I går hämtade jag ut paketet. Fyra komma fyra kilo vägde det. Nästan som en bebis. Ja, en ganska stor bebis, men ändå. Och nog kom det en tår den här gången också, när jag öppnade kartongen och såg den där, mitt livs viktigaste bok ”Kärleksbarnet” i pocketformat. 25 stycken får man som författare. Jag tänker ge bort allihop. Till mina fantastiska vänner och kollegor.
Men nu är den nästan gratis på Bokus
g(92287)a(1002446))
också. 38 kronor per bok – och fraktfritt till och med den 9 september! Så skynda fynda. Den är värd varenda krona. If I may say so myself.
Fyraåringen kommer inspringade.
”Mamma, jag är lite kissnödig! Jag tror jag blev det från kaviaren!”
”Den vägen har vi inte kört. Undrar vart den går?” säger jag och pekar till vänster om bondgården.
Maken svänger lydigt. Vi kom till Vaxholms amfibieregementes skjutfält. LIVSFARLIGT ATT BETRÄDA stod det överallt på mer eller mindre skyltar.
Det var mitt i skogen. Vi kunde knappt vända. Jag försökte lotsa min man rätt.
”Jag vill också gå ut i skogen!” tjoade fyraåringen.
”Nej, det är farligt här”, sa jag.
”Varför det då?”
”De skjuter pang-pang”, sa jag.
Dagen efter hörde vi skott när vi stod vid gungträdet hemma i trädgården.
”Mamma, vad var det?”
”Det var skott. Pang-pang-skott. Minns du att vi råkade köra fel i går? Och att vi hamnade på ett skjutfält?”
Han nickade allvarligt.
”Men varför skjuter de?”
”Jag vet inte, älskling. De övar nog bara.”
Jag böjde mig ner för att plocka upp en slängd leksak – och reste mig lite för hastigt.
”Aj!”
”Mamma, varför sa du aj?”
”Jag fick lite ont i ryggen. Jag böjde mig not lite för…”
”MAMMA BLEV DU SKJUTEN I RYGGEN?! FÅR JAG SE!”
Faktiskt mer upphetsad än rädd.
Han verkade smått besviken när han inte hittade någon kula i ryggen.
Författaren Maja Lundgren har tydligen upprört hela medie-Sverige genom att namnge otrogna män inom kultureliten. Alla kulturknuttar står upp som en man och verkar bestörta. Va? Nähä? Det hade vi ingen aaaning om!
Men, hallå, alla mer eller mindre diffusa gliringar, maktövergrepp och handpåläggningar, de finns ju överallt annars. Varför skulle Aftonbladets kulturredaktion vara annorlunda?
När jag kom till en stor tidning, en sommar för länge sedan, envisades redaktionen med att titta på porr. Killarna hade satt upp en bild på alla sommarvikarierna och tävlade i att få kryssa av flest kvinnor. Varje kryss betydde att man hade lyckats få en up-and-coming vikarietjej i säng.
Så vad är det alla är så förvånade över? Allt det Maja skriver om i sin bok har vi alla sett. Inte bara inom kulturen utan på samtliga redaktioner.
Mönstret är tydligt, även om ingen säger det högt. Sängvägen är fortfarande den snabbaste vägen till makt. Det är bara att titta i telefonkatalogen och se: Inom medierna och kultureliten är alla gifta med alla. Och när andan faller på är de otrogna med någon annan inom ankdammen.
De stora förlorarna är de som är som Maja. De som kommer in och tror att den där gifta maktgubben faktiskt är förälskad i dem. På riktigt. Jag vet, för jag har också varit en av de där unga, lovande flickorna som har blivit smickrade av uppmärksamheten. Även jag har inbillat mig att jag har varit unik, att det bara är jag som har kunnat se hans potentiaaal … Hahaha. Vilket skämt. Jag har ju bara varit en del av samma gamla maktspel som utspelats mellan män och kvinnor inom kultur- och medievärlden i över hundra år. Bang var en del av det. Astrid Lindgren var en del av det. Same old, same old.
Kvinnor som kunde ha gått hur långt som helst har i stället hängt upp sitt liv på en gift mediechef. De har stått i ösregn och väntat på att de där männen ska åka hem i sina fina tjänstebilar, så att de åtminstone ska få en stund med dem i bilen på väg hem. De kvinnorna kom aldrig längre än så.
Det är så sorgligt. Och jag är glad över att Maja har vågat skriva sin roman ”Myggor och tigrar”. Det är en modig bok, på många sätt. För de där fjuniga killarna som kryssade av sina erövringar på vikariebilden på tidningen har avancerat. I dag sitter de på olika chefspositioner över hela medie-Sverige. Jag tror inte att deras kvinnobild har förändrats nämnvärt.
+ ”Studio 60 on The Sunset Strip” börjar sändas i SVT 1 i kväll. Fullkomligt lysande serie, i klass med ”Vita huset”. Titta och njut.
- Pigavdraget. Och tidningarna svämmar över med annonser om städhjälp och barnpassning önskas på Östermalm, i Bromma och på Lidingö.
Vi har en frystoa på landet. Vilket i princip innebär att vi ska kompostera själva. Men vi har inte kommit så långt än. Om man säger så.
I stället får vi det tveksamma nöjet att knyta ihop en påse halvtinat avskräde och sätta den i en tunna, för vidare befordran till en plåtkontainer bredvid soptunnan.
Jag lallar således iväg med skottkärran och min besynnerligt doftande last.
”Mamma, vad gör du?”
”Jag går iväg med bajset.”
”Vilket bajs?”
”Vårat bajs.”
”Varför det då?”
”För att bajsbilen ska komma och hämta det.”
”Jaha…”
Lång tystnad.
Vi gör det vi ska nere vid vägen och vänder uppåt med skottkärran igen.
”Har du mera bajs?”
”Nej, nu var det slut.”
”DET ÄR ORÄTTVIIIIIIIST! JAG VILL OCKSÅ KÖRA BAJS! JAG VILL OCKSÅÅÅÅÅÅÅÅ! AAAAOOUUUUUUU!”
Avd. Scener man aldrig ser i storstan.
Min äldste son var bara tre månader gammal när jag hysteriskt ringde upp hans pappa på mobilen:
”Du, tänk om han blir mobbad i skolan!”
Egentligen är det inte så konstigt. Vi människor är flockdjur, helt beroende av varandra. Som en präst sa till mig en gång: ”Inte ens Jesus kunde hjälpa sig själv på korset.” Att bli utstött är det värsta som kan hända oss.
Enligt en undersökning i Aftonbladet blir hundra tusen svenska skolbarn mobbade varje dag. Varje morgon går de till ett krig – där det är alla mot dem.
Kan man som förälder göra något för att förebygga att barnen blir mobbade? undrar Ulla i Umeå.
Tja, det är väl ingen höjdare att flytta till ett nytt område en vecka före skolstart, direkt. Det gjorde mina föräldrar. Tanken var god. Mina separerade föräldrar skulle börja om på nytt nere i Malmö. Vi skulle bli en hel familj igen – och dessutom var Malmö en ganska barnvänlig stad, sa pappa.
Men det var en sanning med modifikation.
En mullig, närsynt invandrare från Stockholm var en perfekt hackkyckling, för dem som behövde en. Och de andra, de som nog var snälla, hade känt varandra sedan dagis. De hade redan hittat varsin bästis som de satt bredvid och fnissade åt hemligheter med. Jag hamnade obönhörligen utanför.
”Ja, jag tänker i alla fall ligga och krypa i buskarna runt skolan tills mina söner tar studenten!” sa jag till min man.
Han tittade upp från tidningen.
”Har du sett hur buskarna runt skolgårdarna ser ut? Jag vet inte vad ungarna gör med dem, men det är knappt ett löv kvar. Ligger du och kryper där kommer någon att ringa polisen.”
”Jamen, då infiltrerar jag klassrummen. Jag sätter på mig en bakåtvänd keps och nerhasade byxor och lär mig det rätta tugget.”
”Älskling, du är vacker som en dag – men inte ens med en total extrem makeover kommer någon att tro att du är sju år.”
Jag visste inte om jag skulle ta det som en komplimang eller förolämpning.
”Flourtant, då! Jag kan gå omkring och ge barnen sådana där roliga röda tabletter och se till att de borstar tänderna. Då gör jag två flugor på smällen. Det är ju skitbra!”
Min man suckade och skakade på huvudet. Nej visst nej, de slutade visst med sånt på sjuttiotalet.
”Då hyr vi in livvakter. Två till varje barn.”, sa jag och tryckte ner tidningen pekfingret.
Min man pekade på högen med räkningar – som om vi skulle ha råd.
”Och förresten, tror du inte att han kommer att bli ännu mer mobbad då?”
”JAMEN, VAD SJUTTON SKA MAN GÖRA!?”
Nu lade min man ner tidningen och smekte min hand över frukostbordet.
”Älskling, det finns inte så himla mycket man kan göra. Vi får nog bara försöka se till att det inte är våra barn som mobbar någon annan.”
”Hur då?”
”Visa för ungarna att det är okej att vara annorlunda. Försöka att inte snacka skit bakom andras rygg, även om det är svårt ibland.” Han skrattade. ”Och förklara att om du tar hand om dina vänner så får du vänner som tar hand om dig. I övrigt får man göra en Astrid Lindgren.”
”En Astrid Lindgren?”
”Ja, hon sa ju alltid: ”Man kan inte piska fram något i barn, men man kan smeka fram mycket ur dem.”
Magnus Betnér är inte bara feminist. Han är rolig också. I Svenskan förklarar han bland annat varför han nyligen ställde upp i en intervju i herrtidningen Slitz:
”Därför att de som främst behöver höra mina tankar om genus är inte kvinnor med hår på benen och 40 poäng i genusvetenskap, det är grabbar i 19-årsåldern som tror att man måste knulla sin flickvän i röven för att vara en riktig man. Jag kan inte nå dem på något annat sätt än att synas i den media de konsumerar.”
Linda Skugge har börjat blogga igen. Finns på amelia.se/blogg/linda-skugge/
Astrid Lindgren skulle gråta om hon såg vad som utspelade sig i hennes egen värld i Vimmerby. Eller på Gröna Lund, Kolmården eller vilket annat ”barnparadis” som helst.
Ett välklätt par från Stockholm hade åkt ner till Astrid Lindgrens värld i sin jeep. Tydligen hade de satt sin treåriga flicka i intensiv potträning. Vilket innebar att de med våld tryckte ner flickan på en potta mellan bilarna på parkeringen och krävde att hon skulle kissa inför de andra besökarna.
Flickan vägrade naturligtvis, vem hade inte gjort det? Men föräldrarna fortsatte att skälla på henne och hålla fast henne på pottan. När flickan började gråta överlade föräldrarna med varandra:
”Visst stod det i boken att det var viktigt att markera?”
”Ja, just det.”
Alltså låste de in flickan i jeepen och gick därifrån. Den förtvivlade flickan höll på att riva hela bilen.
Föräldrarna hade gömt sig bakom ett plank. Efter någon minut sa de:
”Så där ja, nu har vi markerat”, och gick tillbaka.
”Det var bland det värsta jag har sett!” sa min väninna.
När hon ifrågasatte behandlingen av flickan sa de bara att det där skulle hon minsann inte lägga sig i.
Och hela Gröna Lund och Kolmården är som gigantiska psykologiska studier i dåligt föräldraskap där mammor och pappor oupphörligen skäller ut varandra inför barnen, barnen snurrar runt som helikoptrar på speed av allt socker och skitmat de tvingas äta – och sedan får barnen utskällningar för att de hellre vill leka en liten stund till än stå i en jättelång kö till matserveringen i Bamses värld.
Och ständigt upprepas det nya mantrat inom föräldravärlden: ”Det är viktigt att markera!”
Ibland undrar jag varför somliga åker i väg till dessa ställen. Är det verkligen för barnens skull, eller är det för att de vuxna vill kunna pricka av ett visst antal barnaktiviteter per sommar? För att de ska ha något att skryta med när de kommer hem? För att samla mamma- och pappapoäng?
Redan 1946 skrev Astrid Lindgren ett debattinlägg i tidningen Husmodern om en mamma som hotade sin son: ”Om du inte kommer nu genast så går jag ifrån dig och kommer aldrig mer igen. Och så kommer polisen och tar dig!”
”Första villkoret, om man vill ha ett harmoniskt och ’väluppfostrat’ barn, det är att se till att barnet lever i trygghet”, skrev Astrid.
Borde inte den texten tryckas upp på broschyrerna till Astrid Lindgrens värld?
+ ”Stora sexboken” av Helene Delilah och Malinda Flodman. Flatornas insiderguide till ett bra sexliv. Ett lyft för alla kvinnor, såväl hetero som homo.
- Leif GW Perssons påhopp på kvinnliga deckarförfattare. Det har nog gått några säkringar i det proppskåpet.
