juli 2008

Svenskan har ett stort loppisreportage från Roslagen. Jag är helt loppisberoende. På riktigt. Det är som en drog. Ser jag en skylt, gärna nymålad för en engångsloppis, så skriker jag ”LOPPIS! KOLLA! NIO TILL FEMTON! DET ÄR I DAG! SVÄNG HÖGER!” i bilen så Gunnar håller på att köra i diket.
Och jag har fört över mitt missbruk till mina barn. Elliot är en mästare på att fynda saker. Som en psalmbok från 1800-talet får tio spänn. Eller en påse skitbra köksvertyg för en femma. Eller en leksaksbarnvagn från femtiotalet för tjugo.
Kruxet är bara att prylarna tar plats. Mycket plats. Snart måste vi väl ha loppis själva.

{ 0 kommentarer }

Visserligen har vi redan valt två fantastiska gudföräldrar till lilla Lykke. Men det här slår nästan allt. Vem vill inte ha Bono som gudfar? Jezus, jag vill nästan själv ha honom! Som gudfar, alltså…
Och vem ska förrätta dopet förresten? Tio spänn på att det är Nelson Mandela.

{ 0 kommentarer }

Åh, vad jag gillar sådana här analyser. Som säger att det är bara lur alltihop. Man behöver inte alls pensionsspara. Som de flesta barnfamiljer behöver de där pengarna mycket bättre nu.
Det kommer nog att gå bra ändå. Som pensionär behöver man inte så himla mycket stålar, säger Svend Dahl.
Klok kille, den där Svend. Honom ska jag läsa regelbundet.

{ 0 kommentarer }

Vi har också drabbats av Iphonefeber i familjen.
Men vi har en gräns. Den går ungefär här.

{ 1 kommentar }

”Jag har pennan bakom örat…”, säger femåringen.
”…så blir det inte så mycket att bära.”

{ 1 kommentar }

En skicklig fotbollsspelare talar ut om kärleken till sin fru. Och sitt kärleksbarn.
Och vips ska Lagrell kommentera hennes läggning.
Jag blir så trött.
När har Lagrell någonsin blivit ombedd att kommentera Glenn Hyséns läggning? Eller Zlatans? Eller Henke Larssons?
Va? Va? Va?

{ 0 kommentarer }

400 000 barn lever med missbrukande föräldrar, visar Folkhälsoinstitutets nya rapport.
Ja, det är ju det jag säger. Och någon studie i mellanområdet finns inte, skriver Metro:

”Hur många barn som blir rädda eller ledsna när mamma eller papppa är berusad är svårt att säga. Ytterligare en studie gjord i Danmark visar att var tionde vuxen kommer ihåg hur besvärligt det var som barn när föräldrarna drack.
– Barnen kan inte lita på föräldrarna, och det sätter sina spår. Men de kan klara sig bra om de har andra vuxna omkring sig, säger Sven Bremberg på Folkhälsoinstitutet.”

Så vad säger ni, kan vi skita i bag-in-boxen några sommarveckor? För våra egna och andras barns skull?

{ 2 kommentarer }

Någonstans mellan amningarna och krönikorna och artiklarna, så har jag gett mig på ett nytt projekt: Att skrapa fönster.
”Det är det som numera kallas egentid”, säger Anna – som också står och vaggar en tvåmånaders.
Ja, det är det. De där minuterna på stegen är nästan de enda jag får för mig själv just nu. Och det är förvånansvärt skönt att få ha sin kropp för sig själv och skrapa färg tills det blir blåsor i händerna.
Iförd ett urtvättat linne och stora svarta mammatrosor (jamen, vi är ju på landet, vem ska se mig?!) så står jag där och sliter av hjärtats lust.
Ända tills jag kollar neråt.
Där, under stegen, står femåringen och tittar intensivt uppåt – på mitt underrede.
”Men Elliot, vad gör du?”
”Jag kollar bara om du har en snopp!”

Att man inte trillar av stegen då. Men det gör man inte.
Man förklarar bara att nej, det har jag ju inte har jag ju sagt. Och nej, det kommer inte att växa ut någon heller. Aldrig någonsin.
Sedan går man in och sätter på sig ett par byxor.

{ 1 kommentar }

I går satt vi i sommarbersån hos grannen Cattis och fikade. Solen var på väg ner och det var sådär överjordiskt vackert som bara en svensk sommarkväll kan vara. Gunnar satt i den blåmålade trädgårdssoffan med Lykkeliten i knät och pojkarna sprang tafatt med grannpojkarna. Schwosch! Schwosch! Schwosch! sa det när de sprang förbi oss.
”Hehehe!”
Det var Lykke som skrattade. Vi tittade förvånat på henne.
”Hehehehehe!”
Allting stannade upp. Samtalet tystnade, kaffekopparna ställdes ner och bullarna låg halvätna på bordet.
”Hehehehehehehehehehe!”
Hon gapskrattade, så det kluckade i hela magen. Som en gammal söt tant som sitter på en parkbänk och plötsligt får en akut fnissattack.
”Men kolla, tjejen har humor!” sa Cattis och sprack upp i ett stort, varmt leende.
Nu skrattade vi också, medan pojkarna fortsatte springa förbi oss.
Schwosch! Schwosch! Schwosch!
”Hehehehehehe!”
Hon skrattade säkert i två minuter.
Sedan kräktes hon.
Det var nog årets bästa dag.

{ 1 kommentar }