december 2007

Stina skriver:

”Vill bara säga att: – jag är glad att min son (tillkommen genom insemination i Danmark) inte ska gå i skolan med dina barn – för jag vill inte att han ska träffa människor som berättar för honom att hans fantastiska förälder (dvs jag) är usel, naiv och fel – jag är också ledsen att min son inte ska gå i skolan med dina barn – för kanske skulle hans självförtroende och fördomsfrihet ge dina barn en positiv glimt av verkligheten väx upp!!!”

Svar: Jag har aldrig skrivit att du eller någon annan av er är usel, naiv och fel. Tvärtom har jag skrivit att jag har all respekt för att era individuella beslut är väl genomtänkta och att ni har starka skäl. Självklart förstår jag att det finns lika många mänskliga öden bakom detta som det finns barn.
Vad jag vänder mig PMot är ett samhälle där vi säger att vi inte längre har tid att bygga upp relationer, utan måste skaffa ett barn fort, nu, meddetsamma.
Och ni som är så arga över mina generaliseringar, vad är det ni själva håller på med? Ni låser er totalt i försvarsställningar och generaliserar vilt om mig och andra som har en annan åsikt än er i frågan. Och era påhopp på mina barn vill jag inte ens besvara.
Gott nytt år på er.

{ 3 kommentarer }

Hon har verkligen stort underhållningsvärde, Katrin Schulman. Det är roligt med tokiga människor. Men jag fattar inte varför Alex tjatar om att de ska skaffa barn. Hon känns inte precis som en moderlig typ.
”Jag går ju för fan och lägger mig när de går upp,” säger hon i en stor intervju i Svenskan.
Och det här med pengar verkar varken hon eller Alex ha någon som helst koll på.
”Jag har en egenskap som inte är så jättevanlig och det är att jag är så fruktansvärt nonchalant. Tar jag ett lån på fem miljoner och det går åt helvete får jag ta mig upp igen. Jag blir inte nervös om företaget blöder. Jag oroar mig inte.”
Känner man inte att det behövs en Supernanny där redan nu? Innan de skaffar barn.

{ 4 kommentarer }

Dagens finaste mail:

”Hejsan!
Jag har följt din blogg ända från början och läst dina böcker, som är helt underbart bra..
Tycker att det är jättekul att gå in o läsa varje dag, läser även din krönika i metro.
Tycker mig ha förstått att ni väntar trean på ett av dina inlägg, stämmer det? Grattis i så fall.
Jag har 4 killar mellan 4-9 1/2 år.
Tycker att du berör ämnet alkohol på ett jättebra sätt, fortsätt så du når alltid ut till någon eller många därute som får sig en tankeställare. Min mamma växte upp med 2 alkoholiserade föräldrar med allt vad det innebär och lider fortf 65 år gammal av sviterna och jag försöker att förstå hur det kan ha vart, helt omöjligt förståss.
Önskar dig ett got nytt år
MVH Joanna”

Svar: Jösses! Fyra killar! Då är det full rulle hos er. Jag har bara två än så länge – och en liten flicka i magen. För jajamensan, jag är i sjätte månaden redan. Det känns alldeles underbart. Och alla dessa larmrapporter om att man inte är fertil efter 35 år ålder gäller i alla fall inte mig. Jag har fått alla tre sedan jag fyllt 37. Nu är jag 42. Men livet är alltid ett mirakel. (Och det vill jag hälsa alla mammor som upprörts så efter mitt debattinlägg om mammor som vill skaffa barn själv – självklart är era barn lika stora mirakel som alla andra. Gott nytt år till er också.)

{ 0 kommentarer }

Programledaren Fredrik Wikingsson, 34, levde ett hårt liv innan han stadgade sig, skriver Expressen i dag, apropå att han ska vara med i videokväll med Luuk.
Hans vilda festande ledde till att han hamnade hos socialen efter att ha legat i fyllecell två gånger på tre månader.
”Jag festade nästan fem dagar i veckan”, säger han.
Men när Kristian Luuk frågar honom om han var alkoholist vet han däremot inte vad han ska svara.
”Jag vet inte om man kan säga det om någon som är 24 år.”
Jo, tjenare.
Jag som trodde Fredrik hade ganska många hjärnceller kvar, trots allt.
Men det säger väl en hel del om den mediealkoholism som finns överallt, inte minst runt Stureplan i Stockholm.
”Jag dricker väl inte mer än någon annan”, säger de.
Nej, och när Peter Jidhe häller upp sex sexor till honom och ber honom svepa dem, så tycker ingen att det är konstigt. Sådär gör ju alla.

{ 0 kommentarer }

”På vilket sätt lider barn av att växa upp i ett stabilt, tryggt kärleksfullt hem, oavsett antal föräldrar? Kan du svara mig på det? Om jag får vara personlig: borde inte du, av alla människor inse detta? Du, som är född på exakt det sätt du och Malin Wollin propagerar för, nämligen ur kärleken mellan två föräldrar snarare än ur kärleken till barnet självt. Du har tom betitlat din bok om din uppväxt Kärleksbarnet. Kan du säga att den uppväxten var sådär alldeles lysande? Hade det inte kanske varit bättre med EN förälder, som fokuserat på dina behov och din uppväxt istället?”

Svar: Nej, det är det jag menar. Att det naturligtvis vore fantastiskt om alla IVF-barn fick stabila trygga kärleksfulla hem. Men jag tvivlar på det. Och då faller nätverken ofta bort. Men jag önskar av allt mitt hjärta att du hittat lösningen på all världens problem: Att om vi kvinnor bara får göra barn själva utan någon man så kommer inte ett enda barn att fara illa.

{ 9 kommentarer }

”Vad både du och Malin Wollin missar grovt på är detta – man kan inte slå ihop ensamma mammor vars barn kommer från brustna förhållanden med allt bagage det innebär med barn som kommit till av en ensam kvinnas barnlängtan. Dessa barn är välplanerade, oändligt önskade och älskade, och de har inget bagage i form av uppslitande konflikter mellan föräldrarna, vårdnadstvister, ointresserade fäder och allt annat skilsmässobarn alltför ofta har. Ja, det finns forskning som visar att barn till ensamstående mödrar i vissa sammanhang råkar mer illa ut än andra. Men den forskningen berör barn vars föräldrar är skilda. Inte önskade längtansbarn tillkomna med konstgjord befruktning.”

Svar: Åh Johanna, jag hoppas att du har rätt. Att alla inseminationsbarn får bättre, tryggare liv än alla andra. Att det inte kommer att finnas uppslitande konflikter, taskiga nya relationer med andra män, missbruk, våld, psykisk instabilitet och allt det andra som finns överallt annars. Men jag tvivlar på att du har rätt. Jag tror att dessa barn kommer att möta precis samma problem som alla andra ungar. Och jag kan bara hoppas att ni är klokare föräldrar än alla andra.

”Eller om nu problemet, som Malin Wollin hävdar i sin krönika, är att barn föds okunniga om sitt ursprung, ja då borde ju inte heller par få hjälp med donation av spermier/ägg? Eller är problemet med barnets ursprung endast viktigt om det kommer till en ensamstående förälder? Hur tänker ni då?”

Svar: Kanske är det för att jag är gravid just nu som jag känner så starkt för det här. Men jag tycker att alla barn har rätt till minst två föräldrar som längtar lika mycket. Om de sedan är av samma kön eller ursprung har ingen betydelse.

”Jag har köpt två av dina böcker, och följt dig på nätet i flera år och har alltid uppfattat dig som en varm, förstående och förnuftig kvinna. Just därför undrar jag verkligen var detta kommer ifrån? Denna intolerans, denna brist på respekt för andras livsval, detta trånga sätt att se verkligheten?”

Svar: Ja, vad ska jag svara på det? Kanske har min uppväxt präglat mig. Jag har sett så många barn fara illa och jag vet att mammor per definition inte är några helgon. Vi vet inte alltid rätt bara för att vi är mammor.

{ 0 kommentarer }

Gunilla har skrivit en kommentar, och jag lyfter fram delar av den här:

”Hej Hillevi, jag är glad att du öppnar lite här i din kommentar och det ger mig bilden av att du inte riktigt tänkt igenom det hela. Få se nu om jag kan ge dig lite mer att fundera över? Du skriver ”Nu vet jag så mycket bättre. Om så många barns pappalängtan – och hur svårt det kan vara som ensamstående mamma.” Jag undrar hur du menar då? Att barn som har en pappa längtar efter honom är ju en självklarhet, det är ju en person, en iindivid som de längtar efter. Många av våra barn längtar efter dem de har en nära relation till, må det vara en morfar, moster, gudfar/mor, morbror etc.”

Svar: Ja, men Gunilla, det handlar om en annan längtan också. Om den om vem halva ens jag kommer ifrån. Jag har mött så många vuxna barn i år, som mött sina fäder när de blivit vuxna – och som blir alldeles tårögda när de inser att uppfinningsrikedomen eller musikintresset kommer från pappan de aldrig fick växa upp med. Det kanske låter banalt, men det är så många barn som vittnar om samma sak.

”Hur svårt det är att vara ensamstående mamma? Tja, många av oss förundras ju över hur mycket de som är två faktiskt klagar över hur jobbigt det är att ha barn, när vi inte tycker att det är så himla svårt och tufft faktiskt. (Oj, en tanke: tänk om det är så att det är hotfullt för kärnfamiljen om vi kommer och säger att det fatiskt går jättebra att vara en, då kan det ju plötsligt inte vara så synd om kärnfailjen längre? Men nej, jag ska avstå från konspirationsteorier).”

Svar: Jag tror säkert att du har rätt i att det finns en hel del rädsla i debatten, vare sig det gäller regnbågsfamiljer eller kvinnor som har valt att leva som ensamstående. Men min oro handlar främst om barnen. Alla de ensamstående mammor och pappor jag känner kämpar en ojämn kamp mot tröttheten, koliken, vaknätterna, trotsåldrarna. Kanske är det så att ni känner att ni inte FÅR klaga?

”Jag har delat min sons utveckling med några personer som står oss nära, och det kanske inte är jämförbart med hur du eventuellt delar dina barns utveckling med andra släktingar eftersom du lever på ett annat sätt. (dvs kanske har jag andra och djupare relationer för mig och mitt barn utanför vår mamma-barnfamilj, kanske just för att det är en mamma-barnfamilj?) Och sjukdomsnätterna ja, nävisst det är ju inte ofta nån annan vuxen här och delar dem men jag ser också fördelar med det, där finns ingen att vara irriterad på för att han/hon inte tar sin del av hushållsarbete/vaknätter etc. Alla sätt att forma sin tillvaro (och familj) på har sina för- och nackdelar tror jag, och bör inte mätas i bättre och sämre utan egentligen mest ses som de är.”

Svar: Ja, jag har all respekt för att du och de andra kvinnorna försöker bygga upp ett så bra liv som möjligt med trygga nätverk kring barnen. Jag kan bara önska er lycka till och gratulera till livets mirakel.

{ 1 kommentar }

Det här låg jag och grubblade på i natt:

Varför är det så att alla kvinnor, plötsligt upptäcker sin barnlängtan när de är 37? Har de ingen som helst kontakt med sitt inre liv innan dess?
Och varför är det så många kvinnor som envisas med att ha förhållanden med gifta män? Det är så förgörande och stjäl så många år av våra liv. Har vi verkligen inte bättre självförtroende än så?
Varför stannar så många kvinnor i relationer där männen ”inte är redo för barn”. Säger inte det en hel del om den relationen? Vad är det männen väntar på? Någon bättre kvinna? Och varför tror inte kvinnor på män som säger: Nej, jag vill inte ha några fler barn, jag är en dålig pappa.
Borde inte vi kvinnor skärpa oss och fundera över vad som är viktigt i livet och vad vi verkligen vill ha för livspartner, långt innan vi fyller 37? Ligger inte åtminstone en del av ansvaret för detta på oss?

{ 4 kommentarer }

Jösses, vad många mail och kommentarer jag fick på mitt inlägg om inseminationer för ensamstående kvinnor.
Jag ska försöka svara på de flesta i morgon, men redan nu vill jag säga att jag naturligtvis inte menar att inseminationsmammor är sämre än andra mammor. Och självklart är era barn högt älskade och efterlängtade. Tror jag det!
Jag hade mycket väl kunnat vara en av er, för så tänkte jag när jag var trettio och ännu inte var i någon fungerande relation. ”Har jag inte hittat någon innan jag blir 35 så får jag väl fixa det själv.”
Så naiv var jag.
Nu vet jag så mycket bättre. Om så många barns pappalängtan – och hur svårt det kan vara som ensamstående mamma. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen: Ensamstående föräldrar är mina hjältar, jag fattar inte att ni orkar. Bara detta att inte dela sjukdomsnätterna med någon, eller glädjefnatten över en stark bebisnacke.
Men det är inte de individuella besluten jag vänder mig mot. Alla kvinnor som åker till Danmark eller andra länder har starka skäl och övertygelser. Det har jag all respekt för.
Men det är något konstigt med ett samhälle där vi säger att vi inte har tid att bygga upp relationer, att det är viktigare att få barn nu, fort, genast!
Då handlar det inte längre om barnen.
Vad som är bra för barnen.
Då handlar det om något som är grundläggande fel i hela vårt synsätt.
(Men som sagt, jag skriver mer i morgon.)

{ 10 kommentarer }