(Krönika i Allas Veckotidning 13 dec 2007)
För några veckor sedan skrev jag om hur man hittar den rätte. Det var tydligen ett ämne som intresserade många. För alla har sina egna teorier om hur det egentligen går till, det där kärleksspelet.
Jag fick en fråga från Bosse i Östersund: ”Min kompis Elin säger att kvinnor delar upp männen PMellan sig. Typ att en tar alla gitarrkillar, en alla fotbollsspelare. Stämmer det?”
Först skrattar jag bara rakt ut. För jag har då aldrig delat upp dem i gitarrkillar och fotbollsspelare… eller vänta nu, har jag det?
På nittiotalet hade min väninna Sussie och jag hade olika smak i killar. Hon gillade långhåriga och jag gillade korthåriga. Så hon fick de långhåriga. Det var däremot sällan jag fick de korthåriga, eftersom jag inte alls var lika snygg som hon. Men det är en helt annan historia.
En annan kompis, Sofia, berättar att hon och hennes kompis delade upp killarna efter längd. Hon tog de långa och kompisen de korta. Vilket mycket berodde på deras egen längd, så det var ganska rationellt.
”Har du hört talas om att kvinnor delar upp män mellan sig?” frågar jag min man.
”Nej, det låter lite knäppt. Som när man skulle välja brännbollslag på gympan”, säger han.
”Men sådär gör väl killar också? Jag har i alla fall läst om att de säger ‘okej, jag tar den snygga så får du ta den fula’.”
Min man himlar med ögonen.
”Du ska inte läsa allt du tror på.”
Nej, och nu är det ju ganska få förunnat att ha ett helt brännbollslag som uppvaktar en. Hela det här beteendet måste väl för övrigt vara en ungdomsgrej? Från tiden när man fortfarande trodde att livet var sådär enkelt. Att män kunde delas in i långhåriga och korthåriga. Ungefär som om man pratade om en chihuahua eller en tax.
Fast det kanske är en god tanke, förresten. Det finns ju bra checklistor när det gäller att välja hundar. Kanske skulle man välja män på samma sätt:
Att fundera på innan du väljer man
1. Hur stor man vill du ha?
2. Hur gott om utrymme har du hemma?
3. Hur mycket är du beredd att motionera din man?
4. Hur mycket hudvård klarar du av?
5. Vilka aktiviteter har du tänkt att din man ska delta i?
6. Hur stor erfarenhet har du av män?
7. Ska mannen vara okopplad?
8. Ska mannen vara vänligt inställd till andra människor?
9. Ska det vara en ung fjunis eller vuxen man?
10. Med god stamtavla eller utan?
11. Vilken är hans ursprungliga arbetsuppgift?
12. Har du råd?
Sedan jag blev vuxen har jag haft en underlig dragning till fulsöta killar, ungefär som en dreglande bassethund. För när vi blir äldre delar vi kvinnor in männen lite mer ödmjukt:
”Okej, om du tar den strulpellen, så tar jag den strulpellen.”
Då har vi för länge sedan insett att man måste välja det strul man kan hantera.
Så nästa gång jag går på krogen och hamnar på damtoaletten, så kanske jag får höra just det:
”Okej, om du tar bulldoggarna så tar jag dalmatinerna!”
Vilket osökt får mig att tänka på vad någon gammal filosof sa:
”Du är så ren att ingen fläck finnes i dig. Själv är jag som en dalmatiner.”
(Krönika i Allas veckotidning 29 nov 2007)
Tv-rutan fylld av bönder som söker fru och ensamma mammor som söker en ny pappa till sina barn och Babben Larsson har förvandlat sin talkshow till en enda stor kontaktannons.
Men hur hittar man den rätte? undrar Nettan i Göteborg.
Hade ett enkelt svar på det skulle jag bli miljonär. Men jag tror att det handlar om att man har kommit fram till rätt plats i livet.
Ni som känner till mig vet att jag kommer från en trasslig bakgrund, med två alkoholister som föräldrar – och allt vad det innebär när det gäller att forma ett barns självbild. Hela mitt liv har jag letat efter någon som skulle klara av att älska mig, fast jag bar på ”förbannelsen”, den att kvinnorna i min släkt nog inte var värda att älskas.
Det var inte så konstigt då, att jag sökte mig till destruktiva män med missbrukarbeteende. Det var ju det jag kände igen. Jag ville ha den passionen, med himmelska höjder och helvetiska avgrunder.
Men ångrar jag mig i dag, hade jag velat vara utan något av dessa förhållanden? Nej. För i varje relation så har jag lärt mig något om mig själv och hur förhållanden fungerar. Eller inte fungerar. Jag har brutit upp och letat vidare.
Och Gud ska veta att jag har letat. På arbetsplatser och personalfester. Vid mjölkdiskar och tvättomater. I clownkostym, fallskärm och grodmansdräkt. Jag har till och med provat kontaktannonser, på den tiden det fortfarande var lite skamligt.
Jag fick jättemånga svar. Men klick sa det aldrig. En del var för tråkiga, andra för konstiga. En kille gav mig en jättestor hängmatta som det stod Knorr på. Jag behöll hängmattan men inte killen.
Så hur gjorde jag och Gunnar?
Jag tror att vi båda var redo. Det fanns ett fönster i våra hjärtan som hade öppnats för någon som var som vi. Lite kantslitna men beredda att satsa, och framför allt var vi beredda att klä av oss alla fasader. Vi körde inte med något spel. I stället så har vi ända från början varit oerhört rädda om varandra.
Det började med ett mail och en praktisk fråga.
Han kunde inte svara på den frågan, men avslutade sitt brev med ”puss”. En vecka senare hade vi skickat flera hundra mail och sms till varandra. Det var som om alla bitar plötsligt föll på plats. Som om hela mitt liv hade varit en resa fram till Gunnar.
Efter bara tre månader var jag gravid, vilket ställde helt nya krav på vår relation. När jag var sådär hormonstinn och hysterisk och fick fullkomligt spader på hans ungkarlsmanér. Om han inte lärde sig skura och tvätta så skulle det här förhållandet gå rakt åt pipan!
Han blev naturligtvis livrädd och trodde att jag skulle lämna honom. Och jag var rädd för att förbannelsen hade kommit ikapp mig igen. Det var då det där med att vara rädda om varandra blev så viktigt. Vi pratade – och lyssnade, pratade och lyssnade.
Nu har vi varit ihop i fem år och har två barn och ett till på väg. Och vi är mer kära än någonsin. Nu har han förresten varit borta en lång stund.
”Vad gör du för något?”
”Jag skurar under badkaret! svarar han.
Sa jag att jag älskar honom?
Trots min symaskinsskräck så har jag just lappat ett par pojkbyxknä, storlek 116. Varför ska man börja med något enkelt? Och kolla! Det blev riktigt bra.
”Ja, det ser ut som det ska!”, sa sonen.
Han log. Och fortsatte:
”Och då ska man säga ”Så gott som ny!”
Underbara pojkvasker. I dag ska vi köpa guldstjärnor till honom.
(Jag kanske snor en själv. Det är jag värd.)
I dag har jag varit på begravning för Inga Samuelsson. Min mormors syster – och en helt enastående kvinna.
Stridbar, pratglad, alltid närvarande och full av humor och kärlek.
Men riktigt hur älskad hon var av sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn har jag nog inte riktigt förstått förrän i dag. Det var den vackraste begravning jag någonsin har varit på.
Hon blev 90 år, Inga. Och hon levde i varje sekund. Jag kan bara önska att jag får leva så länge och så nära mina barn och barnbarn. Hon kommer för alltid att vara min förebild.
Farväl Inga. Och tack för att jag fick vara en del av ditt vackra lapptäcke.
Äntligen! Det rör på sig, om än långsamt, i mediesverige. Nu har Thomas Mattsson, chefredaktör för Expressen.se börjat blogga. Det borde alla chefredaktörer göra. Åtminstone de som kan skriva.
Och jag tycker visst att Thomas borde skriva vad han äter och vem han äter lunch med. Det kan förklara en hel del.
04.30 var jag tvungen att gå upp i morse, för att hinna med tåget. Men det var ändå ingenting mot min man, som gick upp vid tresnåret med lillkillen som ville… ja, upp, typ. När jag stack hade de fortfarande inte somnat. Det kommer att bli en lång dag. För alla.
Nu sitter jag mest och undrar över varför vi kan flyga till månen, men inte vända på stolarna i SJ:s vagnar, så att man åker på rätt håll. Hela min förstaklassvagn åker baklänges. Alla ser ut att må illa. Jag ser nog allra värst ut, skulle gärna visa bild -men det går inte att bildblogga just nu. (Och ska vi redan nu utse det till dagens i-landsproblem?)
I morse tittade Elliot på de fladdrande gamla telefonkatalogerna som låg på yttertrappan i regnet.
”Pappa, titta, vinden är så stark så den kan bläddra och läsa!”
Vi är lite rufsiga och mosiga så här på kvällen. Inte mindre än tre nästan-svimningsattacker har jag råkat ut för i dag. Och alldeles nyss hade vi ett bit-drama som närapå slutade på akuten. Jag nämner inga namn, men varken Gunnar eller jag var inblandade. Så nu myser vi en stund innan det är läggdags. I morgon blir en lång dag med begravning i Alingsås. Vi får hoppas att jag kan stå på benen. Jag ska i alla fall ha stödstrumporna på mig.
…för Annika Lantz. Grattis. Det tog ett tag för Svenskans radiorecensent Erik Löfvendahl att inse hur briljant hon är.
Men briljans vinner alltid över enfald. Alltid.
(Det går för övrigt alldeles utmärkt att ladda ner Lantz som poddradio. Lyssna och njut. Jag brukar somna till hennes väna stämma.)
