Expressens Britta Svensson är lika skakad som jag efter det konstiga slutet på filmen Juno, som alla hyllar.
Huvudpersonen är charmig och trovärdig – tills hon lämnar bort sitt nyfödda barn till en strulig medelålders tant – och cyklar iväg som om hon inte har några känslor alls.
Very, very strange.
Så här skriver Britta:
”Det är inte kul. Det är inte trovärdigt. Det är djupt obehagligt. Hur kunde någon komma på idén att göra en gullig, problemfri propagandafilm om tonåringar som äggkläckningsmaskiner åt den barnlösa medelklassen?
Och ge den fyra Oscarnomineringar?
Har ni blivit helt galna?”
Vad är det som innehåller cirka 1,5 kilo hår och hudavlagringar, 10 liter svett, urin och saliv samt 750000 miljarder bakterier? Rätt svar: en simhallsbassäng efter att 500 personer badat utan att först ta en dusch.
Med andra ord Kockums simbassäng i Malmö, där jag har simmat många, många längder fram och tillbaka.
Fast då kanske det var lite renare…
”Jag är sent ute, förstås, med den här kommentaren, men flera byggvaruhus brukar ha kurser/öppet hus/tjejkvällar – antingen allmänt, eller med tema. Vårt Bauhaus hade kakelkväll för kvinnor för bara ett litet tag sedan, och jag har sett att Silvan har haft någon sorts grundkurs i verktygshantering.
Aequinoxia”
Svar: Tack, vilket jättebra tips. Ska hålla utkik!
När mamma inte orkar dra lillkillen uppför backen på sparkcykeln längre, tar storebror vid.
”Vad stark du är!”
”Ja, jag har magen full med mat.”
I dag var det en sådan där idyllisk hämtningsdag från dagis. Jag och lill-Movitz hämtade Elliot strax före tre. Och vi tog den långa vägen hem. Över Lärarhögskolans stora trappa, klätterträdet, den blå tungan… De rullade nerför gräsmattorna, gick balansgång på de stensatta planteringarna och Elliot drog Movitz på sparkcykeln.
”Jag har längtat efter Movitz”, sa han.
När vi kom ut på gatan log jag mot Elliot:
”Vad länge sedan det var som vi tog den här långa vägen. Det har vi nästan inte gjort sedan Movitz var en liten bebis.”
”Jaa…” sa Elliot ”…men nu är han en riktig lillebror.”
Författaren Marianne Fredrikssons barn har redan fått 17 miljoner kronor efter sin mamma. Och Mariannes vilja var att hennes assistent skulle få resten när hon dog.
Men barnen är inte nöjda med 17 miljoner.
SJUTTON MILJONER – herregud.
Nu stämmer de skiten ur assistenten.
Jag tycker det är skamligt – och sorgligt – hur de efterlevande bär sig åt när någon dör. Det är så ofta så här, även om det inte finns några miljoner över huvud taget.
Ofta är det en eller två som ska ha precis allt – medan resten av familjen sitter som i chock och bara ser på när gamarna kastar sig över det de kan.
Ibland undrar jag varför det blir så där. Handlar det om pengarna och prylarna – eller är det i stället för den kärlek man tyckte att man blev snuvad på? Eller vad handlar det om?
Tidningen Chef har listat de tio värsta frågorna man kan få vid en anställningsintervju.
Typ: ”Varför är du inte gift än? Kan du passa mina barn då och då? Och Vem var din favorit i Beatles?
Och Expressen undrar om vi läsare har känt och kränkta (oh, detta modeord) vid en anställningsintervju.
Och ja.
Det har jag faktiskt. Eller kränkt och kränkt… jag blev förbluffad.
Jag hade blivit tillfrågad om jag ville ha ett jobb. Eftersom jag var så högt kvalificerad och hade rekommendationer. Alltså gick jag på en anställningsintervju.
Och första ojdå-upplevelsen kom när inte mindre än TRE chefer skulle korsförhöra mig i en timme. Men okej då. Grundlighet har aldrig varit fel.
Jag svarade så gott jag kunde – och de verkade nöjda.
Men då kom det:
”Ja, vi brukar låta våra anställda genomgå en personlighetstest, är du beredd att genomgå det?”
Herregud, tänkte jag då. Om de inte har sin uppfattning klar av mig efter en timmes korsförhör med tre chefer och ett antal rekommendationer – då är det faktiskt deras problem och inte mitt.
Så jag sa det, och gick därifrån.
Jag har aldrig ångrat mig.
Arbetsplatsen har inget gott renommé i journalistkretsar.
