Om jag bara hade världens största suddgummi så skulle jag ställa mig och sudda bort all skam. Schwosch! Bort med den bara! Skammen är så totalt meningslös. Det enda den gör är att den sprider sig – nästan som cancer – och lägger sig som en tvångströja över allt och alla. Det vet inte minst alla vi missbrukarbarn.
Men hur mycket får man egentligen berätta om sina föräldrar? undrade Birgitta i Västerås när jag var där och föreläste om min självbiografiska roman Kärleksbarnet.
Det där har jag naturligtvis grubblat mycket över. Det var inte helt självklart att allt jag skrev ner om mig och mina föräldrar skulle komma med i boken. Det var inte ens självklart att jag skulle våga ge ut den. Halva jobbet handlade naturligtvis om att gå tillbaka in i det där helvetet – och sedan skriva ner det. Precis som jag mindes det. Med all stank av urin, spyor och utspillt vin.
Det var inte förrän jag läste igenom vad jag hade skrivit som jag insåg att det här var en oerhört viktig bok. Och att jag inte fick stryka någonting av det skamliga. För att det finns så många andra alkisbarn som behöver få veta att andra har haft det likadant.
Visste ni att det finns långt mer än 200 000 barn som lever med minst en missbrukande förälder? Det är tre eller fyra barn i varje klass. Bara två procent av dem får hjälp. Och forskare har mätt stressnivån hos barn till missbrukare. De har en stressnivå som ligger på samma nivå som hos elitsoldater under krig.
Visst måste vi kunna tala om kriget? Och vad det gör med människor? Så att vi inte hamnar där igen.
Under många år kände jag mig som en Vietnamveteran som bara reste runt, närmast planlöst, och sökte den ena kicken efter den andra. Jag kunde vakna kallsvettig på nätterna, fast ”kriget” sedan länge var över. Och ingen förstod och ingen ville prata om det. ”För man ska inte gräva i det gamla.”
Det har tagit mig nästan fyrtio år att göra den här resan, att gå tillbaka in i skammens helvete, och komma ut på andra sidan som en god mamma, hustru och människa.
Men jag hade inte kunnat skriva den här boken förrän båda mina föräldrar var döda. Av respekt för pappa – och av skräck för min mamma.
Resten av släkten och de gamla vännerna har varit förvånansvärt förstående. Deras bild av min pappa har tack och lov inte förmörkats. För dem är han fortfarande samma godhjärtade man som han alltid var. Jag tänker ibland att om pappa och mamma bara hade kunnat prata om det svåra när de var barn, så skulle allt kanske ha blivit annorlunda. Om pappa hade sluppit leva i skammens tvångströja, då när farfar dängde honom i väggen på fyllan så trumhinnorna sprack. Och mamma, barnhemsbarnet, hon bar ensam på den skam som var den största av alla: Den att aldrig ha blivit älskad.
Någon har så klokt sagt att ”om alla gick omkring med sina liv i genomskinliga plastpåsar, så skulle ingen vilja byta”. Alla har sina familjehemligheter – och om vi bara tog bort all skam, så skulle livet bli så mycket lättare att leva. För alla.
Vad gör man om ens femåring säger att hon är transsexuell? Om hon en dag säger: Mamma, jag är pojke.
Hur reagerar man då? Förhoppningsvis som Sams mamma Camilla, som medverkade i ett samtal om transsexuella ungdomar i radions ”Studio Ett”. Sam föddes som flicka – åtminstone rent biologiskt. Camilla klädde honom i klänningar och flätade hans långa hår. Men han var bara fem år när han första gången sa att han var pojke. Hon hoppades ändå att det bara var en pojkflickgrej. Hon lät honom ha lite tuffare tjejkläder, men det långa håret kunde hon inte förmå sig att klippa av.
Ända tills Sam sa att han inte klarade det här längre. Att han inte orkade leva om han måste se ut som en flicka. Då var han 8–9 år.
– Jag visste nästan ingenting om transsexuella. Det lilla jag hade läst om
det handlade om vuxna. Jag hade aldrig hört talas om att barn kunde vara det, berättade Camilla i programmet.
En kväll satt hon och tittade på en dansk dokumentär om ett transsexuellt par. Då hörde hon en röst bakom sig: Men mamma, det är ju precis sådan jag är!
Hon frågade om Sam ville titta på programmet med henne, och det ville han.
Nu är han 13 år och väntar på att få börja sin hormonbehandling.
Men inte ens för Camilla har det varit en enkel resa. Ibland har det blivit för mycket för henne. Då har hon försökt tvinga in Sam i flickrollen igen. Men det har alltid slagit tillbaka. Sam har varit väldigt tydlig. Får han inte leva som den han är, så vill han inte leva över huvud taget.
I dag är det svårt att få påbörja en hormonbehandling i Sverige innan man är 18 år. Det innebär att alltför många ungdomar tvingas skuldsätta sig och åka utomlands och få behandling eller göra ingrepp. När de kommer tillbaka till Sverige får de ingen eftervård.
Att tvinga transsexuella ungdomar att först genomgå puberteten och få en kraftig manskropp, om man känner sig som tjej – och få mens en gång i månaden, om man känner sig som kille – är oerhört kränkande. Dessutom försvårar det processen att senare genomföra ett könsbyte. Självmordstankar är mycket frekventa bland transsexuella ungdomar.
Att man är född i fel kropp är inget infall som kommer plötsligt. Dessa unga människor har varit säkra på sin könstillhörighet sedan de var små och genomgått en grundlig utredning inom barnpsykiatrin. Varför kan vi då inte bara låta dem vara som de är? Kan vi inte rädda åtminstone dessa ungdomar från att begå självmord?
+ Katerina Janouchs vackra och gripande barndomsskildring i romanen ”Sommarbarn”. Verkligheten bakom alla siffror kring invandrarbarn. Läs, gråt och förstå.
– Våldsporren på kvällstidningarnas webbsidor. De dammsuger världspressen och vältrar sig i alltmer bisarra övergrepp mot barn.
Modern hade lyckats se till att fadern kom ihåg att det var mors dag.
”Har du köpt något kort nu till din mamma?”
”Det kan jag göra.”
”Har du köpt något till din lillebror också? Han fyller år på måndag.”
”Jag köper kort.”
”Ska du inte köpa något mer?”
”Jag köper trisslotter.”
”Jaja. Det blir nog bra.”
Han är trots allt man. De kommer undan med sådant. Modern insåg därmed att hon skulle få ett kort och en trisslott, hon också.
I morse var det mors dag. Fick modern kaffe på sängen? Nix.
Fick hon något kort? Nix. Trisslott? Nix.
Till slut stämde hon själv upp i en sorglig Ja må hon leva.
”Jag frågade om storebror ville sjunga, men det ville han inte”, var faderns klena ursäkt.
Då brast det för modern.
”JAG VILL OCKSÅ HA EN TRISSLOTT!”
Hon tog i så ytterligare en bit av målarfärgen i taket ramlade ner.
Fadern såg något överrumplad ut över detta utbrott. Men sa att jaha, jaså. Och att han nog skulle ta och gå ut med kartongerna till återvinningsstationen.
Varpå han kom hem, en halvtimme senare, med fyra trisslotter.
Modern vann femtio kronor på den ena.
Och därmed var hon ganska nöjd.
Men inte sjutton tänker hon anstränga sig när det är fars dag, inte.
Modern: ”Skulle du vilja att jag såg ut som en fräsch 17-åring?”
Fadern: ”Du gör ju det!”
BING! Rätt svar! Fadern har just vunnit en sprillans ny bil!
Katerina Janouch ger världens bästa tips om hur en stressad förälder överlever maj månad. Maj är det nya december, skriver hon, apropå alla avslutningar och utflykter och picknickar och klassträffar och grillfester och föräldramöten och ännu fler utflykter och hjääälp!
Belinda Olsson har skrivit en lysande krönika. Igen. Den här gången om Dr Phil.
Tänk om han var vår Barnombudsman, skriver hon. Ja, tänk om…
Fantastiske Hans-Uno Bengtsson är död. Det är ju inte klokt. För det första var han ju så levande alldeles nyss. För det andra… så borde han om någon kunnat upphäva fysikens lagar.
Jag har lyssnat på honom ibland. I små eller stora sammanhang. När han pratat om kvantfysik – och blivit lika såld varje gång. Det var något nästan religiöst över hans entusiasm. Detta sprudlande yrväder. Jag DRÖMDE kvantfysik i månader efteråt. Kunde inte prata om annat.
Och nu. Jag fattar inte.
Vad dog han av? Den där jävla cancern?
Men det är väl med döden som med kvantfysiken. För att citera John von Neuman: ”Kvantfysik är inte något man förstår, utan något som man vänjer sig vid.”
Tydligen. Kunde ju inte låta bli, nu när Hanna och Henke hade gjort globetrotter-testet.
(Lite överkurs att kunna alla ländernas namn på engelska, by the way. Belarus är för ävrigt Vitryssland, men det vet man nog om man har varit där.)
Tjugosju procent är kanske inte så illa pinkat. Men märk väl att 99 procent av de resorna gjordes innan jag blev tvåbarnsmamma. Och jag vet inte om allt det där i USA räknas – jag åkte runt med en greyhoundbuss och var mer död än levande.
Numera tycker jag att en tripp till Roslagen är höjden av äventyr och reslust.
Vi har slutat amma. Efter arton månader. Det känns nästan skrämmande stort. Läskigt – och underbart högtidligt på samma gång.
Det är väl som när barnen tar studenten.
Man översköljs av ett stort YES! jag klarade det! Barnet överlevde – åtminstone so far – och nu går det in i en ny fas.
Detta understryktes inte minst av att ett tjockt kuvert väntade innanför dörren där hemma. Adresserat till vårdnadshavaren av lillebror. Antingen var det sjukhuset eller…
”Erbjudande om plats i kommunal barnomsorg”
Vi hade fått en plats på storebrors fantastiska förskola i augusti.
Tjohoooo!
Vi dansade runt. Han har blivit antagen! Till bästa stället! Med de bästa fröknarna!
Det var som om han hade kommit in på Yale. Eller Princeton. Minst!
Nu är vi hemma från Roslagen. Hemma i bredbandslandet.
I Roslagen fick vi inte ens in ettan och tvåan. I alla fall inte i mer än tio minuter i sträck. Vi kopplade upp oss via mobil. Det höll i sisådär fem minuter.
Och vet ni vad? Det var förbannat skönt. Precis vad jag behövde.
Man borde dra ur kontakten lite oftare…
