Vilken fantastisk hyllning Svenskans ledarskribenten Per Gudmundsson har till Linda Skugge:
”Skugge är en förnyare – hon har nominerats till Stora Journalistpriset just i kategorin Årets förnyare – både på det språkliga och det tematiska området. Det är ändå tydligt att hon arbetar i en tradition av kvinnoberättelser. I den ena stunden framstår hon som en Kerstin Thorvall för Kista Galleria, i den andra en Anna Wahlgren för ADHD-generationen. Och precis som de är hon hatad, men alltid folkligt förankrad.
Skugges storhet ligger i, som tidigare påpekats, att hon mer än någon annan lyckas identifiera sig så totalt med de olika livsfaser hon genomgår, och att hon sedan förmår förmedla detta till sina läsare på ett gripande, eller i alla fall provocerande, sätt. Att läsa Skugge blir som att ha tillgång till en förfinad Temo-mätning av vad som rör sig i radhusområdena.”
Man blir nästan tårögd.
Andres Lokko (missa inte hans nya bylinebild i SvD i dag) har ett strålande knäck från premiärvisningen av Simpsons – filmen.
”Det finns inget som förenar människor över hela världen, som vår kärlek till den renodlade idiotin”, säger Matt Groening, skapare av The Simpsons.
Och på frågan vad filmen egentligen handlar om, svarar manusförfattaren Al Jean:
”Den handlar om att man alltid, alltid måste lyssna på sin fru.”
Bara därför måste jag be Gunnar ladda ner filmen…
Här kan du se en trailer för filmen.
Staffan Heimerson är en man med många anekdoter. En sådan där man som gillar att stå i centrum. Men till skillnad från vissa andra gubbstruttar i pressen, så gör han det med viss rätt.
Denna krönika har jag citerat ur i flera veckor nu. Om det där med att flyga – och att det alltid ska tjafsas om nödutgångar och extrapris på akvavera herrparfym och gudvetallt.
Staffan drog sig till minnes när han brukade lifta med ett Herkulesplan i FN-tjänst under sin tid som krigskorrespondent i Bosnien. Den enda informationen man fick på det flyget var några målade ord på väggen:
”GET IN. SIT DOWN. SHUT UP. AND HANG ON.”
En gammal dam med rullator och vitt linne passerar utanför kaféet.
Jag: ”Jaha, nu är det de uttänjda behåarnas glada tid igen.”
Gunnar:” Ja, och allt hålls uppe av midjeväskan. Utan midjeväskan skulle de där brösten hänga nere vid knäna.”
Han funderar en stund. Sedan kommer det:
”Midjeväskan är gamla tanters svar på push-up.”
Trollkarlen: ”Vad är det vi trollkarlar brukar vifta med när vi trollar?!”
Upphetsad femåring: ”EN BEBIS!”
Mamma: ”Brukar ni leka kurragömma på dagis?”
Fyraåringen: ”Neeej… det finns inge kurra där.”
”You are the queen of everything”, säger min man.
Kan det bli mer kärlek än så?
Och i dag blev Carina Rydberg min idol! Vilken underbart avslöjande artikel i DN Kultur. Och vilken liten lort han verkar vara, den där Jasenko.
Här kan du läsa artikeln.
När jag gick i skolan hade vi gympa minst tre gånger i veckan. Det var väl inte alltid en dans på rosor. Jag har aldrig varit någon vig gasell. Men jag minns lyckan över att kunna slå en kullerbytta på en plint, eller ett svanhopp över en ribba. Skräcken innan, och lyckan efteråt. Jag klarade det!
Somliga moment var dödligt tråkiga. Inte minst redskapsgympan. Lite roligare var det att spela landhockey, handboll eller brännboll.
Och man trodde väl då att det varken gjorde till eller ifrån, de ynka timmarna i veckan. Det var inte förrän man slutade skolan som jag insåg hur viktiga de var. Då rasade konditionen markant. Jag som tidigare sprang utan hinder runt Kungsparken, kunde nu inte ens springa runt kvarteret utan att få andnöd.
I dag kräver idrottsstjärnorna mer skolgympa i en debattartikel i Svenskan.
Ja, marsch pannkaka, Jan Björklund!
Redan innan klockan tio på morgonen i går fick jag ett högljutt sms mitt i ett möte. Det var från min man. Vad kunde vara så viktigt? Hade det hänt barnen något? Hade det uppstått ännu mer komplikationer i vårt sommartorpsdrama? (Long story.)
Men nej.
Eller nja.
”Ernst går till tv4!”, stod det.
Okej, tänkte jag mitt i mötet. Då är man stor.
