Lillebror har börjat tillfriskna från vattkopporna. Men får vi sova om nätterna?
Nix. Han är mörkrädd. Och är det något man inte ska vara i Roslagens skärgård så är det just mörkrädd.
Han brukar till slut, alldeles utmattad, somna när det börjar ljusna.
Två timmar senare vaknar storebror och skuttar glatt ur sängen.
”MAMMA NU ÄR DET MORGON!”
Första tanken är då ett enda stort Det. Ger. Jag. Väl. Fullständigt. Fanken. I.
Men sedan går jag på dasset – och återvänder med nya krafter. Storebror vill ner till bryggan. Där är det gudomligt vackert. Vattnet ligger alldeles stilla. Måsarna skriker lite hest. Svanen patrullerar fram och tillbaka utanför den lilla stranden.
”Titta, mamma, vattnet glittrar!”
Morgonsolen värmer i ansiktet. Storebror skriver spretiga bokstäver i sanden. Jag tog med mig en kopp nybryggt kaffe och lånade faderns luvtröja. Och plötsligt är livet helt okej igen.
I senaste gästboken har Inger Edelfeldt (hon verkar vara här stup i kvarten, har hon klippkort?) undrat en sak i sitt ps:
”Finns det ett samband mellan drinkboken i köket och de många huvudvärkstabletterna i kylen?”
Plötsligt en morgon säger fyraåringen:
”Nu vill jag skriva!”
Och så gör han det!
Han som inte ens kunnat rita ett rakt streck förut.
Nu skriver han under stor koncentration: M som i Movitz, E som i Elliot, S som i Sofia…
Mes-terligt.
Vi firar med tårta och ballonger.
Och sjunger ”Ja må han skriva uti hundrade år!”
På väggen hänger en bastkjol. Det sitter en liten maskinskriven lapp ovanför.
”Bastkjol. Deposition av P O Enquist. Gåva från riksdagsman U. Adelsohn.”
Stort.
Familjen har fått låna förlagets fina sommarhus i Roslagen. Även kallad Snäckudden. Jag bläddrar som hastigast i gästboken och ser att många berömda författare och annat löst folk varit här före mig. Annika Hagström, PO Enqvist, Mikael Niemi, Maj Sjöwall – och Inger Edelfelt.
Jag hittar ett mörkt hårstrå inbränt i ett värmeljus.
”Det är bombis Inger Edelfedts!”, säger jag upphetsat.
”Tror du man kan sälja det på Ebay?!”
Min man tittar trött på mig.
Han gör en kopp snabbkaffe i det lilla köket.
Sedan kommer han ut igen.
”Du, den där Edelfeldt, är det någon man borde känna till?”
Taxi, var god röj! Röj upp bland era förare. När det nationella körprovet för taxiförare återinfördes i april underkändes två av tre. Somliga blev stoppade för att inte olyckor skulle inträffa. Andra hittade inte ens till platsen för provet. Är det någon som är förvånad?
Nu måste föraren dessutom kunna montera en bilbarnstol för att bli godkänd.
Äntligen! Jag vet inte hur många gånger jag stått på en taxistation med ett tjugotal bilar inne, men så fort man nämner ordet bilbarnstol så springer förarna åt andra hållet. Går man från bil till bil och frågar, får man bara långa eder. Med vidhängande gester som talar om vad de tycker att man ska ta och göra med sin bilbarnstol.
Kommer man däremot ensam till Centralstationen i Stockholm en sen kväll, är det en veritabel köttmarknad. Förarna visslar och skrattar och kommer med sexuella inviter. Går man in i fel taxi utbryter ett verbalt slagsmål. När de väl startar motorn är det på sin höjd en av fem som hittar rätt. Det kan man leva med. Värre är det med tafsarna. Taxiförarna som lägger en hand på låret och frågar om man vill betala i natura. Och som sedan berättar om de villiga tjejer som har gjort det. Visst, jag har jag anmält föraren till taxibolagen. Sedan har inget hänt. Taxiförarna är såvitt jag vet fortfarande i trafik.
De nya förarproven kommer – förhoppningsvis – att rensa bort de värsta rötäggen. Och se till att de som finns kvar på gatorna är professionella, artiga yrkesmän.
För det finns ju sådana också. Som den där dagen för fyra år sedan, när jag inte riktigt förstod att jag var på väg att föda barn – och dessutom ville till BB i Södertälje ”för att det var så mysigt där”. Det var min man som ringde taxin. Föraren hittade, alldeles själv, och vi satte oss i bilen. När vi kom ut på Västerbron gick vattnet. Tack gode Gud för att det var galonklädsel, hann jag tänka. Sedan slet jag av mig säkerhetsbältet, bet min man i låret och skrek.
Och det säger jag, att hade jag haft en skrikande, bitande, födande kvinna i baksätet hade jag kört av vägen. Men inte vår chaufför. Han var framme i ambulansintaget i Södertälje på 15 minuter, utan en enda häftig inbromsning. Och det var inte förrän han hade fått veta att allt var okej med den nyfödda som han kom in och bad att få kvittot påskrivet.
Tack, du proffsige taxiängel!
+ Rosenhill, Ekerös svar på Loranga, Mazarin och Dartanjang, har startat Sveriges första Ge & Få butik. Lämna prylarna du har tröttnat på och hitta nya – utan att bry dig om pengar!
– Linda Skugge har slutat blogga. Och världen har genast blivit lite tråkigare.
Vi kommer att fortsätta vara världens bästa band, säger The Ark.
Jag är böjd att hålla med. Jag har njutit av varenda klok fundering som Ola Salo har kommit med. Kan du inte åka ut och turnera i kyrkorna, Ola? De skulle behöva dig.
Och Ola levererade också med presskonferensens största klassiker i går. När någon finsk journalist frågade var namnet Ola Salo kom från:
”Is it a Finnish name?”
”No, it’s palindromish!”
Visst är det härligt med ickenyheter. Som det här med att Kylie Minogue INTE har varit tillsammans med en gift man.
Vad kommer härnäst?
Kungen har INTE varit tillsammans med Anna Lindmarker. Prinsessan Madeleine har INTE snortat kokain. Kikki Danielsson har INTE hetsätit falukorv. Hasse Aro är INTE snygg i mustasch. Fast javisst ja, det har de kanske redan skrivit om.
Sa jag förresten att Hasse Aro ser för jäklig ut i mustasch? Det måste vara ett lagbrott att se ut sådär. Förargelseväckande utseende. Minst. Kan ingen tvångsraka honom?
