Rygg-skott

”Den vägen har vi inte kört. Undrar vart den går?” säger jag och pekar till vänster om bondgården.
Maken svänger lydigt. Vi kom till Vaxholms amfibieregementes skjutfält. LIVSFARLIGT ATT BETRÄDA stod det överallt på mer eller mindre skyltar.
Det var mitt i skogen. Vi kunde knappt vända. Jag försökte lotsa min man rätt.
”Jag vill också gå ut i skogen!” tjoade fyraåringen.
”Nej, det är farligt här”, sa jag.
”Varför det då?”
”De skjuter pang-pang”, sa jag.

Dagen efter hörde vi skott när vi stod vid gungträdet hemma i trädgården.
”Mamma, vad var det?”
”Det var skott. Pang-pang-skott. Minns du att vi råkade köra fel i går? Och att vi hamnade på ett skjutfält?”
Han nickade allvarligt.
”Men varför skjuter de?”
”Jag vet inte, älskling. De övar nog bara.”
Jag böjde mig ner för att plocka upp en slängd leksak – och reste mig lite för hastigt.
”Aj!”
”Mamma, varför sa du aj?”
”Jag fick lite ont i ryggen. Jag böjde mig not lite för…”
”MAMMA BLEV DU SKJUTEN I RYGGEN?! FÅR JAG SE!”
Faktiskt mer upphetsad än rädd.
Han verkade smått besviken när han inte hittade någon kula i ryggen.

Kommentera

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.