Vad är det med ungar och batterier? De kan snurra tre varv runt sin egen axel och samtidigt fråga hundrasjuttio gånger i minuten:
”Mammamammamammamammamamma harvinågrabatterier mammamammamammamamma batterierharvinågrabatterier mammamammamamma harvinågrabatterier mammamammamamma?”
Inte minst när man försöker ha en vuxen konversation med någon annan över fyra år.
”Mammamammamamma harvinågrabatterierjagbehöverbatterier detfinnsingabatterierdenfunkarinte mammamammamamma…”
Det tar liksom aldrig slut. Det är som om det vore världskrig. Avbryt allting annat. Kasta allt du har för händerna. Batterierna är slut.
Och det går inte att prata förstånd med dem heller, barnen. Om att gå och fråga pappa eller något annat pedagogiskt.
Så det är bara att kapitulera. Inför batterikatastrofen står sig allting annat slätt.
Det är en himla tur att man kan bunkra upp tvåhundra batterier på ikea. När man ändå måste köpa värmeljus…
När min man går på skithuset tar han med sig Family Living.
Jag tycker att det är så sött på något vis.
Magnus Uggla har en blogg. Han skriver tydligen minst sex gånger om dagen och är ömsom skitrolig, ömsom patetisk.
Ungefär som vilken man som helst.
Eller vad sägs om senaste blogginlägget:
”Idag slog jag tån i tröskeln igen. Släpig gångstil kanske vissa tycker. Jävligt hög tröskel skulle jag vilja säga. Att det kan göra så överjävligt ont att slå i tån är helt sjukt. Det slog mig då att den smärtan som min pulserade tå gav uppvov till måste kunna jämföras med en förlossning. Med några väsentliga skillnader dock. Ingen står där med lustgas, jag har ingen bekväm säng när det gör som ondast och ingen kommer med blommor när det är över. Fan va orättvist.”
Någon borde på allvar kedja fast karln i en förlossningssal. I sisådär 43 timmar – som det tog min väninna att föda för ett tag sedan.
Sedan skulle jag vilja se honom snacka om sin bannade tå.
Sådant här kan jag bli så himla lycklig av. Att en 17-årig liten flicksnärta utan barn plötsligt kan hitta mina böcker på biblioteket och sitta och skratta högt. Underbart! You go girl!
(Och det där med flicksnärta var skrivet med oändlig mycket värme. Jag vet hur mycket annat man har i huvudet just då.)
Katerina bloggar så bra idag om varför vi alla måste följa vår magkänsla och säga till om vi ser att en förälder dricker.
Det är så självklart egentligen.
Och samtidigt så himla svårt. För hur säger man till en vän att de är en dålig förälder?
”Du är hyllad i en lokaltidning”, sa min man så fort jag lyckades ta mig ur sängen.
Han har koll på sånt, min Gunnar.
Och jag måste säga, att maken till hyllning av ”Hjälp, jag ska bli tvåbarnsmamma!” har jag sällan läst. Här är bara en liten passus ur den långa recensionen:
”Den här boken önskar jag nästan att jag hade läst innan jag själv blev tvåbarnsmamma. Eller…kanske inte! Efter att ha läst Hillevi Wahls kåserier om graviditet med barn nummer två, och första tiden med den nya familjemedlemmen, kan man kanske lätt skrämmas över det totala kaos hon beskriver. Men för den som redan gett sig in i detsamma, väcker boken många igenkännande leenden och ett och annat hysteriskt gapflabb. ” skriver recensenten.
Men hon slutar också med att skriva om hur mycket kärlek som finns i boken, den där kärleken som väller över en när man får ett leende, ett ord eller en kram från sina barn. För det är ju precis så det är. Kaos och kärlek.
I dag har tidningen Metro recenserat Kärleksbarnet: ”Är du på bra humör? Bered till på en resa neråt. För man kan verkligen inte fatta hur en barndom så taggig, sårig och trasig som Hillevi Wahls kan resultera i något så bra.”
(Länk kommer så fort jag hittar en.)
Andreas Ekström är en rolig kille. Nu har han skrivit en krönika i facktidningen Journalisten – om oss Känsliga Konstnärer och Alex Schulman.
Bara början är helt briljant:
”Det finns människor som tar meningen ”jag saknade en faktaruta till din grej” som ett angrepp på sitt mänskliga fundament.”
Det blir allt roligare på Facebook. Nya vänner dyker upp hela tiden. Och så får man så här fina mail från människor man egentligen inte känner alls:
”Tja.
Coolt att du finns här på fejsboken också! Jag har följt din blogg och läst dina böcker – och gillar även krönikorna. Du har en förmåga att föra fram viktiga saker på ett lättsam-allvarligt sätt, så att många kan ta till sig det du skriver. Fortsätt skriv!
Outi”
