efter pappa, tv-profilen Allan Schulman, för övrigt en inte helt okomplicerad man, han heller.
Kanske är det det som allting till slut handlar om. Vårt behov av att bli bekräftade. Helst av pappa, i brist därpå av 200 000 blodtörstiga bloggläsare.Jag vet att jag låter som en gammal tant i freakfrisyr, Alex. Men slösa inte bort din begåvning på strunt. Jag är övertygad om att du skulle kunna gå längre än såväl din mamma och pappa som din morfar Sven Stolpe om du bara vågade blotta dig på riktigt och skriva en roman om förhållandet till din pappa. Vi är minst 200 000 som skulle jubla. Jag lovar.”
Nu ser jag att han har följt mitt råd. Det har blivit en bok om Alex och pappa Schulman.
Jag hoppas den är så bra som jag hoppas.
{ 0 kommentarer }
