”Ja, vad ska man säga. Detta verkar ju vara vanligt trots allt, att man får konstiga frågor om man inte dricker. Samma för mig, jag dricker inte i mina barns sällskap och jag dricker inte så mkt annars heller mkt pga att jag har kronisk migrön och den triggas av alkohol, men också för att jag inte tycker att det är så himla viktigt längre, som tonåring och upp till 22 javisst då var jag som alla andra, söp och hade kul och gjorde bort mig och det är ju mer el mindre naturligt, det som förvånar mig är de som fortsätter upp i åren och även efter sen man fått barn i nästan samma tempo. Jag vill påstå att då har man nog nån vilja att fly bort från sitt liv. Näe bort med spriten ur barnens liv säger jag, jag har sett på nära håll vad även små mängder kan göra för barn, Usch Fortsätt du att propagera.
Kram Joanna”
Svar: Ja, jag fattar inte heller varför man vill fortsätta att vara en fjortis som testar gränser och fyllefestar långt upp i trettio-fyrtioårsåldern. Människor har så svår för att bli vuxna i dag. Är det ansvaret som är så betungande att man måste fly ibland? undrar jag.
Här är dagens kolumn i Metro, med rubriken ”Exakt när blev alkoholen likvärdigt med själva livet”.
För en gångs skull är kommentarerna vettiga.
Kommentera gärna du också.
Elliot står vid trädkojan och förklarar dagens naturfenomen för mig.
”Du förstår, om det både är sol och regn samtidigt så blir det en regnbåge.”
Han nickar lite för att visa att det är vetenskapligt bevisat.
”Det vet jag, för det har jag sett på Playhouse Disney.”
(Och så säger de att barn inte lär sig något av att titta på tv…)
”Titta mamma, gräset dansar!”
Visst är det skönt att kunna släppa ut barnen i trädgården på morgonen?
Att bara kunna öppna dörren och inte behöva oroa sig för att de ska springa ut på Essingeleden och bli överkörda.
Visst, men…
I morse kutade pojkarna ut och ville snickra. Inga problem boys, sa vi och tänkte oss en stund med morgontidningen i lugn och ro.
Men det blev oroväckande tyst. Inga syskonbråk.
”Elliot, var är Movitz?”
”Han är nere vid bilen.”
”Vad gör han där?”
”Han hamrar.”
En iskall kyla spred sig i magen.
”På vadå?”
”På bilen.”
”MEN FÖR HELVETEEEEE!”
Utan behå i tyrolen sprang då en rufsig mamma i galopp ner till den nya Volvon.
Det var nog ingen vacker syn. Och tvååringen såg mycket riktigt ganska rädd ut när jag kom rusande.
Han slutade tvärt att hamra.
På registreringsskylten.
Resten av bilen verkade vara intakt.
Men jag låste in hammaren i alla fall. Och tvååringen. Nu sitter han och tittar på Pettson och Findus. Och i dag åker vi in mot stan. Jag måste lugna mina nerver lite.
