{ 1 kommentar }
maj 2008
Åh, hon sover! Vad skönt.
Jag vet inte om det är farmor eller det faktum att svärmor är här, som kastar omkull alla rutiner. Men min lilla nöjda dotter vill plötsligt äta en gång i halvtimmen och bara bäras hela tiden. Hade vi inte haft baby björnen (vem uppfann den, det måste ha varit en kvinna!) så hade vi varit rent olyckliga.
Vi gick ut en liten sväng, hela familjen, för att leka på en fin lekplats. Men det tog bara fem meter innan lillflickan protesterade. Hej, baby björn. Och efter en viss klättring i bergen runt omkring, så var det dags att gå till nästa lekplats. Jag prövade att lägga ner mitt lilla knyte i vagnen. Det gick bra – i tio meter. Hej baby björn.
Men nu funkade inte det heller. Hej parkbänk. Vi fick tanka igen. Och kräkas. Och skrikas. Och tankas lite till. (Helt ologiskt, men det är det enda som funkar.)
Sedan ville hon ligga i vagnen. Men då gick jag hem. Det får vara någon måtta på hur mycket man orkar.
Och nu sover hon i insatsen. (Vilket ord, egentligen. Vem kom på det, det måste ha varit en man.) Lilla älsklingen. Hoppas hon får sova en bra stund. För lilla magens skull.
{ 1 kommentar }
Cissi skriver så himla bara om nätmobbningen.
Jag har för länge sedan slutat bry mig om idioterna som kommenterar mina krönikor. Kanske borde jag tänka om. Läs Cissis kloka krönika i Metro.
{ 1 kommentar }
Jo, vi är med i mama nu, jag och Gunnar. Om hur vi, och några andra par, räddar kärleken i sommar.
{ 0 kommentarer }
Vi skulle hämta svärmor vid stationen, jag och Lykke. Och det gick väl bra på vägen dit, när vi promenerade längs Norr Mälarstrand. Men när vi skulle ta bussen hem blev det svettigt.
Först terroriserades vi av lastbilsflak fulla av ligister med hög bompa-bompa-musik och ilskna tutor. Rakt ner i barnvagnen tutade de – och väckte lilla knytet.
Hon skrek alldeles förskräckt och just då ville jag bara skjuta sönder alla fyra hjulen på lastbilen. Minst.
Som om inte det vore nog hade de flyttat på alla busshållplatser, så vi fick kuta gatlopp med skrikande bebis i vagn och farmor med stor väska.
Men svettigast av allt var nog ettans blåa buss. Fast jag tog upp lillskruttan i famnen (med alla baciller överallt vojne, vojne, vojne) så stånkade hon i bussvärmen och ville amma.
”Nej, lilla älsklingen, inte här på bussen”, vädjade jag.
Men hon var törstig, törstig, törstig och skrek så gomseglet fladdrade.
Och eftersom vi är i total symbios ville jag skrika lika högt.
Och brösten spände och läckte och svetten rann och det var som en bussresa genom helvetet.
Jag tog fram mitt sista triumfkort. Hon fick suga på mitt lillfinger en liten stund. (Ja, jag vet baciller, baciller, baciller). Och nöjde sig med det ända fram till dagisets hållplats.
”Älskade barn, vad duktig du var”, sa jag och kysste hennes kind.
Vi var framme vid dagiset. Äntligen.
Stort kramkalas med farmor och alla barnen. Och äntligen kunde vi byta blöja och sätta oss och tanka kärlek.
Nu är vi hemma och lilltjejen går nöjt från famn till famn.
Men jag tror vi struntar i fler bussresor på ett tag.
{ 2 kommentarer }
I dag kom räkningen. I Sverige kostar det åttio kronor att föda barn. Det är ju inte riktigt klokt. När man tänker efter.
{ 0 kommentarer }
”Men är känslan verkligen så annorlunda med en flicka? Är det verkligen barnets kön som utlöser känslorna? Är det inte den där lilla människan med sin alldeles egna personlighet, oavsett pojke eller flicka? Den som kom till oss för att bli en av just vår familj. Nu har jag bara två pojkar så jag kan ju inte veta alldeles säkert. Men mötet med dem var två helt olika, det var ju två alldeles olika människor, med alldeles olika egna särskildheter. Och olika besvärligheter och underbarligheter och andra magiska egenskaper som bara min Albin har, eller min Ture. Aldrig någonsin bara två pojkar. Och känslan var såklart alldeles hisnande.
hälsningar Ingrid”
Svar: Nej, självklart är kärleken lika stor med pojkar. Jag har varit precis lika kär i mina pojkar. Men då har förälskelsen gått hand i hand med oron. För att inte räcka till och duga som mamma, med äldsta sonen. Och för att något skulle gå smärtsamt fel med andra sonen, som föddes med cystor på njuren.
Det här handlar nog mer om mig. Att jag är mycket lugnare och harmonisk nu och har förstånd nog att njuta av varenda sekund. Samtidigt är det ljuvligt att se hur mycket kärlek hon får av sina två fantastiska – och ja, väldigt olika – storebröder.
(Och dessutom är hon ett ovanligt vackert och vaket och nöjt litet barn. Hur kan man inte tokälska henne?)
{ 1 kommentar }
Ursöta kompisar har picknick bland bildäcken. Fina Leo sprang och hämtade ny proviant till Elliot från kakfaten hela tiden. Så jobbar en riktig vän!
{ 0 kommentarer }
