Så här fin kan man vara fast man är en tjocksmock i sjätte månaden. Tack svärmor, för presentkortet!
{ 0 kommentarer }
december 2007
Malin Wollin, alias fotbollsfrun, har skrivit en krönika i Aftonbladet i dag, om insemination.
Och bara ordet är så krångligt att det knappt går att säga. Insemination, insemination, insemination… försök säga det fort själva får ni se!
Jag har läst DN Söndags artikel om ensamstående kvinnor som åker till Danmark för att bli med barn – utan någon pappa – och jag har läst Expressens artikelserie i samma ämne.
Vad som gör mig ledsen är när Christina säger i DN att ”Jag har inte tid att bygga upp någon relation. Jag vill ha barn nu!”
Herregud, tänker jag då. Är det dit vi har kommit?
Och varför uppför sig halva svenska samhället som om det inte behövs någon pappa?
Vad är det för idioti? All forskning visar att de som inte vuxit upp med en frånvarande förälder ägnar resten av sitt liv att undra och leta.
Därför är det befriande att läsa Malin Wollins krönika i dag:
”Argumenten för inseminering handlar alltid om kvinnans rätt, aldrig om barnets välmående. Argumenten handlar alltid om att et barn kan fara illa även om det föds in i en kärnfamilj.
Det handlar om att ”Sverige är ju fullt av ensamstående kvinnor” och att ”det kan gå åt skogen med den klassiska kärnfamiljen också”.
Sedan när är det någonsin ett argument att det kan gå åt helvete ändå?
Ni som har åkt till Danmark och blivit inseminerade, hur förklarar ni för era barn var deras pappa är?
Ni som raggade upp en kille på krogen när det var ägglossning, vad säger ni till era barn när de frågar vem som är deras pappa?
Berätta för mig.
Barn ska komma från kärlek. Till varandra, inte till barnet. Kärleken till barnet får man på köpet.”
{ 10 kommentarer }
Hanne Kjöller tycker att vi gnäller för mycket. Speciellt vi som är 40+, jobbar inom media och har skaffat barn sent i livet.
”JAG SER GÄRNA en individualiserad föräldraförsäkring, men fram till dess också mer av eget ansvar och perspektiv på eländesbeskrivningarna. Sverige är ett av de länder i världen där det är lättast för kvinnor att förena arbetsliv och familjeliv. Jag vet inte vad mer av lagstiftning man möjligen kan önska sig när vi redan har en rätt att gå ned i arbetstid och en rätt att med ersättning vara hemma och vårda sjukt barn.
Så sluta deppa. Gå hem och dofta ditt barn i nacken, känn på det mjuka sammetsskinnet, bit i en tå och killa henne tills hon storknar av skratt. Och gläds åt att under sisådär 20 alldeles för korta år få dela din vardag med denna bedårande lilla människa.”
Precis sådär tänkte jag när jag läste Bitterfittan.
Om att her-re-gud vad Maria Sveland gnäller!
Kanske är det för att jag är så förälskad i mina barn och min man just nu. Kanske ska jag läsa om boken sedan, när jag är lite förbannad och frustrerad.
För just nu tänker att bara att tack gode Gud vad jag har det bra! Får man lov att ha det så här bra? Får man vara så här lycklig? Välsignad med två fina, friska barn och ett litet knyte i magen? Det är ju inte riktigt klokt. Tack snälla. Jag är så tacksam. Tack, tack, tack.
{ 0 kommentarer }
Nu finns trippelintervjun med Åsa Linderborg, Anders Nyqvist och mig i Accent att läsa på nätet, här.
Det är en lysande journalistisk idé. Jag fattar inte att fler tidningar tar efter.
{ 0 kommentarer }
Tydligen har julskyltningen varit av det mer intressanta slaget i år, skriver SvD.se. PUB har bjudit på en installation med massagestavar som har åkt upp och ner i golvet. Och NK kom låg inte långt efter:
”Även mer traditionella NK har i år bjudit på en sexchock. En mekanisk kanin gick nyligen sönder så att en pinne åkte fram och tillbaka mellan benen. Förvånade varuhusanställda fick plötsligt ta PMot upprörda samtal om att kaninen i skyltfönstret tillfredsställde sig själv.”
{ 0 kommentarer }
