Svenska turister ska ange pedofiler i Thailand, skriver Svenskan. Polisens sambandskontor på ambassaden i Bangkok har öppnat en e-postadress för tips om sexövergrepp mot barn. Bra där.
Men som vanligt: What took them so long?
I vissa fall kan man för övrigt anmäla dem redan på planet ner. De där krypen som sitter och orerar vilt och brett om hur de ska knulla småflickor. (Pardon my french.)
Det är därför jag har slutat åka till Thailand. Jag står inte ut med att höra och se eländet.
Men ni andra får gärna jäklas med pedofilerna så mycket ni bara kan. Det ska inte vara lätt att vara pedofil. Inte ens i Thailand.
(Det går säkert att faxa också, för övrigt…)
Tjena, vart är du på väg?
Hehe, det här är en siffra. Vad är det här för nåt? Mamma, du måste titta, vad är det här för nåt?
Ett y.
Nej inget iii.
Ett yyyy.
Jamen du sa ju att det var ett u det var inget u. Mamma kan du sätta i den här. (Hörlurar till ipoden, fast utan ipod.)
När tycker du att man ska hajfajva?
Eeeh… jag vet inte.
Vem vill du hajfajva?
Den där trollkarlen på tinge-linge-tåget går…(spårvagnsmuseet, reds anm.)
Okej, hajfajv på dig.
Pang! (Jättesmäll i handen.)
Tjena, vart är du på väg?
Jag ska plocka upp pyttipanna från golvet.
När tycker du att man ska hajfajva?
När ingen ser.
Vem vill du hajfajva?
Min granne…
Nej, det har jag redan tagit. Du får ta någon annan!
Elisabeth Höglund då.
Men…
Elisabeth Höglunds hår!
Men skärp dig nu.
Suck. Okej. Micke Nyqvist då. Eller Micke Nyqvist pappa. För att han hade ett bra sommarprogram i dag.
Okej, hajfajv på dig!
Tar det här aldrig slut?
Vårt Kungsholmen, denna fantastiska lilla lokaltidning, har börjat med en ny grej. De går ut på stan och frågar människor vem de vill hajfajva.
Lika rolig läsning varje gång. Så jag tänkte införa det här på min sajt också. Jag snor till och med frågorna. Ren och skär stöld, alltså. Och jag börjar med mig själv:
Tjena, vart är du på väg?
Ut i köket och fixa mera korv till barnen.
När tycker du att man ska hajfajva?
När barnen har gjort något bra. Egentligen borde man kanske göra det med maken också, men då skulle jag få ont i näven, så bra är han.
Vem vill du hajfajva?
Just i dag våra fantastiska grannar. Niklas och Kerstin som alltid tipsar oss om roliga bakluckeloppisar eller barnvänliga stränder. Dagens tips var för övrigt Gålö havsbad, en riktig höjdare!
Okej, hajfajv på dig!
Hajfajv!
I dag fyller Vickan 30 år.
Grattis, grattis. Det lär komma några på hennes kalas.
När jag fyllde 30 kom bara 3 av 60 bjudna… Det har jag skrivit om i den här krönikan.
En av mina mest lästa, för övrigt. Värre än så blir det tydligen inte. Både Metro och andra tidningar ringde upp och gjorde reportage om det där.
Jag är inte särskilt orolig för att Vickan ska sitta ensam och ledsen. Då är det värre med det här att hon är trettio år och barnlös. Herregud, hon är ju inte ens förlovad. Än mindre gift. Och det vet man ju hur det är med kunglighetheter. De är lite konservativa. Om man säger så.
Så Vickan lär hinna bli både 31, 32 och 33 innan det blir några barn gjorda. Och då kommer alla tidningar att vara fulla med riskstatistik på hur många som har kromosomförändringar och andra hiskeligheter som naturligtvis inte får förekomma på ett slott.
Gäsp.
Hörru Vickan. Jag tycker att du ska skita i alltihop och gå hem och hångla med Daniel redan nu. Vi ser ju hur du längtar. Så skit i traditionerna och gå hem och gör lite barn! Så moderna måste vi väl ändå vara i det här landet att vi skulle älska varenda unge som du ploppar ut! Eller?
Katerina ger dig för övrigt lite bra tips inför 30-årsdagen.
Storebror hade varit på Gröna Lund med pappa och bästa kusinen.
”Hur var det på Gröna Lund i dag? Var det spännande?”
”Jaa… mamma, vet du, dom har TVÅ sorters senap på korven!”
Min man kan också vara lite disträ. Jag tror att det hänger ihop med att man får barn. I går tog vi en sväng till Spårvagnsmuseet. (Barnen har nämligen blivit svårt trollkarlsberoende.) Och det var när vi skulle stuva in de trötta barnen i bilen som han gjorde det. Han lade plånboken på biltaket.
Och det var inte förrän vi var nästan hemma som han upptäckte att den var försvunnen.
”Har du sett min…Shit!”
Det var bara att vända och åka tillbaka.
När vi var nästan vid Slussen ringde telefonen.
Det var polisen. De stod hemma vid vår dörr. Med plånboken. Eller rättare, delar av den. För den hade tydligen hängt med på taket ända till Västerbron. Men där blåser det, som bekant.
Okej, det var bara att vända tillbaka. Egentligen borde vi kanske ha åkt hem från början. Men inte sjutton väntar man sig att polisen ska hitta ens borttappade plånbok – och stå utanför dörren med den inom loppet av tio minuter!
När vi svängde in framför den stora polispiketen vinkade min man hejigt. Hej hej, här kommer vi som lägger plånboken på biltaket!
Ut ur piketen klev en jättestor polis. Stor och bred över axlarna.
”Jaha…”, sa han.
Och det här var ingen slarvputte som delade ut tappade plånböcker till höger och vänster. För trots att det låg inte mindre än två legitimationer i plånboken och de hade ringt vårat nummer – och min man är sig ganska lik på bilderna – så var han ändå tvungen att beskriva den.
”Tja… den var grå och ganska trasig och så låg det väldigt många kvitton i.”
Polisen nickade myndigt. Och lämnade över den överkörda plånboken. Innehållandes en stor mängd kvitton, inte fullt lika mycket kontanter och en patientbricka som hade gått i tre bitar.
”Vi borde ha tagit en bild till bloggen!”, viskade jag. Men då hade redan poliserna åkt iväg igen. Och både storebror och lillebror missade hela dramatiken. De sov.
Men någon gång ska vi berätta för dem. Om den där gången när polisen stod och ringde på vår dörr…
Det klagas en jäkla massa på sommarvikarier.
Stånk och stön.
”Åh, nu måste man lära upp en sommarvikare till! Jag är så trött på det, jag har inte tid att lära upp en ny nu igen…”
Suck och stön.
Mer stånk och stön.
Just nu är jag sommarvikarie och har tyckt genuint synd om de sprillans nya, jätteentusiastiska tjejerna som får höra hur odugliga de är stup i kvarten.
”Henne kan man ju inte ge någonting!”
”Hon är ju till mer besvär än nytta.”
Jag har försökt säga att ”Okej, jag förstår att det kan vara jobbigt, men det är ju inte hennes fel…”
Vilket är föga upplyftande för den som blir inkompetentförklarad över en hel redaktion. Och efter 20 år i branschen trodde jag att jag skulle slippa att hamna där själv.
Men i dag blev jag avfärdad av lilla mellanchefen som en nykläckt fjortis.
”Vi ska minsann inte ha skämt i rubriken!”
”Jag tycker inte att det är roligt!”
Swoff, for han ut med handen mot mig, som för att sopa bort en irriterande geting.
Jag blev så jäkla arg att jag började störttjuta. Hur skämmigt är inte det?
Och vem träffar man på när mascaran skvalar – om inte storpotäten.
Det är inte bara skämmigt. Det är direkt pinsamt. Efter tjugo år i branschen kan man banne mig inte börja lipa för att någon inte gillar ens rubrik.
Men storpotäten gav mig rätt. Din rubrik är mycket bättre – och roligare, sa hon.
Ni kan se den i tidningen i morgon. Lilla mellanchefen också. Men vi är vänner nu. Han har det faktiskt inte så lätt med alla sommarvikarier, som han måste lära upp, då kroknar man till slut och orkar inte vara diplomatisk, eller hur var det nu?
Stånk och stön.
Hur vore det om ni var lite tacksamma i stället? För att alla vi duktiga arbetsmyror faktiskt räddar er semester.
Nu är den förbannade sommaren här, en obeskrivlig plåga, skrev Bengt Sändh i sin berömda Vals för sommaren. Sedan raddade han upp allt elände: Svett, myggbett och rödsvedda ryggar. Spyflugor, myror och getingar. Ljummet öl och sur mat. Blekfeta, gnälliga kärringar och bråkiga barn. Regn och åska, bad i avloppsbrunt vatten och luften som stinker av tjära…
Är du för eller PMot sommaren? undrar en läsare i Malmö.
Jag älskar sommaren! Nästan så det gör ont. En blommande syrénberså påminner mig så starkt om saftkalas med min farmor och barndomsvännen Lotta. Och maskrosor kommer för mig alltid att vara detsamma som godis för ”flickorna”. Eller flickornaaaa, som Lottas pappa Bengt ropade när han skulle kalla hem fåren från skogen. Han hävdade då bestämt att de svarade:
Bääääääääääääääängt!
Nu är min älskade farmor borta och Lotta flyttade till USA och gifte sig med en sopgubbe. Vårt sommarparadis finns kvar, men någon annan äger det, fåren har för länge sedan förvandlats till kotletter eller fårskinnsfällar – och skogen har huggits ner.
Men trots det, så blir jag lycklig bara jag tänker på sommaren. Jag brukar spara sommarminnen i en liten ask, som ligger någonstans mellan hjärtat och magen. När livet är alltför stressigt sätter jag mig ner och blundar och öppnar den där asken. Där får det plats en hel del:
- Sjuttongradigt vatten som kluckar under en brygga.
- Skärgårdsbåtar som kommer puttrande i horisonten.
- Barfotapromenader till kiosken vid badstranden.
- Glass.
- Pocketböcker.
- Nakenbad på Ribergsborgs kallbadhus.
- Morgonpromenader när dimmorna lättar och älvorna dansar i skogsgläntan.
- Harsyra.
- Jordgubbar med vispgrädde.
- Skrattande barn.
- Varma sommarregn att dansa i. Gärna naken, om det är okej med grannarna.
- Hångel i gräset (oftast med tillhörande myror i brallan.)
- Prästkragar, vallmo och blåklint i en sommarbukett på köksbordet.
- Nöjesparkerna – åtminstone en gång per sommar.
- En stilla roddtur över sjön.
- Hoppet från översta trampolinen – fast man egentligen inte vågade. Iiiiiih!
- En kall öl på en uteservering.
- Utomhuskonserter.
- Bakluckeloppisar.
Ja, jag kan hålla på hur länge som helst. Men visst har det funnits perioder när jag inte heller har gillat sommaren. Varför måste alla vara sådär hysteriskt lyckliga hela tiden, har jag undrat. Då när jag bara kände mig fet, ful och deprimerad och aldrig i livet skulle ha blottat mina valkar för någon.
Därför är det så befriande att ha fyllt fyrtio – och insett att livet är alldeles för kort för att hänga upp sig på ett par blekfeta valkar. Eller som Nadine Stair skrev när hon fyllde 85: Om jag fick leva mitt liv igen skulle jag ha hoppat i fler vattenpölar, plockat fler blommor, bestigit fler berg, gjort fler misstag, ätit mer glass och mindre bönor.
Så är det. En dag kommer vi att ångra varenda minut som vi inte har njutit av sommaren. Och varandra.
Men om ni nu ska hångla i gräset är det är aldrig fel att gardera sig med en TBE-spruta. Jag vill inte låta som Bengt Sändh, men det ska, trots allt, blir den värsta fästingsommaren någonsin…
Som lite bonusmaterial kan ni läsa hur Linda Skugge totalsågade min debutbok ”En fuskmammas bekännelser”.
Den gången ringde folk och varnade: Vad du än gör i dag så läs inte Expressens kultursidor!
Men jag tyckte det var skitstort! Att bli sågad av Linda Skugge! Och på en halv kultursida i Expressen!
Sedan använde jag det där citatet ”Jag skrattade inte en enda gång/Linda Skugge” när de var tvungna att trycka en större upplaga.
