Min man Gunnar fick i uppdrag att handla frimärken.
Han gick till Vivo.
Har ni frimärken? frågade han i kassan. Nej, sa kassörskan.
”Då var jag nära att fråga: Exakt hur gick det mötet till? Hur gick det till när ni beslutade att näe, frimärken ska vi inte sälja… men DAMPARAPLYER! – för femtionio kronor, det ska vi sälja, det ska vi hänga i taket vid kassorna! Jag skulle vilja veta hur det mötet gick till och vilka som var med! Och om de i så fall har jobbet kvar – och om de har några fler lysande idéer!”
”Men det sa du inte?”
”Nej, det gjorde jag inte.”
Gunnar hängde av sig jackan och suckade.
”Jag gick tvärs över gatan i stället och köpte frimärken på Vi vinnare.”
Hon är så ivrig, lillflickan. Så nyfiken på livet. När vi äter sitter hon storögt och tittar på våra munnar. Vad ÄR det de stoppar i sig?
I förrgår fick hon smaka på mosad potatis med bröstmjölk, formulär 1A i bebisars smakportionlära. Hon satt i pappas famn och vi tittade andäktigt på henne.
Full av förväntan öppnade hon munnen, fick av en klick från skeden. Smakade av, och grimaserade. Hon såg ut som om hon skulle nysa.
Nehej, det var inte gott, va?
Man kunde ju tänka sig själv…
Men jodå, hon ville ha mer. Hon viftade till sig skeden. Höll om den hårt, hårt när hon väl fick tag i den. Mer, mer, MER!
Hon smakade, smackade, grimaserade och spottade ut hälften. Sked efter sked. Hennes ögon lyste. Äntligen fick hon lite ny smak på livet. Just nu har den ständigt en bismak av söt bröstmjölk.
Men det här är bara början, älskling.
Jag längtar redan efter när det blir dags för första glassen.
Dagens roligaste brev kommer från Sussi:
”Jag älskar En fuskmammas bekännelse, jag läste först din blogg på nätet innan den blev bok, då skrattade jag och läste bara för att du skrev så roligt, själv hatade jag barn och du uppfyllde liksom hur det nog var, he he. Sen nu kom barnet, Barnet med stort B och invaderade hemmet, underbart, underbart men jobbigt jobbigt. Då fick jag din bok av en kompis, den första, såg nu att det fanns fler, jippi, ska kasta mig på dom, och jäklar vilket stöd det har varit, tackar och bockar! Den boken blev min räddning inne på toa när jag gråtit av smärta pg av en förhatlig hemorojd som dök upp efter förlossningen =) Du är fantastisk! Nu ska jag gå och byta bajsblöja, och börja följa den här bloggen såklart.
hälsningar Sussi.”
Svar: Haha! Vad roligt. Det borde jag skriva på bokomslaget: ”Funkar även mot hemorrojder”. Tack för dagens glada skratt.
Som ett brev på posten, apropå supermammor och suparpappor så kommer tidningen Leva i brevlådan. Ja, okej då, den kom i går. (Jag vet väl att posten har slutat dela ut på lördagar.)
Jag blir alltid lika glad av tidningen. Nu har de gjort ett temanummer om att vi är perfekta – just för att vi inte är perfekta.
Eller Good-Enough, som jag har börjat prata om.
Chefredaktören Catharina Hansson citerar Leonard Cohen i sin krönika:
Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There´s a crack in everything
That’s how the light gets in.
Vackert.
Och Claes Malmberg berättar att han tog kokain på dagistoan när han höll på att skola in en av sina söner.
Jag saknar ord.
Och apropå sjuka, trötta mammor. När Tilde de Paula faktiskt somnade mitt i en pärlplatteläggning så insåg hon att hon nog borde sova.
Så hon lämnade in barnen på dagis och gick hem och lade sig.
Helt rätt! säger jag.
Och just därför blir jag så himla ledsen över kommentarerna till hennes krönika. Om att det skulle vara ”fusk” att vara ledig när barnen är på dagis.
Herregud.
Den människan verkar ju jobba jämt. Låt henne sova en dag, för guds skull!
Ibland undrar jag över mediamammorna som verkar slå knut på sig själva för att kunna fortsätta jobba, fast man är sjuk och trött.
Ja, jag vet att verkligheten är krass och att är man frilans, så vågar man inte missa en dag, inte en dead line…
Men lika mycket som man borde vara rädd om sina barn och låta dem vara hemma när de är sjuka, lika mycket måste vi mammor och pappor vara rädda om oss själva.
Jag tycker att Sofia Wistam verkar vara en fantastisk människa och mamma, med en stor portion humor och jäklar anamma.
Men att sitta i studion med hjärnhinneinflammation – har man inte passerat en del gränser då?
I dag har jag varit och haft ett frukostföredrag på Spånga Blå band. I mysiga lokaler, med hembakt bröd och med trevlig personal lyckas de göra sina lokaler till en liten skön oas i Spånga.
Som vanligt blev det både skratt och en del tårar. Och kramar.
”Du gav mig kärlek”, sa en man i femtioårsåldern.
Sådant kan göra mig alldeles knäsvag.
Det är alltid lika trevligt att möta sina läsare och se dem i ögonen.
Även om jag nästan alltid får lite ont i magen inför varje gång jag ska hålla föredrag. Jag vet inte varför. Men jag är inte ensam. Tydligen har undersökningar visat att på svenskarnas tio-i-topp-lista över läskiga grejer så ligger det här med att tala inför publik på plats nummer ett. Till och med före ”Att dö”.
Fast där måste jag säga att jag tycker att det verkar mycket läskigare att dö!
Och när jag väl står där och ska tala så är det bara trevligt. Alla är så himla gulliga. Till och med de mest härjade kåkfarare med tatueringar över hela kroppen har kommit fram med tårar i ögonen och velat kramas efteråt. För vi har ju så mycket gemensamt, vi människor. Alla bär på sin historia.
Kram på er allihop, kära läsare! Ni är fantastiska. På riktigt.
