Varför är det så svårt att skaffa nya vänner när man är vuxen?

(Krönika i Allas Veckotidning 31 januari)

En av mina mest uppmärksammade krönikor handlade om när jag skulle ha 30-årskalas. Jag hade bjudit sextio – men bara tre kom. En av dem var min pappa. Och där satt jag med all hemlagad chili och vin och öl för sextio personer. Jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv.
En undersökning som publicerades för ett tag sedan visade att 800 000 svenska män inte har någon nära vän. Kvinnorna hade det tydligen lite bättre beställt på den fronten. Men vi är nog många som saknar en bästis.

Varför är det så svårt att skaffa sig nya vänner i vuxen ålder? Barnafödslar, flyttar, skilsmässor, arbeten och dödsfall gör ju att de gamla vännernas antal minskas. Samtidigt är det skitsvårt att få nya, tycker Eva i Höllviken.

För att man har blivit selektiv, cynisk och ganska lat, säger Ana.
För att man är fast i sina egna rädslor. Jag tror att man är mycket öppnare som barn, vi vuxna krånglar till det, säger Jenny.
För att IRL-tiden krymper av alla måsten som hopas. Och ny vänskap behöver tid för att rota sig, säger Evelina.
Alla tre är kvinnor som jag har lärt känna sedan jag fyllt 40. Men inte fysiskt, vi umgås visserligen dagligen – men bara på Internet. Och ändå vet jag nog mer om dem än jag vet om människor som jag träffar dagligen och bjuder hem. Visst är det konstigt?

Så här tolv år efter min 30-årsfest har jag hunnit fundera en del på varför det blev sådär. Ingen av de uteblivna gästerna ville ju vara elak, de fick bara viktigare saker att göra. Jag tror snarare att det handlade om att jag inte var särskilt bra på vänskap. Jag var dålig på att få människor att känna sig betydelsefulla.
På den tiden var det viktigast att vännerna var så lika mig själv som möjligt, allting var svart eller vitt – och jag kunde säga upp bekantskapen med en nära vän av principskäl.
Nu är det inte så längre.
Som Kikki säger: ”När man blir äldre är man bara glad över att det finns några kvar som står ut med en – och orkar säga en del sanningar ibland.”
Man tar inte heller sina vänner för givet. Maria bästa vän sedan 20 år dog i våras. ”Det blev så himla tomt. När jag är ledsen eller uppfylld av något tänker jag fortfarande att ’det måste jag berätta för Lena!’, och är på väg att ringa – sedan kommer jag på att det går ju inte.”

När jag ser ”Friends” eller ”Seinfeld” eller läser om författarbästisar som Camilla Läckberg och Denise Rudberg kan jag bli avundsjuk på de där kompisarna som umgås varje dag. Men mina vänner är numera utspridda över hela världen. Då är det svårt att titta upp på en kopp kaffe, även om man skulle hinna mellan man, barn, jobb, matlådor och galonbyxor.

Kanske skulle vi försöka göra som Jenny säger, lära oss av barnen och inte krångla till det så mycket. Det kanske går alldeles utmärkt att göra som min fyraåring på lekplatsen:
”Hej vad heter du?
”Hillevi.”
”Hur gammal är du?”
”Fyrtiotvå”.
”Jaha, jag är fyrtiosju och ett halvt. Ska vi fika?”

7 kommentarer Skriv en kommentar

  1. Jag håller med varför ska det vara så svårt att lära känna nya vänner i vuxen ålder.
    Hej! Jag är 35 år. Ska vi fika?

  2. Jag har fått ett antal nya vänner som vuxen pga. att jag gick in väggen.Vi träffades tack vare en kurs som f-kassan hade för oss(kom igen kurs)Av 10 som gick kursen är vi 5 som fortfarande håller kontakten.Dom vänninorna är guld värda.Hos dom kan man gråta utan att det känns konstigt.Jag vet att dessa kvinnor kommer att vara mina vänninor livet ut,men det är konstigt som du säger att det är så svårt att i vuxen ålder lära känna nya människor.Men det är roligt att via din blogg få lära känna dig och din familj.Många varma hälsningar från Ana

  3. Jag lovar Hillevi på hedersord: nästa kalas du bjuder mig på kommer jag garanterat! Inte ens chans i he..tet att du en enda gång till i ditt liv ska fira födelsedag nästan ensam. Vi kommer hela gänget.. come on girls.. ;-)
    (När är hon född? Någon som vet? Vi hittar på något..)

  4. Tack för att du lagt ut krönikan. Jag tycker att den är så bra och det är ett ämne som berör många, men som kanske är lite jobbigt att prata om. Gillar dina krönikor och är glad att jag hittat dem och dn blogg. Ha det jättebra!

  5. Apropå att inte krångla till det.
    När vi flyttade till ny stad där jag inte kände ngn och var mammaledig bestämde jag mig för att lägga manken till för att skapa nya relationer.
    Så, om jag pratade med ngn i sandlådan och det kändes trevligt så tvekade jag inte att bjuda över på en kaffe när/om den andre personen ville. Det ledde till iaf en riktigt bra kompis!
    Men så funderade jag lite och la ut en diskussionstråd på familjeliv.
    Där visade det sig att ungefär hälften skulle tycka att en sådan inbjudan efter ett snack i en lekpark skulle upplevas som påträngande och konstig.
    Jag är en öppen person och har lätt för att prata med okända. Att skapa mer långsiktiga kontakter har visat sig svårare, mkt för att vi nutidsmänniskor verkar ha så ont om tid för andra.
    Funderar på reaktionerna i diskussionstråden. Borde jag bli lite mer försiktig i mitt sätt att närma mig andra tro? Vill ju inte att andra ska känna att man är en ”desperat galning” :-)

Kommentera

Required fields are marked *.


Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>