juni 2008

”Sveland har som vanligt en massa ont att säga om kärnfamiljen, den konstellation hon själv valt att leva i, men kommer inte med några som helst vettiga alternativ. Bara någon vag förespegling av att 70-talet på något sätt skulle ha innehållit bättre alternativ.
Majoriteten av oss som växte upp då vet att det inte stämde och har därför valt kärnfamiljen som hittills verkar vara det bästa alternativet för samlevnad. Sen har den brister men människor har också brister så samhällsingenjör Sveland kommer inte att lyckas hitta någon allena saliggörande samlevnadsform.
Men det ger ju alltid cred att krama queer litegrann. Suck.
Daniel”

Svar: Men Daniel, man kan väl krama gueer litegrann fast man lever i en kärnfamilj? Återigen: Det ena utesluter inte det andra.

{ 0 kommentarer }

”Hej Hillevi! (Läser med stor glädje din blogg, trots att jag är tjugo år och inte har några egna barn.) Bland mina jämnåriga kvinnliga bekanta råder det en nästan febril skräck för förlossningar. Man hör och läser ju så otroligt mycket onyanserande skräckhistorier om det hela och hur fruktansvärt ont det gör. ”Som att skita ut en soffa”, ”dras sönder åt två håll” ”sprack hela vägen upp…”osv..
Efter att ha tittat på barnmorskorna har mycket av förlossningsrädslan försvunnit hos mig. Jag har förstått att förlossning är ett arbete med toppar och dalar och inte bara en konstant smärta, jag har rent konkret fått se hur en förlossning faktiskt går till, jag har fått reda på vilka komplikationer som kan uppstå och vilka metoder man använder för att åtgärda dem.
Jag har lärt mig att smärtan kan vara positiv. Jag har helt enkelt lärt mig massa om den kvinnliga kroppen och barnafödande. Dessutom fått en intressant inblick i Barnmorske/Sjukhusvärlden. För de kvinnor som kanske redan har fött ett eller flera barn kanske detta är jälvklarheter men för mig som är lite yngre och ännu barnlös är det inte det.
Jag önskar att alla kvinnor (och män) i min ålder hade fått se några avsnitt ur barnmorskorna för att avdramatisera hela förlossningsbiten. För det är ju trots allt något av de mest naturliga som finns!
Allt gott med dej och nya Lykke Liten!
/Malin”

Svar: Åh, vad glad jag blir över sådana kommentarer. Vad underbart att du reagerar precis så. ”Jag har lärt mig att smärtan kan vara positiv”. Precis det minns jag också som en aha-upplevelse från föräldra-utbildningen jag gick innan min första förlossning. Tack, för ditt kloka inlägg.

{ 0 kommentarer }

Maria Sveland är igång ingen och gnäller över kärnfamiljen. Familjeonani, skriver hon. Bitterfittan. Men för det första förstår jag inte vad det är för fel på onani.
För det andra lever hon själv i en kärnfamilj och det blir rätt mycket glashus över det.
För det tredje har jag hört henne på radio – och då framstår hon som en riktigt vettig, rolig människa med självdistans och humor. Så det krockar lite i huvudet på mig. Och jag är rätt trött på hennes nattsvarta gnäll.
Det finns väldigt mycket kärlek och omtanke i kärnfamiljer också. Det ena utesluter inte det andra.

{ 6 kommentarer }

I dag sprang jag på Kim Kärnfalk på en auktion. Och eftersom jag själv blir så himla glad när någon kommer fram och säger att de gillar något som jag har gjort eller skrivit – så gick jag fram och sa att jag tyckte väldigt mycket om hennes fantastiska bok ”Mamma, mommo och jag”.
Hon blev superglad.
Och hon är precis lika gullig som man tror.
Här är hennes blogg.

{ 0 kommentarer }

Tack, snälla rara ni för alla grattis! Jag blir larvigt glad för sånt. Kram!

{ 1 kommentar }

Skrikande mammor och rådiga läkare till dramatisk musik är kanske bra tv – men succéserien ”Barnmorskorna” förstärker bilden av kvinnans hjälplöshet vid förlossningen, skriver några barnmorskor och förlossningspedagoger på Aftonbladets debattsida i dag:

”
• Kvinnorna måste få tillbaka makten och självförtroendet! Småflickor måste ha rätt att se fram mot utmaningen att föda, med tillit till sin förmåga.

• Barnmorskorna måste få tillbaka sitt unika värde och sitt fulla ansvar. Det som de kan, kan ingen läkare ersätta. Det är en farlig väg vi går om vi låter läkarna få mer ansvar för normala förlossningar.

• Sjukvårdspersonalen måste sluta att omyndigförklara kvinnorna.

Dagens utbildning till förlossningsvården har en allvarlig brist: sällan eller aldrig studerar man ostörda födslar. Få blivande barnmorskor och läkare har med egna ögon sett hur perfekt kvinnokroppen kan fungera i rätt miljö och med rätt stöd. ”

Jag fick tittförbud på serien av bäde Gunnar och min barnmorska – men framför allt mig själv – innan jag hade fött Lykke. Just för att jag inte ville bli uppskrämd. Jag har ju haft tre närmast orgasmiska födslar. Utan att ens ta till lustgas.
Efter förlossningen däremot klämde vi åtta avsnitt av Barnmorskorna på två dagar. Och grät såklart floder. För att det är så fantastiskt med alla nya små mirakel – och deras fina mammor och pappor.
Men jag hade nog blivit skärrad före förlossningen, om jag hade vetat hur mycket som kan gå fel. Ibland är det bättre att inte veta så mycket. Utan bara lita på sig själv och sin barnmorska.
Vad tycker ni?

{ 4 kommentarer }

Croneman skriver så sjukt bra om pappor, sin egen, andras – och sig själv – i senaste numret av Fokus. Äntligen en karl som säger som det är.

{ 2 kommentarer }

Vi såg filmen om Dixie Chics i går, ”Shut up and sing”. (Ännu en kärlekspresent från min man.) Och vilken otroligt stark film det är. Jag blev alldeles tagen. Tjejerna kritiserade Bush – och blev bannlysta från söderns alla radiostationer och rasade på försäljningslistorna. De tvingades uppträda under dödshot.
Det är en film om rätten att tala fritt, att vägra att bara var söta och hålla tyst. Och det handlar om integritet, humor, kvinnlig vänskap och moderskap.
Så här skriver Karin Magnusson i Aftonbladet:

”Det finns en nyckelscen i Shut up and sing. En höggravid Emily Robison ligger i ett förlossningsrum och väntar på kejsarsnitt, i soffan bredvid henne sitter de två andra Dixie Chicks-medlemmarna, systern Martie Maguire och sångerskan Natalie Maines. De bläddrar i veckotidningar och småpratar, samtalet växlar mellan Brangelinas adoptioner och USA:s krigsföring i Irak. Där någonstans blev alla andra rockumentaries jag knarkat på genom åren helt meningslösa.”

Precis så. Och dessutom är låtarna så jäkla bra att man nästan börjar gråta.

{ 0 kommentarer }

mk

Jodå. Idag fyller jag 43. Det är inget att hymla med. Regnet vräker ner och jag lyssnar på Ring så spelar vi (svaret är Madeira). Gunnar och pojkarna är och köper tårta på ica. Haha, vi är sådana tårtamatörer.
Men blombuketten med prästkragar är plockade i trädgården och pojkarnas egenhändigt täljda pinnar var nog de finaste presenterna.
Movitz blev så överväldigad av sina känslor – för mig och pinnen – att han var tvungen att gömma sig bakom en byrå.
Sådant kan göra vilken 43-åring som helst tårögd. Jag har nog världens finaste familj.

{ 6 kommentarer }