Hillevi Wahl
DN har en intressant serie om syskon. I dag handlar det om ensambarn.
”I dag anses det lite suspekt att inte vilja ha mer än ett barn”, säger Carina Noréen.
Och så är det kanske.
Jag är själv ett ensambarn. Min man också. Nu har vi valt att skaffa tre.
Det säger något om oss. Och vem vi vill vara.
Är ni ensambarn? Hur har ni tänkt när ni har bestämt er för hur stor er familj ska vara?
{ 4 kommentarer }
Jag fullkomligt älskar nya dokusåpan Klass 9a. Ni har väl inte missat den?
Det är så många tankar som dyker upp. Mycket her-re-gud! är det så illa ställt nuförtiden? Hur kan de inte veta var London ligger? Hur kan de inte hitta Sverige på en karta?
Men också, vad sysslar skolpersonalen med? Hur kan de säga att eleverna är jätteduktiga när de har kunskapsluckor som är stora som Grand Canyon? Och varför delas maten i skolmatsalen in i ”normal” och annan?
Maria Francke skriver bra om just det i Sydsvenskan.
Dessutom är det en nostalgikick att se alla bilder från min barndoms Malmö. Jag känner ju igen varenda gatsten. Och en gång var jag dödligt kär i en kille från Johannesskolan…
{ 0 kommentarer }
Elliot 4 år:
”När jag har ätit upp all mat så blir jag bara trött. Jag ska ju bli stark av mat men det går inte…”
{ 0 kommentarer }
Vi tittade lite på Dokument Inifrån, om föräldrar som hetsar sina barn till framgång, speciellt inom sport.
Det var mest pappor och pojkar som fick komma till tals. Som vanligt. Men kanske det är ett pojkproblem?
Själv kan jag få lite dåligt samvete för att jag inte riktigt hinner med att entusiasmera pojkarna för någon lagsport. Så jag frågade fyraåringen.
”Skulle du vilja spela fotboll i ett lag?”
”Nej, jag vågar inte.”
”Vad är det du inte vågar?”
”Spela med de andra pojkarna, de bara knuffas och då får jag ont i magen. Jag är så trött på dem.”
Så ung och så klok. Man ska lyssna på sin mage. Så vi fortsätter väl simma, han och jag, i lugn och ro.
{ 2 kommentarer }
”Var finns alla dessa tidningsartiklar över mammor som ångrar sig sitt beslut att behålla barnet? Varför finns de inte representerade i media? För vi vet ju att de finns. Alla som jobbar med barn kommer i kontakt med dessa mammor som faktiskt valde fel en gång i tiden. Varför uttalar de sig inte? För abortmotståndarna säger ju att det är oerhört viktigt att få rätt information. Varför är alltså informationen ensidig i media?”
Svar: Ja, det är ett dilemma. Den skammen är kanske ännu större. Men vi har alla mött dem. Mammorna som inte kan ta hand om sina barn. Kanske ett annat krönikeämne. Papporna kan ju alltid sticka…
{ 0 kommentarer }
Jag har fått flera frågor eller kommentarer om huruvida jag själv har gjort abort eller inte.
Svar: Nej, det har jag inte. Fast jag har slarvat lika mycket som alla andra.
Men jag är uppvuxen med samma ”Man MÅSTE må dåligt om man gör en abort-mentalitet” som alla andra. Och därför hade jag säkert mått lika dåligt som många kvinnor gör i dag, om jag hade tvingats göra en. Därför att det är det enda ”kvinnliga” man kan göra.
Det är inte förrän nu jag börjar ifrågasätta det här, mycket tack vare boken.
För jag har samtidigt mött väldigt många kvinnor genom åren, som – viskandes – berättar om sina lyckliga aborter. Och aldrig riktigt fått ihop deras lättnad med samhällets skambeläggande.
{ 5 kommentarer }
”Ingen som blivit ofrivilligt gravid kan komma och prata om att ta ansvar. Använd skydd eller låt bli att knulla.
DET är ansvar för både sitt eget och ett eventuellt barns liv.
// en som själv gjort abort men INTE är stolt och INTE hyschar med det.
Niki”
Svar: 1. Människor kommer aldrig att avstå från att ha sex. Tack och lov. (Möjligtvis kristdemokrater). Och det kommer alltid att slarvas. Hur mycket vi än försöker motverka det.
2. Men är det inte konstigt att ”skammen och skulden” fortfarande bara är kvinnans? Trots att många gånger slarvet är killens.
{ 1 kommentar }
”Jag har gjort abort och är glad att jag gjorde det. Jag var oansvarsful att ha oskyddad sex men jag hade vett nog att göra abort i tid istället för att föda ett oönskad barn. Jag kan inte ens föreställa mig smärtan om min mamma inte ville ha mig egentligen och gav mig liv ändå. Abort är ingenting att skämmas för, men att föda barn och inte ta hand om dem, det är verkligen något att skämmas över.
Maria”
Svar: Jag tror visserligen att det är få barn som är oönskade när de föds, men det betyder inte att mamman och pappan kan ta hand om barnet. Missbruk, depressioner eller djup ångest är bara några av de saker som kan ge barnet en dålig start. Och då tycker jag att det är minst lika ansvarsfullt att inse det. Tack för att du delade med dig.
{ 0 kommentarer }
”Min mormor dog av en illegal abort. Hon var bara 20 år och lämnade efter sig ett litet spädbarn som hamnade på barnhem. Min mamma.
Jag trodde det var så då. På 1940-talet, att alla aborter var illegala och livsfarliga. Men när jag läser ”Historier om ett brott” av Lena Lennerhed så växer en helt annan bild fram.”
Så börjar min krönika i Metro i dag. Läs resten här.
{ 6 kommentarer }
