Karin Jähresten har läst min krönika i Allas och saknar också en bästis.
”Jag kom till Västerås för sju år sedan. Jag har ingen vän i den här stan som jag kan kalla nära. Jag känner visserligen massor av folk, sådär på ytan och har kompisar som jag verkligen gillar.
Men medan jag under studietiden, eller ännu tidigare, kunde lägga timmar på att fika eller bara sitta i soffan och dricka vin en hel natt, inte bara enstaka gånger, utan vecka efter vecka med samma människor, händer det knappt i dag. Och gör det det så blir det som sagt någon enstaka gång.
/…/Jag saknar det. Men de vännerna är spridda över Sverige. Och här har det inte funnits tid. Kanske inte ork heller, även om jag hoppas att det inte är det. Kanske inte engagemang nog? Man har nog med vardagen som ibland inte får plats ens den.”
