februari 2008

Och så var vi en sväng till Knalleland. Leksaksaffären var ungefär lika tråkig som alla andra leksaksaffärer. Och allt kostade flera hundra.
”Mamma, är det mycket eller lite?”
”Det är ganska mycket.”
Så vi gick till Eko-hallen i stället. Där har de också leksaker. Fast allting kostar tjugfem eller trettio kronor.
Barnen fick en boll, en sjörövarkikare – och en mikrofon.
I morse kallade Elliot in sin pappa i sovrummet för enskilt samtal. Det visade sig vara en intervju.
”Jaha. Vad har du gjort i dag..?”
Helt underbart.
Ska vi gissa att han också blir journalist? (Alternativt förhörsledare i försvaret, om det ens finns kvar då.)

{ 0 kommentarer }

Fyraåringen har inte kunnat bajsa på två dagar.
Sådant kan oroa vilken mamma som helst.
I går försökte jag få honom att gå och sätta sig en stund på toan. Icke sa nicke. Han var inte nödig
”Men du måste bajsa, älskling, annars kommer du att få ont i magen.”
Han tittade beklagande på mig.
”Men mamma, jag tror faktiskt att bajset har tagit slut.”

{ 1 kommentar }

Karin Jähresten har läst min krönika i Allas och saknar också en bästis.

”Jag kom till Västerås för sju år sedan. Jag har ingen vän i den här stan som jag kan kalla nära. Jag känner visserligen massor av folk, sådär på ytan och har kompisar som jag verkligen gillar.

Men medan jag under studietiden, eller ännu tidigare, kunde lägga timmar på att fika eller bara sitta i soffan och dricka vin en hel natt, inte bara enstaka gånger, utan vecka efter vecka med samma människor, händer det knappt i dag. Och gör det det så blir det som sagt någon enstaka gång.
/…/

Jag saknar det. Men de vännerna är spridda över Sverige. Och här har det inte funnits tid. Kanske inte ork heller, även om jag hoppas att det inte är det. Kanske inte engagemang nog? Man har nog med vardagen som ibland inte får plats ens den.”

{ 0 kommentarer }

”Apropå att inte krångla till det. När vi flyttade till ny stad där jag inte kände ngn och var mammaledig bestämde jag mig för att lägga manken till för att skapa nya relationer. Så, om jag pratade med ngn i sandlådan och det kändes trevligt så tvekade jag inte att bjuda över på en kaffe när/om den andre personen ville. Det ledde till iaf en riktigt bra kompis! Men så funderade jag lite och la ut en diskussionstråd på familjeliv. Där visade det sig att ungefär hälften skulle tycka att en sådan inbjudan efter ett snack i en lekpark skulle upplevas som påträngande och konstig. Jag är en öppen person och har lätt för att prata med okända. Att skapa mer långsiktiga kontakter har visat sig svårare, mkt för att vi nutidsmänniskor verkar ha så ont om tid för andra. Funderar på reaktionerna i diskussionstråden. Borde jag bli lite mer försiktig i mitt sätt att närma mig andra tro? Vill ju inte att andra ska känna att man är en ”desperat galning”
Sara J”

Svar: Jag hade älskat om någon gjorde som du när jag var mammaledig och ensam första gången. Nu har vi tack och lov arbetat upp en barn-familjs-bekantskapskrets. Men det tog minst ett år, och då var min föräldraledighet redan över.

{ 0 kommentarer }

Kära bloggläsare, var sjutton hittar man en snygg fondtapet?
Vi ska fixa till taket (som har flagnat och flagnat tills det nästan snöar inomhus) och slänger grejer för glatta livet och vips! har vi två nakna väggar som vi inte riktigt vet vad vi ska göra med.
Är fondtapeter 2008? Var hittar man en som man inte tröttnar på?

{ 4 kommentarer }

Som av en händelse bloggar Belinda också om det här med hur Familjen stänger utanför vänner:

”Lena Endre skulle vilja leva i ett bondesamhälle igen, sa hon också. Där barn hade tillgång till fler vuxna och alla hjälper varandra i stället för var familj för sig själv.

Jag håller med! Jag avskyr när folk stänger in sig på påsk, jular, nyår etc. ”Vi ska vara med FAMILJEN”. Eller ”nej, vi kan inte ses i morgon för mina föräldrar är här”. Jaha, och? Jag vill att mina barn ska släpa hem sina kompisar i tid och otid att äta middag hos oss, jag vill att mina egna kompisar som skiljt sig ska gråta i vår soffa på julafton och jag vill hälsa på kompisar vars föräldrar är här.”

Det där har jag också undrat över. Varför är det så himla många som säger ”Nej, inte i dag, mina föräldrar/mamma är här!”
Gunnar och jag står alltid som levande frågetecken inför det. Skäms de för oss? Tycker de att det blir för trångt? Eller har alla i vår generation förlorat förmågan att umgås med flr än två samtidigt?

{ 4 kommentarer }

Träskpaddan har läst min krönika om vänskap (nedan) i Allas Veckotidning och fått igång en intressant diskussion på sin blogg.
Vad tror ni? Varför är det så svårt att skaffa nya vänner när man är stor?

{ 0 kommentarer }

(Krönika i Allas Veckotidning 31 januari)

En av mina mest uppmärksammade krönikor handlade om när jag skulle ha 30-årskalas. Jag hade bjudit sextio – men bara tre kom. En av dem var min pappa. Och där satt jag med all hemlagad chili och vin och öl för sextio personer. Jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv.
En undersökning som publicerades för ett tag sedan visade att 800 000 svenska män inte har någon nära vän. Kvinnorna hade det tydligen lite bättre beställt på den fronten. Men vi är nog många som saknar en bästis.

Varför är det så svårt att skaffa sig nya vänner i vuxen ålder? Barnafödslar, flyttar, skilsmässor, arbeten och dödsfall gör ju att de gamla vännernas antal minskas. Samtidigt är det skitsvårt att få nya, tycker Eva i Höllviken.

För att man har blivit selektiv, cynisk och ganska lat, säger Ana.
För att man är fast i sina egna rädslor. Jag tror att man är mycket öppnare som barn, vi vuxna krånglar till det, säger Jenny.
För att IRL-tiden krymper av alla måsten som hopas. Och ny vänskap behöver tid för att rota sig, säger Evelina.
Alla tre är kvinnor som jag har lärt känna sedan jag fyllt 40. Men inte fysiskt, vi umgås visserligen dagligen – men bara på Internet. Och ändå vet jag nog mer om dem än jag vet om människor som jag träffar dagligen och bjuder hem. Visst är det konstigt?

Så här tolv år efter min 30-årsfest har jag hunnit fundera en del på varför det blev sådär. Ingen av de uteblivna gästerna ville ju vara elak, de fick bara viktigare saker att göra. Jag tror snarare att det handlade om att jag inte var särskilt bra på vänskap. Jag var dålig på att få människor att känna sig betydelsefulla.
På den tiden var det viktigast att vännerna var så lika mig själv som möjligt, allting var svart eller vitt – och jag kunde säga upp bekantskapen med en nära vän av principskäl.
Nu är det inte så längre.
Som Kikki säger: ”När man blir äldre är man bara glad över att det finns några kvar som står ut med en – och orkar säga en del sanningar ibland.”
Man tar inte heller sina vänner för givet. Maria bästa vän sedan 20 år dog i våras. ”Det blev så himla tomt. När jag är ledsen eller uppfylld av något tänker jag fortfarande att ’det måste jag berätta för Lena!’, och är på väg att ringa – sedan kommer jag på att det går ju inte.”

När jag ser ”Friends” eller ”Seinfeld” eller läser om författarbästisar som Camilla Läckberg och Denise Rudberg kan jag bli avundsjuk på de där kompisarna som umgås varje dag. Men mina vänner är numera utspridda över hela världen. Då är det svårt att titta upp på en kopp kaffe, även om man skulle hinna mellan man, barn, jobb, matlådor och galonbyxor.

Kanske skulle vi försöka göra som Jenny säger, lära oss av barnen och inte krångla till det så mycket. Det kanske går alldeles utmärkt att göra som min fyraåring på lekplatsen:
”Hej vad heter du?
”Hillevi.”
”Hur gammal är du?”
”Fyrtiotvå”.
”Jaha, jag är fyrtiosju och ett halvt. Ska vi fika?”

{ 7 kommentarer }

Aftonbladets Terri Eriksson blir utmattad av sina barn. Hon säger att vilket jobb som helst är rena semestern jämfört med att vara hemma med kidsen hela dagarna. Dessutom kan hon med en studie visa att pappor är mer lämpade att ta hand om barnen. Bara en sån sak.
Själv älskar jag mina barn besinningslöst. Men jag blir också totalt utmattad. Speciellt nu när jag är i åttonde månaden och lika graciös som en valross.
Just därför är det ganska skönt och befriand att läsa om andra småbarnsfamiljers kaos.

{ 1 kommentar }