Det är en jäkla stake i Cissi Wallin. Nu är hon minst lika upprörd som jag över tv-stjärnan och knarket.
”Outa hela bunten, krossa glorifieringen. Annars har vi trehundratusen nya kokainpundare under arton om tre år. Kan hon så kan ju de, hon jag också tyckt verkat skön och cool, tills nu. Nu är hon bara en tragisk och äcklig pundare som alla andra kändisar som håller på. Hycklar och står bredbent i anti-knark/anti-anorexi/anti-sprit/anti-mobbing/anti- allt-som-kan-gynna-deras-karriärer-kampanjer fast samtidigt lever precis så, tvärtemot allt de säger sig stå för. Ååh, det kokar i mig! Hur i helvete kunde hon vara så dum i hela huvudet?”, skriver hon.
You go girl!
Peter Settman har blivit pappa igen. Vi säger stort grattis till hela familjen. Han blir nog en tokrolig och cool trebarnspappa.
För att muntra upp oss lite (min man hade lagt med en kulspetspenna i tvätten, sånt kan göra vilken hustru som helst lite indignerad), så kommer här är lattjo bildkavalkad på gravidmagar. Speciellt imponerad är jag av kvinnan som går upp i brygga.
Det var det länge sedan jag gjorde.
Här är dagens krönika i Metro. Om förlossningar, konstigt nog. Apropå en dokumentärfilm som Ricki Lake har gjort. Visas i kväll i Årsta Folkets hus! Don’t miss.
När storyn först kom, om att Elisabeth hade suttit inlåst i en källare och våldtagits och torterats i 24 år, då tänkte jag att ”näe, det kan inte vara sant”.
Och en mamma som blundat under alla år. Som inte sett någonting. Inte hört något. Inte sett att hennes dotter våldtagits av sin pappa i sju år innan försvinnandet. Inte undrat vart hon tagit vägen när hon försvann. Inte hört skriken och bankandet i väggarna. Inte undrat vad det var i alla säckar eller påsar som bars upp och ned till källaren. Under t-j-u-g-o-f-y-r-a år.
Polisen tänker inte ens visa bilder från ”den vadderade cellen” eller platsen där övergreppen skett, säger de, av respekt för offren.
Där någonstans orkar jag inte läsa mer.
Det är som om hjärnan till slut säger stopp.
Det har varit så fruktansvärt mycket den senaste tiden. Engla och Arvikamorden och Natasha och skräckens barnhem… och ja, jag orkar inte tänka på alla rubriker snart.
I senaste Aftonbladet Söndag berättade Kattis Ahlström om övergreppen mot flickor i Kongo. Hon säger att vi inte får blunda, att vi måste våga se och göra något.
Men ibland känns det bara som om det inte går. Som om säkringen går i huvudet på en. Övergreppen i Österrike övergår allt förstånd. Det är som ett fruktansvärt koncentrationsläger i realtid.
Och jag tänker att det kommer bara att avslöjas fler och fler detaljer. Tidningarna kommer att frossa. Som med Natasha kommer de att sätta rubriken ”Hon hade sex med kidnapparen frivilligt”.
Hur sjuk i huvudet är man inte som redaktör om man sätter den rubriken?
Och det värsta är ju att vi vet att detta inte är sista gången vi får höra talas om barn som hålls fångna och utsätts för övergrepp. Det pågår just nu och hela tiden. Och jag kan inte göra någonting.
Det är det som är fullkomligt outhärdligt att tänka på.
Så jag måste stänga av. Nu. Jag måste vända blicken mot det som är vackert och kärleksfullt ett tag.
Som lyckliga barn och vitsippor och solsken och gravida magar.
Det finns ju också. Hela tiden. Tack gode gud.
Vilken dag som helst nu ska jag föda mitt tredje barn. Och jag är så oändligt tacksam över att jag gör det i Sverige. Inte minst efter att ha sett Ricki Lakes egenproducerade dokumentärfilm ”The business of being born”, som visas på Årsta Folkets Hus i kväll den 29 april.
Filmen handlar i stort sett om alla medicinska ingrepp födande kvinnor utsätts för på amerikanska sjukhus, eftersom förlossningar har blivit en miljardbusiness och läkarna vill att kvinnorna ska in och ut – snabbt. Att ha kvinnor som håller på och föda barn i trettio timmar är en ren förlust. Alltså proppas de fulla med värkstimulerande dropp – samtidigt som de får bedövningsmedel. Vilket är helt vansinnigt, eftersom det ena ofta tar ut det andra och kvinnorna oftast får jobbiga förlossningar.
Och går det inte tillräckligt fort, trots alla mediciner, så beslutar läkarna om kejsarsnitt. Ofta mer byggt på att läkaren vill hem till familjen, än att det är bäst för kvinnan och barnet. På vissa kliniker slutar 40 procent av alla förlossningar med kejsarsnitt. Men det är ändå inte det som skrämmer mig mest när jag ser filmen, utan en scen där man intervjuar en samling barnmorskor och frågan ställs:
”Hur ofta får ni vara med om en normal förlossning?”
Alla tittar på varandra, nästan oförstående. ”I princip aldrig”, säger de sedan.
Det var därför talkshowstjärnan Ricki Lake ville göra den här filmen. När hennes första barn föddes utsattes hon för medicinska ingrepp, mot sin vilja. Hon kände att hon blev bestulen på en fantastisk upplevelse. När hon skulle föda sitt andra barn, beslutade hon sig därför för att föda hemma, så att hon fick föda barn på egna villkor.
Frågan hon ställer genom filmen är: Ska man se barnafödandet i stort som en naturlig händelse i livet, eller ska varje födsel betraktas som en möjlig medicinsk nödsituation?
En fråga som tål att funderas på. Och i tider när allt fler svenska sjukhus blir privata och profithungriga känns filmen som en rejäl varningsklocka – om vad som händer om vi importerar alltför mycket av det amerikanska medicin- och kejsarsnittstänket.
+ Kino i P1 – allting Roger Wilson tar i blir till guld.
– Valborgssuperiet. Både bland vuxna och ungdomar.
Har slemproppen gått?
Nej, han är bara ute och köper tidningen.
(avd Förlossningsvitsar jag fortfarande gillar)
Jag har alltid tyckt att det är ett billigt nöje att låta pojkarna åka lite karusell i mataffären. I går hade prisextra fått en ny attraktion. En motorcykel modell häftig.
(Som en liten pausbild och nej det har inte kommit några barn än.)
Det är sådant här som nästan får mig att bli religiös. Elliot fick en burk med träkulor i födelsedagspresent (från Biltema, noterade jag glatt). Och i går ville bröderna Brothers göra halsband. Under stor koncentration satt de med sina kreationer. Fantastiskt. Lysande presenttips till alla småkillar.
