Vi har åkt bärgningsbil!

Bärgningsbil

Vi skulle bara åka iväg till Älmsta för att köpa blöjor och lördagsgodis. Och så långt gick allt väl.
Men när vi skulle starta den igen var bilen stendöd.
”Vilken tur att vi fick motorstopp mitt i byn”, tänkte jag. För vi är alltid sådär jobbigt postitivt inställda till vardagens problem, min man och jag.
Tjejen i trädgårdsaffären var välutrustad och kom med både ja, vad hette det nu, booster? och startkablar och försökte få igång den.
Icke sa nicke.
En annan lördagsshoppande kille försökte med sin bil och startkablar.
”Vilken tur att vi är på landet där folk är hjälpsamma”, tänkte jag.
(För jag mindes en gång när vi fick motorstopp mitt på Västerbron i Stockholm och den enda som stannade var en kille som ville ha femhundra spänn för att hjälpa till.)
Men bilen ville inte tända.
”Ni kanske måste köpa nytt tändstift”, sa killen.
Så vi gick ner till macken, bara ett par kvarter därifrån. Där kom de med några teorier om att bensinpumpen kanske var trasig. Men rådde oss att försöka putta igång bilen också.
Ännu en gång fick vi hjälp. Men bilen ville inte i alla fall. Då ringde vi bärgningskåren.
”Jag är där om en halvtimme, och jag kan köra er in till Norrtälje”, sa den superdupertrevlige bärgaren. Tillika tvåbarnspappa och väl införstådd med det småjobbiga i att ha två små barn och en höggravid kvinna sju minusgrader.
Vilken tur, tänkte vi. Men hur skulle vi få hem datorerna och kläderna och de andra smått livsviktiga grejerna som var kvar i stugan?
Jag hade grannens telefonnummer i mobilen. Men den hade laddat ur.
”Vi kan sätta in mitt batteri i din mobil”, sa min man. För han är – tursamt nog – tekniskt begåvad.
Så vi ringde grannen.
”Jag kommer direkt! Jag ska bara spänna fast barnen i bilen!” sa hon. Och störtade in och hämtade våra väskor och datorer och till och med laddaren och körde in till stan.
Tusen tack! Fantastiskt gulligt, sa jag.
”Äsch, man har bara en påse tid och energi och ett liv och kan man använda en liten del av innehållet i den påsen för att underlätta livet för någon annan så gör man det”, sa hon.
Sedan kom bärgningsbilen och ungarna var i fullkomlig extas över att få åka bärgningsbil. Jag också. För jag har aldrig i hela mitt fyrtiotvååriga liv åkt bärgningsbil förr.
Och de små pojkarna somnade sedan utmattade på bussen in till Stockholm. Leende.
Vem har sagt att livet inte är fullt av vardagsdramatik och goda människor?
Glad påsk!

Kommentera

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.