augusti 2007

Jag vet inte vad det är med mig och Aftonbladet. Men något skumt är det. Nu har det hänt mig tre gånger.
Första gången blev jag lite paff. Då var det en reporter som skickade sin halvfärdiga text till mig med en massa xxxxxxxxxx, där hon ville att jag själv skulle fylla i valda delar.
(Ja, det är intressant att vara på andra sidan och se hur andra reportrar jobbar.)
Andra gången blev jag intervjuad per telefon. Dagen efter ringde den ångerfulla reportern och sa att hennes kasettband hade trasslat ihop sig, och nu var hela intervjun raderad.
”Skulle du kunna skriva ner ungefär vad vi pratade om?” undrade hon.
WHAT?! tänkte jag. Men sa det inte. Utan tyckte mest synd om henne. Fel kan alla göra. Och det var kanske lite okonventionellt, men what the heck.
(Minnesgoda bloggläsare minns kanske att jag sedan lade ut min egen ursprungstext på bloggen, så ni kunde jämföra texterna – och få lite bonusmaterial.)

Men nu har det hänt igen!
Ja, inte med papperstidningen, utan med tv-bolaget. Aftonbladets kanal 7.
De ville göra en längre grej om Kärleksbarnet och hur svårt det var att skriva den. Det blev en känslostark intervju. Sådär så både reportern Johanna och jag fick tårar i ögonen. I en och en halv timme satt vi och pratade.
Det var för övrigt till just det tv-inslaget som jag gjorde de där gåorna sedan, fram och tillbaka på Fredhälls blåsiga klippor, som jag bloggade om här.
Men tror ni det fastnade på minneskortet? Jovisst. Alla gåorna. Men inte ett smack av intervjun.
”Ja, vi använder inte band längre, utan ett litet kort i datorn… och vanligtvis ska fotografen ta hand om det… men… ja, alltså, det är helt raderat”, suckade Johanna.
Hon frågade vädjande om vi kunde ta om intervjun.
Jag sa nej. Vänligt men bestämt.
”Det får vara bra så”, sa jag.
Så ni kommer aldrig att få se de där gåorna. Aldrig någonsin. Men hav förströstan. Det kommer säkert andra gåor, mint lika fundersamma – och lika onaturliga.

{ 1 kommentar }

Nu har Aftonbladet.se lagt ut Ingalill Mosanders fantastiska boktips också.

{ 0 kommentarer }

Det är ju inte klokt. Jag får ett nyhetsbrev från bokus. Går in och kollar. Och ser att Kärleksbarnet ligger på sjätte plats, när det gäller böcker som säljer bäst just nu!
Alla böcker. Inte bara pocket. Klart jag börjar hoppa runt i rummet och jubla. Det är nästan som att få en Oscar. Jesus vad skönt. Vad kul. Och underbart.
Och lillebror är feberfri. Kan man önska sig något mer?

{ 0 kommentarer }

Och jag måste ha världens underbaraste förläggare, Annika Bladh på Prisma. Hon är helt fantastisk på att ge konstruktiv kritik. Sådär så man bara vill spotta ur sig tio böcker. haha!

{ 0 kommentarer }

Åh vad glad jag blir! Snälla, underbara Linda Skugge bloggar om min bok.

{ 0 kommentarer }

Nu har jag börjat läsa i min egen bok, den där ”Hjälp, jag ska bli…”. Och jag skrattar redan på sidan fjorton. Är man klok då? Får man över huvud taget skratta åt sina egna böcker? Det gör säkert inte de som är med i Svenska Akademien.
Undrar om de skrattar över huvud taget.
Ja, möjligtvis Kristina Lugn då. Det är en himla tur att de har henne.

{ 1 kommentar }

Och i dag kom den. Trean! Den tredje bloggboken om fuskmamman. Eller supermamman, hur man nu väljer att se det.
”Hjälp, jag ska bli tvåbarnsmamma!” heter den hur som helst, för den som har missat det. Omslaget går i mandarinorange i år och trean är faktiskt inbunden. Därav tyngden. Paketet vägde 11,2 kilo. Vi fick ta det på ståbrädan.

{ 0 kommentarer }

I morgon ska jag träffa Förläggaren och få min dom. Det handlar om andra romanen. Den där som alla fasar för.
Romanen som nästan är färdigskriven – den ska bara få ett ordentligt, sant och spännande slut – och jag tycker så mycket om den. Ämnet är så angeläget, för så många barn och föräldrar.
Men jag vet inte. Det är svårt att ha distans till sitt eget skrivande. Kanske är det för lite ”sex and violence” som en kollega sa. Han trodde att det var det som alla förläggare ville ha.
Vi får se. Håll gärna tummarna i morgon…

{ 0 kommentarer }

I dag har jag filmats för en tv-kanal. Igen. Och det är väl en sak att försöka prata naturligt framför en kamera. Men att gå!
Efter själva intervjun vill oftast kameramannen att man ska gå fram och tillbaka på en stig och se fundersam ut. Många gånger. Fram och tillbaka. Precis sådär som man aldrig gör annars. Och inte är man särskilt fundersam heller. Man tänker mest på huruvida man ser tjock ut – eller allmänt klumpig och infantil.
Naturlig ser man aldrig ut.
Jag kommer aldrig att vänja mig vid att göra de där gåorna.
Och jag undrar ofta om Guillou eller G W Persson eller Läckberg eller de andra också tvingas gå fram och tillbaka. De kanske vägrar. Det borde nog jag också göra. Fast jag är alldeles för mycket Lill-Babs för det. Jag tycker alltid synd om kameramannen som har för taskigt ljus eller ljud och som måste bära så mycket saker.
Jag får väl öva mer i stället. På att gå. Snyggt.
Så mina barn slipper skämmas.

{ 2 kommentarer }