juli 2008

mk

{ 0 kommentarer }

De här nya rättegångsbloggarna är rätt absurda. Det är som om reportrarna tror att de är backstage på Hultsfred. Vid Engla-rättegången beskrevs stämningen bland de många reportrarna som ”förväntansfull”.
Förväntansfull?
På vadå? På att höra vidriga detaljer om övegreppen?
Och nu har vi Arbogarättegången.
Så här skriver Expressens reporter om ordningsreglerna i rättssalen:
”För att rätten ska kunna arbeta krävs att det är lugn och ro i salen vilket inneburit att vi fått hålla nere nivån på tjo och tjim i salen.”
Tjo och tjim?
Två barn är brutalt mördade.
Show some respect, för guds skull.

{ 1 kommentar }

”Mamma, jag vill inte dö.”
”Nej, det vill nog ingen.”
”Men jag vill inte bli gammal och dö.”
Han såg riktigt bekymrad ut. Vi hade just läst den fantastiskt fina boken Nussekuddens sista strid – om en gammal gubbe som hade sin snuttekudde med till ålderdomshemmet och levde rövare med föreståndarinnan och fick hjälp av sitt barnbarn Kajsa att gömma gosekudden på dagis och åkte fast och hamnade i finkan när han bröt sig in på dagiset. På slutet somnade han in på sin älskade kudde, medan dottern och barnbarnet grät.
”Men mamma, dog han nu?”
”Jaa.”
Det var då femåringen lade ner boken och gick ett varv runt stolen.
”Men jag vill inte bli gammal och dö.”
”Varför vill du inte det?”
”Det verkar inget roligt.”

{ 0 kommentarer }

I går ringde en kvinna hem till mig.
”Vilken fantastisk bok du har skrivit!”, sa hon.
Vi har bara träffats flyktigt, och ändå skulle vi ha kunnat prata hur länge som helst. Som själsfränder. Om det här förunderliga livet och vilka vi egentligen är.
När jag lade på ville jag ha henne som gudmor till min dotter.
Min man skrattade varmt.
”Jamen, vi kanske skulle hälsa på hos dem någon gång först… innan vi ber henne vara gudmor.”

Men sådär larvigt glad blir jag när läsare hör av sig. När någon skriver eller kommer fram på gatan och säger att det jag skriver betyder så mycket. Ibland uppstår det också en speciell vänskap. Men oftast blir det bara ett flyktigt möte, som värmer länge i själen.
Och det är inte illa, det heller.

{ 0 kommentarer }

Bokmania har bloggat om Kärleksbarnet:

”Det är alltså samma tema som i Susanna Alakoskis Svinalängorna från samma år (2006). Svinalängorna vann Augustpriset och all uppmärksamhet det året, men jag tycker att Kärleksbarnet är bra mycket bättre.”

Jamenvisst! Och fortsättningen är inte heller dålig:

”Kärleksbarnet naglar fast sin läsare, har man börjat att läsa boken slutar man inte förrän man har läst klart. Det är uppriktigheten i berättandet och det jordnära och pricksäkra språket som gynnar läslusten och nyfikenheten för hur det ska gå – fast man egentligen vet på förhand att slutet gott allting gott. Spelar ingen roll, man läser och läser ändå.

Och om man råkar vara ett maskrosbarn själv, ja, då känner man själsfrändskap. Omständigheterna kring en förälders (eller bådas) drickande kan vara olika från fall till fall, men den PMotionella upplevelsen förenar barnen. Nyligen stod det i tidningen att 400 000 barn lever i en familj där en eller båda föräldrar dricker för mycket. Inget barn ska behöva bära en sådan börda. Hillevi Wahls bok Kärleksbarnet är mer än ett starkt bidrag i debatten.”

Tack snälla. Kan man få en bättre recension?

{ 1 kommentar }

Det var väl andra eller tredje gången jag försökte, sedan jag blev gravid. Första gången höll jag på att kräkas. Andra gången var det gott med en klunk, eller två. Sedan gick jag över till cola igen.
Men i går. Efter en förbaskat god middag med bakad potatis och laxröra, så kände jag att nu, nu, nu!
Och jäklar vad gott det var med kaffe igen!
Nästan orgasmiskt, som de säger i filmerna.
Äntligen.
Äntligen kan jag dricka kaffe igen.
Utan att må illa.

{ 2 kommentarer }

Mammor skäms tydligen för sina efter-graviditeten-kroppar och opererar sig som aldrig förr.
Ja, jösses.
Kan vi inte bara vara glada, kåta och tacksamma och låta varandra se ut som folk?
Eller handlar det egentligen om ett mamma-förakt? Att vi för allt i världen inte vill se ut som våra egna mammor?
Jag har min mammas djupa rynka mellan ögonbrynen. Och jag har hennes frodiga lår. Och på något underligt sätt tycker jag att det är vackert.

{ 1 kommentar }

Jag gillar Jill Johnson. Inte för att jag är mycket för country, men hon verkar vara så… vaheterenu… jordnära.
Och vi tycks vara lika tacksamma över vardagslyckan:

”Det viktigaste för mig är att min dotter mår bra. Det skulle nästan räcka där. Men hälsan och det dagliga livsnjutandet är lyckan, att faktiskt vakna på morgonen och känna ”fasen vilken härlig dag”.”

{ 0 kommentarer }

Dagens roligaste blogginlägg måste komma från Malin. Apropå naturister – och vad som är naturligt och inte.

”Jag älskar min nakna kropp.
Men jag vill liksom inte gå så långt som att utgå ifrån att alla andra också gör det.
Att andra människor vill sätta sig på den stol där jag just suttit i trettiogradig värme med allt vad det innebär av rövsvett och annat sekret. Om jag gick in i köket på bilden skulle jag behöva ultraviolett ljus för att vara säker på att inga luckor var ollade.”

Hahaha.

{ 0 kommentarer }