Krystad gåva

Varför skulle det ena utesluta det andra? Eller menar du att en man som köper en ”krystgåva” till sin hustru inte kan vara föräldraledig?
Jag kan avslöja att det här fjanteriet har varit i Sverige längre än du tror. Åtminstone för 20 år sedan fick jag min första ”krystgåva”. Jag undrar hur du förhåller dig till morgongåvan? Fjanteri – eller en gammal svensk tradition?
”De senaste 200 åren har morgongåvan oftast bestått av ett smycke som bärs på kvinnans hals. Idag består morgongåvan oftast av ett hängsmycke med diamanter och färgstenar eller ett pärlband med odlade pärlor. Det kan även vara en ring att bära på höger hands ringfinger eller lillfinger.”

Hillevi, för en gångs skull håller jag inte med dig !
Jag förstår din vinkling, men tror i de flesta fall (åtminstone i Sverige) att det inte är fullt så ytligt som att den ”blivande frånvarande fadern” ger sin hustru diamantörhängen som en symbol utan verkligt innehåll.
De tre gånger jag fött barn har jag efteråt fått en gåva av min man. Symbolvärdet i gåvan är större än gåvans egna värde – så klart! Oavsett om man blir snittat eller krystar, om förlossningen tar 45 minuter eller 3 dygn, så är det en fantastisk prestation att ha burit ett barn, och att få ett smycke som en sorts ”tack” från sim man har i vart fall jag enbart kännt mig positivt inställd till.
Du har för övrigt ett mycket vackert namn. Vår dotter som fytller 4 i juni heter också Hillevi. Lycka till med bebisen; jag väntar själv fjärde barnet i april.
Hälsningar,
Annika

Gåvor vill jag ge spontant när det känns rätt och inte för att den amerikanska detaljhandeln har hittat på ännu en fånig dag för att få män att öppna plånboken för sin kvinna. Sverige kopierar förstås som vanligt…
Egentligen är det något smått sexistiskt och ojämlikt med alla dessa idéer där han köper henne, som inte riktigt passar in i det svenska samhället. Han betalar för hennes middag och bio och kanske även en resa. Han köper en diamantring (”rock”) vars storlek hon kan jämföra med sina väninnors. Han t.o.m. förväntas betala hennes räkningar som betalning för sex (”Destiny’s Child: Bills, bills, bills”).
I rap-musiken är han ”pimp” vars uppgift är att betala för att få sex och hon är ”ho” eller ”bitch” vars uppgift är att genom att locka med sin kropp suga ut så mycket pengar, smycken och lyx som möjligt från honom. Rap-musik är visserligen en konstart som genom överdrifter driver sådant här till sin spets, men det är ändå i grund och botten en viss reflektion av hur delar av det amerikanska samhället fungerar (och i viss utsträckning alla världens kulturer).
Nu handlar detta visserligen om att föda barn och har inget med amerikansk populärmusik att göra, och visst, jag har medvetet överdrivit, men jösses, kom igen. Kan inte jag själv få komma på mina egna idéer om hur jag ska tacka eller muntra upp min kvinna efter persen med graviditet och födsel? Ytterligare kommersiell exploatering av något så allvarligt, stort och fint som barnafödsel ger mig bara en klump i halsen.
Riktiga gåvor kommer av stundens ingivelse och hjärtats glädje eller tacksamhet – inte av vilken dag det är i almanackan eller pga. att det förväntas.
Sedan dröjer det inte länge förrän det shoppas loss så det står härliga till och det bortskämda och nuförtiden sittvagnsdragna barnet som inte blivit van att gå för egen maskin och som därför lider av övervikt, hyperaktivitet, koncentrationssvårigheter, aggressivitet och kanske sömnproblem efter några år knappt får plats i sitt eget rum bland alla mer eller mindre meningslösa leksaker… Allt medan föräldrarna klagar på att det är dyrt att ha barn och undrar vad det är för fel på ungen…