”Hillevi! Jag har precis läst i Aftonbladet om alla fall av barnmisshandel. Man blir så ledsen, ögonen tåras och det gör så ont i hjärtat. Så går man in på din blogg och läser allt vackert du skriver om dina barn. Man ser de underbara bilderna på Lykke. Det är skönt att du finns och ger lite ro och kärlek i den här hårda världen. Kram!
Ann-Catrin”
Svar: Tack snälla du. Jag har själv inte klarat av att läsa Aftonbladets serie. Jag försökte, men var tvungen att lägga ner tidningen. Det var som om jag inte fick luft. Just nu känns det så fullkomligt ofattbart att någon kan skada en försvarslös bebis. Men jag tror att serien är väldigt bra och angelägen.
Svenskan har en bra serie om förlossningar – och rädslorna inför den.
Jag har aldrig varit rädd. Kanske för att jag tokvägrade lyssna på förlossningsberättelser innan jag fick första barnet. Kanske för att jag vågar lita på min kropp.
Jag har alltid gjort det. Det är ganska skönt. För kroppen är många gånger mycket klokare än jag själv.
Och härom dagen insåg jag att jag har fött tre barn utan någon som helst smärtlindring. Inte ens lustgas. Det är ganska häftigt.
Hon får hicka ibland, mitt lilla knyte. Kroppen studsar i våldsamma ristningar. Jag pratar mjukt och stryker henne över håret.
”Lilla älsklingen… har du fått hicka igen… vad jobbigt, gumman…”
Hon finner sig tåligt. HICK! HICK! HICK! HI-ICK!
Men efter ett tag blir det för mycket. Även för henne.
Rrrrroarrh! säger hon.
Argt.
Jag lägger henne mot bröstet. Hon suger några tag. Sedan håller hon andan. Och sedan – som genom ett under – försvinner hickan. Hon tittar förvånat på mig. Det är knappt hon han tro det själv. Hon prövar att andas några gånger. Jo, hickan är borta.
Nöjt grymtar hon lite, ger mig en tacksam blick och sluter ögonen. Snart sover hon.
I dag vågade vi oss ända till Norr Mälarstrand. Nästan ända bort till Stadshuset. Det kändes som ett genombrott. Äntligen börjar jag känna mig säker på att hon har det bra, där i vagnen. Att hon trivs i värmen. Och att hon faktiskt klarar sig i nästan två timmar utan mat.
Hon äter ju så mycket, lillflickan. Redan är hon mycket större. Hennes kinder börjar bli trinda, och hennes lilla rumpa börjar bli bebistjock. Och hennes överläpp har fått den där fina lilla blåsan, som de bara får i början när de ammar som tokar.
I dag försökte hon prata med mig. En hel mening, lät det som, på ett språk jag ännu inte behärskar. Men det lät som om hon berättade något roligt.
Jag tror vi kommer att ha mycket kul ihop.
SVT sänder en spekulativ, brittisk dokumentär om vad som hände i Josef Fritzls skräckkällare i Amstetten. Samtidigt bjuder svenska tv-kanaler över varandra för att få sända en intervju som österrikisk tv ska ha gjort med Elisabeth Fritzl. Det är bara det att det inte finns någon intervju. Allt är en tidningsanka, enligt branschtidningen Dagens Media. Visst förstår jag att intresset är stort. Och visst undrar jag också. Hur ser man ut efter att ha varit inlåst i 24 år och fött sju barn alldeles själv? Hur behåller man förståndet? Kan man verkligen fungera normalt efter det? Och är det sant att de har tappat tänderna?
Men jag hoppas att Elisabeth slipper ställa upp i intervjuer på ett bra tag. Det känns obehagligt likt en freak show. Som att släpa ut en vargpojke ur djungeln och visa upp honom för nyfikna mot betalning. För mediernas bevakning har blivit alltmer sjuk. Det har gått från saklig rapportering om detta förunderliga fall, till rubriker om att barnen tvingade se på när Josef Fritzl våldtog sin dotter, den oerhörda stanken därnere som gör att poliserna inte kan andas, om poliser som gråter när de ser barnens teckningar.
Dessutom pumpas vi fulla av ”information” om att Josef fick 20 000 i bidrag av staten för att bygga sin bunker – och bildextra på när han får massage under en semesterresa. Det blir snabbt för mycket för vilken normal människa som helst. Man mår illa. Inte bara över Josef Fritzls övergrepp – utan minst lika mycket över mediernas. Det frossas i detaljer och bilder, ett slags våldsporr i skriven form. Och som om inte detta tjugofyra år långa helvete vore nog så har paparazzifotografer belägrat sjukhuset där familjen vårdas.
Familjen har vädjat till världen om att få vara i fred. Men en enda bild är värd flera miljoner kronor, så fotograferna klättrar över varandra, försöker bryta sig in, slår ner vakter och mutar vårdarna att ta bilder på Elisabeth och barnen. Övergreppen fortsätter – långt utanför Josef Frizls bunker. Kan vi inte komma överens om att det räcker nu? Kan vi inte låta Elisabeth och hennes barn få en chans till ett någorlunda normalt liv till slut? Snälla.
+ ”Bo och bada i Stockholms skärgård” av Thulin/Gawell. Årets bästa – och vackraste – sommarpresent!
– Bensinpriset chockhöjdes igen. Sluta! Det räcker nu!
”Jag har läst din blog ganska länge men inte gett mig till känna. Du skriver så oerhört vackert om lilla Lykke men även också om din övriga familj. Jag vet att när jag går in för att läsa din blogg,så får jag en otrolig ”må bra boost”. Jag har en dotter som är 5-år och jag ser på henne precis som du ser på din dotter. Varje kväll när hon somnat tittar jag på henne och beundrar miraklet. Helt fantastiskt. Njut av din fina familj!
Kram Jenny”
Svar: Tack snälla du. Ni är så många som skriver fina kommentarer om min kärlek till Lykke och familjen. Jag hinner inte med att svara alla. Men jag läser allt och blir så varm och glad. Tack för att ni är så fina.
Isn’t she lovely
Isn’t she wonderfull
Isn’t she precious
Less than one minute old
I never thought through love we’d be
Making one as lovely as she
But isn’t she lovely made from love
Isn’t she pretty
Truly the angel’s best
Boy, I’m so happy
We have been heaven blessed
I can’t believe what God has done
through us he’s given life to one
But isn’t she lovely made from love
Isn’t she lovely
Life and love are the same
Life is Aisha
The meaning of her name
Londie, it could have not been done
Without you who conceived the one
That’s so very lovely made from love
(Stevie Wonder)
På natten är det bara hon och jag. Hon somnar vid mitt bröst, helt nära mig. Så nära att jag kan se hennes ögonfransar krusas. Ögonblicket när hon släpper taget, med halvöppen mun och en droppe mjölk i mungipan är magisk.
Inga ljud stör oss. Allt jag hör är hennes andhämtning.
Jag kunde ligga i timmar och bara titta på henne. Hennes bestämda näsa, den lilla hakan, de markerade ögonbrynen och hennes vackra mun. Hon luktar så gott. Som inget barn före henne. Jag vill spara hennes doft i mitt luktminne för alltid.
Hennes ögonlock rör sig. Vad drömmer hon om? Vad drömmer man om när man bara är två veckor och en dag? När livet är så oändligt stort och svindlande.
Jag kan inte låta bli att smeka henne över håret, kinden, kyssa henne på näsan. Älskade nöjda, lilla barn vad du är vacker. Ögonen tåras. Jag blundar och andas med henne. Snart sover vi. I total symbios.
Om några timmar dockar vi in på varandra igen, som två rymdskepp i natten.
