Belinda har svarat på mitt blogginlägg. På sin blogg. Under rubriken ”Är jag en alkismamma?”
Belinda, jag älskar dig.
Men.
Jag vet inte, är du en alkismamma?
Varför dricker man ”väääldigt mycket rödvin” på ett barnkalas?
”Men herregud, ta´t lugnt. Jag drack rödvin men jag var ju inte packad. Har man druckit så mycket rödvin som jag gjort de senaste åren blir man immun. Ja, DET var ironiskt. Lyssna. Vi var 20 pers, över hälften vuxna, det var inget barnkalas utan öppet hus för våra kompisar (och deras ungar). Jag drack några glas vin men men blev ju inte i närheten av packad. Packad blir jag på stan med mina grrls. Inte på dagis…”
I vart och vartannat blogginlägg hyllar Belinda alkoholen, sin vuxenvälling.
Som så många andra pubertala mediamänniskor.
Det verkar som om alla i mediasvängen har en alkoholindränkt snuttefilt som de vägrar släppa.
Seems a lot like an addiction to me.
Och sedan kommer den gamla vanliga visan. Om att vi som inte dricker framför våra barn har blivit skittråkiga:
”Föräldrar slutar existera som individer när de får barn för att ”satsa” på familjen. Träffar knappt kompisar längre, glömmer hur en barrunda på stan, en timme i gymmet eller ett planlöst flanerande på H&M egentligen känns. Vi är skilsmässobarnen, nyckelbarnen, som gick lite vilse på vägen. Vi började knarka trygghet. Vi blev duktiga men mer då?”
Vi har inte hjälm på våra barn, Belinda.
Men jag vet hur det känns när föräldrar blir glansiga på ögonen eller skrattar för högt eller blir sentimentala. Det är inte kul. Det känns bara otryggt.
Och det tror jag du vet också.
Peace and love, Belinda.
