juni 2007

Jag har varit i Roslagen några veckor och översköljts av ett närmast religiöst upphöjt lugn. Först trodde jag att det var naturen. Träden, havet, koltrastarna och humlorna. Här ute är det helt okej att gå osminkad i shorts och någon gammal
t-shirt till handelsboden för att köpa en veckotidning.
”Nej, vi säljer inte sådant här”, sa flickan i kassan.
”Bara sådana där”, sa hon och pekade på kvällstidningarna.
Jag tvekade en stund, ögnade igenom rubrikerna och bestämde mig för ”nej, jag går hem och läser en bok i stället”.

Det råkade bli ”Fettpaniken” av Marie Carlsson. Det var inte förrän jag läste hennes briljanta samhällsanalys som jag insåg varför jag blir så lugn så fort jag kommer hit. Här slipper jag den annars ständigt närvarande fettskräcken.
I stan pumpas vi dygnet runt med budskapet att vi är vad vi äter. Det är bikinibantning, GI-värde, miniyoghurt, klä dig smalare, fruktbanta, så gick jag ner femton kilo, nya bilder på anorektiska Nicole Richie, pillret som tar bort fettsuget, vad smal du har blivit, transfetter, sacketter, Xenical, points och varsågod, här är min fettsnåla kladdkaka …

Så där håller det på. Det är som en global ätstörning. Drottning Silvia är orolig för att svenskarna håller på att bli för feta. Jag väntar bara på att nationella insatsstyrkan ska sättas in och att vi allihop som har ett BMI som ligger över 24,5 ska tas in för tvångsvård.
”Jamen”, säger ni, ”det pågår ju en fetmaepidemi. Övervikten bland barn har tredubblats!”
Fel. Det är en myt, skickligt understödd av alla dem som tjänar pengar på det. Läkemedelsföretag, bantningsindustrin, medierna och tröstmatsfabrikanterna.

BMI-gränserna flyttas hela tiden nedåt. Sedan 1999 har gränsen för övervikt ändrats, från 29 till 25. Det innebär att den som är 170 centimeter först fick väga 84 kilo – men nu bara 72. Likadant med barnfetmans tredubbling. Sanningen är att de barn som tidigare låg strax under gränsen för övervikt nu ligger strax över.

Det är där de där trettio procenten kommer ifrån. Inte särskilt alarmerande, eller hur? Men, det är väl farligt att vara fet? Ja, om man väger 180 kilo. Då har man en förväntad livslängd som är lika kort som de som har ett BMI som understiger 18, det vill säga alla de smala modeller och tv-stjärnor vi försöker efterlikna. Vi är så vana vid att se dessa vandrande ätstörningar att vi numera tror att de är normala. Det är de som är det verkligt sjuka.
Egentligen borde man stanna på landet.

+ I dag presenteras årets ”Sommar”-pratare. Ipoden är laddad – och sommaren är räddad.

– Reinfeldts pusskompis Carola ska börja sjunga lovsång med Livets ord igen. Jag säger som Chandlers flickvän Janice i ”Friends”: Oh! My! Goood!

{ 0 kommentarer }