Inget silikon, tack, jag duger!

Jag älskar mina bröst. Tidigare var det nog mest män som hade glädje av dem. Men nu är det små parvlar i tre-fyraårsåldern som stirrar på dem med något lystet i blicken.
Som Hjalmar på badhuset. Jag hade knappt hunnit in i duschen förrän han stod framför mig och tittade storögt, med ett stadigt grepp om sin lilla manlighet.
”DU HAR MYCKET STÖRRE BOPPAR ÄN MIN MAMMA!”
Det är vid sådana tillfällen som jag försöker gömma mig bakom duschslangen.

Men jag ska inte ta åt mig äran för mina ballonger. Jag har ärvt dem från min mamma och min mormor. Och efter två barn ser de ut ungefär som jag minns min mammas. Stora – men långa. Jättelånga. Min syster brukar berätta om när hon en gång försökte sig på gymnastik. Hon skulle visst lyfta upp rumpan och cykla med benen. Då höll hon på att kvävas av sina egna bröst. Jag kan se rubriken framför mig:
Fyrtioårig kvinna hittad död – kvävdes av sina bröst.
Det är därför jag inte gympar utan behå.

Min syster slutade för övrigt att cykla efter det där. I stället köpte hon sig ett par nya bröst. Hon köpte en ny bil också. Och slängde ut sin man. Men blev hon lyckligare för det? Nej, inte vad jag minns. Jag vet inte om de blev särskilt snygga heller, brösten, för jag har aldrig fått se dem. Men jag tror hon var rätt nöjd ett tag. Det är länge sedan nu, och efter vad jag förstår så måste man göra om de där operationerna med jämna mellanrum, eftersom tyngdlagen hela tiden tar ut sin rätt. Nu funderar hon på att lyfta ögonlocken.

Är du för eller PMot silikontuttar? undrar Eva i Lomma.
Emot. Jag fattar inte varför man ska hålla på och skära i sin kropp i onödan. Eller varför folk stoppar in främmande substanser som silikon i sin lekamen. När vi är så förbaskat vackra, som vi är.
Och våra bröst inte är någon självklarhet. Varje år ställs 7 000 bröstcancerdiagnoser i Sverige. Det betyder att mellan 15 och 20 kvinnor insjuknar i bröstcancer varje dag. Sorgligt nog är det inte förrän då många kvinnor inser hur fina de är.

Har ni varit på ett kallbadhus någon gång? Och sett hur vackra kvinnobröst och skrynkliga rumpor kan vara? Speciellt om man ser sisådär tjugo-trettio på en gång.
Mitt absoluta favoritställe är Ribersborgs kallbadhus i Malmö. Här möter himlen vattnet och allting försvinner ut i evigheten. Jag började gå dit när jag var tonåring och hade komplex. I bastun satt kvinnor som jag aldrig skulle ha mött annars. Stora arbetarkvinnor som för länge sedan hade slutat be om ursäkt. Nu satt de i bastun och Tog Plats. De berättade för mig om livet och kvinnornas kamp genom nittonhundratalet. Det var så oerhört starkt, naket och äkta.
Efteråt kastade jag mig hämningslöst i vattnet.
Och det säger jag, att har man en gång badat naken vill man aldrig sätta på sig en baddräkt igen. Det kalla vattnet virvlar omkring i kroppens alla skrymslen och vrår. Det är som att få ett par liter vischyvatten rakt in i kroppen och upp i hjärnan. Aldrig har man känt sig så frisk, så vacker och så ren.
Om bara fler kvinnor fick en dag på ett kallbadhus tror jag att rusningen till plastikklinikerna hade stannat av totalt.

Kommentera

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.