januari 2008

(Krönika i Allas 17 jan 2008)

Många gånger sedan min självbiografiska roman Kärleksbarnet kom ut har jag fått frågan: Men hur gör man för att gå vidare? Hur slutar man älta?
Jag har ju själv gått i terapi halva mitt vuxna liv. Men varje gång det började brännas hoppade jag av. Jag fixade inte riktigt att braka igenom. Då.
Inte förrän jag var 37 år och träffade Gunnar. Han var tryggheten personifierad. Utan honom hade jag aldrig vågat skriva boken. För när jag skrev den gick jag sönder. Varje dag. Han plockade ihop mig när han kom hem. Vissa dagar kunde jag inte ens prata, så förtvivlad var jag.
Och ändå. Den där boken är bland det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Äntligen fick den där lilla flickan i mig tala till punkt. Hon fick berätta hela sin historia, från början till slut, utan avbrott.
Sedan, när jag kom ut på andra sidan, när boken var klar, när jag stängde igen sista sidan, då var det plötsligt över. Det var nästan en religiös upplevelse. Jag behövde inte älta det längre. Det fanns inte längre några familjehemligheter som kunde skrämma mig. Jag hade suddat bort skammen. Jag var fri.

”En kompis till mig hade en väldigt trist barndom med mobbning, och trista pojkvänner. Det har naturligtvis präglat henne jättemycket, men ibland känns det bara för mycket. Jag tycker jättemycket om henne, men nu tycker jag att hon ältar för mycket och skyller alla bakslag på sin uppväxt. Vad ska jag göra? Jag vill ju behålla henne som väninna, men orkar knappt träffa henne som det är nu”, skriver Lisa i Filipstad.

Ja, det där känner vi alla igen. De där människorna som bara ältar och ältar och aldrig kommer vidare.
Först försöker man lyssna och komma med bra råd. Sådär tio-tjugo-trettio gånger. Sedan ger man upp, och föreslår att de kanske ska gå i terapi. Det vill de sällan. För de vill gärna ha något att skylla på när de själva gör fel eller åker på ett bakslag i livet. Jag tror att det handlar om rädsla. Rädsla för att braka igenom. Rädsla över att tvingas se vilken roll och eget ansvar man faktiskt har haft för att det har gått fel i livet.
Det kan vara riktigt läskigt. Värre än en skräckfilm. Och ingen kan tvinga en människa att våga se sig själv i spegeln.
Så vad gör man? Jag brukar numera hålla samtalen med dessa personer väldigt korta. Så fort de kommer in i på ”fel” spår, byter jag ämne och avslutar samtalet med en kort men effektiv ursäkt. Jag har för länge sedan upptäckt att det är fullkomligt meningslöst att slösa tid på dessa ”offer” som för alltid har fastnat i sitt eget navelludd.
Då använder jag hellre den tiden till att umgås med mina och andras barn. De är för övrigt världens bästa – och billigaste – terapeuter.
Som min väninnas åttaårige son. När hon hade ältat sin kärleksplåga i nästan ett år och berättade för sonen att hon var lite orolig över hur det skulle kännas att gå tillbaka till jobbet, där den olyckliga kärleken också arbetade, då funderade åttaåringen en stund, innan han kom på den briljanta idén:
”Mamma, du kan ju alltid klä ut dig!”

{ 0 kommentarer }

(Krönika i Allas Veckotidning 3 jan 2008)

Om det är något vi småbarnsfamiljer längtar efter så är det lite semester. Tänk att få slippa höstrusket och alla vinteroveraller. Tänk att få åka till solen bli servad med mat och rena lakan. Vilken dröm för en utsjasad mamma!
Och jag måste säga att jag blev lite konfunderad när jag fick veckans brevfråga:

”Jag har fått erbjudande av en kompis att följa med till Grekland på en vecka. Problemet är bara att jag inte vet om jag vågar lämna min man ensam hemma med våra två pojkar 3 och 5 år gamla. Jag är så rädd för att han inte ska klara av dem. Min man säger själv att det inte är några problem, han tycker att jag ska åka. Men jag tvekar, är jag gammeldags? Undrar Anna-Lena i Farsta.

Min första impuls är att tjoa, men för jösse namn flicka, åk och njut! Lapa i dig sol och bad, passa på att sova ut – för gud vet när du får göra det nästa gång och käka långa goda grekiska middagar, kanske med ett glas vin nu när du är barnlös.
Alldeles för många mammor binder sina barn för tätt kring sig. Jag brukar säga att kärleken behöver lika mycket luft som pelarna i ett tempel. Det gäller även barn. Det första året ska man krama barnen hårt, hårt och ge dem trygghet. Men sedan ska man släppa taget. Och framför allt ska man släppa in papporna. Helst redan de första månaderna – men allra senast när barnen har blivit ett år. I de bästa av världar är pappan föräldraledig då. Kanske sex månader eller ett helt år, som min man. Och gissa hur bra han är på att ta hand om ruljansen hemma. Just det, bättre än jag! När han var barnledig hann han till och med städa innan jag kom hem, vilket fick mig att utbrista:
”Näe, ska du vara bättre än jag nu också? Fy, vad taskigt!”
För männen kan. Om de bara får chansen. Annars kommer det att sluta med att du får en man som är som den jag hörde på bussen häromdagen:
”Jag är så himla opraktisk – så jag slipper hjälpa till hemma!”
Han sa det väldigt glatt, som om han hade kommit på världens bästa knep.
Du verkar ju ha en toppenman som tycker att du är värd en veckas semester i Grekland. Det är rätt kämpigt att ta hand om två pojkar i den åldern alldeles ensam, så det är en stor kärleksförklaring till både dig och pojkarna.
Kanske vill han få en chans att hitta sina egna rutiner med pojkarna, utan att du står och ”rättar” eller ger instruktioner. För det gör tyvärr alla kvinnor jag känner. Det är bara att erkänna: Jag brukar göra långa listor: Tills min man blänger på mig och säger åt mig att lägga av.
Så ja, jag tycker nog att du borde öva lite på att släppa greppet om barnen. Och kanske hitta tillbaka till den där Anna-Lena som du var innan du fick barn. Läs lite bra böcker, dansa och shoppa loss! Visst kommer du att längta efter din familj, men det kan också vara ganska underbart.
Men.
Allt det här säger jag med en brasklapp: Om det inte finns något missbruk med i bilden. För om du tror att han kommer att dricka alkohol och inte kunna ta sitt ansvar dygnet runt, då är jag helt med på dina noter. Fast då har ni ett mycket större problem att brottas med än en vecka i Grekland.

{ 0 kommentarer }