Det undrar Daniel Möllberg som har skrivit boken Pappadagar i Råttans år. Jag gillar boken, men undrar lite över debattartikeln i Expressen:
”Mammor är mer anala, de har allt för ofta ett osunt kontrollbehov av precis allting. Det måste vara perfekt och det får inte under några omständigheter slarvas, för då kan någon uppfatta dem som dåliga mammor. //… Papporna fattar också vad som ska tas med till dagis, vad som ska handlas, fylla i tider för kvartsamtal osv. Det är bara det att pappor kan leva med att något av alla dessa måsten ibland glöms bort. Livet går vidare, i morgon är en ny dag.”
Är det verkligen så enkelt?
Modern sitter och ammar lillebror, 39,5 grader på morgonen. Bredvid sitter prickige storebror och ammar sin nye pojkdocka Lisa.
Familjeidyll.
Ni vet hur det är. Det är mitt i natten och modern måste upp och ta två alvedon. Men hon är halvnaken och vill inte tända lampan, så hon öppnar bara kylskåpsdörren för att få ledsyn.
Hon trycker ut två alvedon och ska svälja ner dem med lite cola light.
För att spara disk tar hon samma lilla glas som hon använde i går kväll. Det står, behändigt nog, precis bredvid kylskåpet.
Hon slänger in tabletterna i munnen, dricker colan…
ÅH, HERREGUD!
Örrrk! Tvi katten! Fy för den lede, vad i helsicke var det i colaglaset?! Hon försöker kväva kräkreflexerna, men spottar som en katt.
Hon tänder kökslampan, trots allt.
Javisst ja, det var ju där hon lade den använda tepåsen i går kväll…
(Fadern står naturligtvis i dörröppningen och skrattar så han håller på att kvävas.)
Modern vet inte hur många gånger hon har trott att det har varit vattkoppor. Prickar på barn är en hel vetenskap. Som jag för övrigt har skrivit om här.
Men nu. Nu. Nu är det verkligen vattkoppor. Bombis.
Vätskefyllda små blåsor på fyraåringens rygg och hals. Och ett par på magen. Kanske tio sammanlagt hittills. Men dagen har bara börjat…
Visste ni förresten att man kan få hjärninflammation av vattkoppor?
Jodå. Ibland är det bättre att låta bli att googla på prickarna…
Ibland önskar jag att jag hade ett panikrum. Ni vet, ett sådant som Jodie Foster och drottning Elizabeth har om det skulle komma in någon läskig inkräktare. Eller i händelse av krig. Då sluter sig rummet som en betongkokong. Det finns mat, vatten och luft för någon vecka. Ingen kan komma ut, ingen kan komma in. Bara den som kan det hemliga lösenordet.
Jag säger det till min man. När mattan är full med nedtrampade fiskpinnar, när det ligger tidnings- och pappershögar överallt, när ljudnivån hemma rusar i taket och jag känner hur tålamodet brister.
”Åh, om vi bara hade ett panikrum!”
”Men det har vi ju. Toaletten!”
Det är alltså därför män sitter så länge, inlåsta på muggen. Jag trodde de var hårda i magen.
Vi kvinnor, däremot, har inte en chans att ens hinna låsa dörren. Inkräktarna sliter upp dörren och säger mammamammamamma och älskling har du sett mina strumpor – och även om man lyckas få ut alla, så blir det inget vilorum. För då knackar Städtantsmonstret på axeln.
Det är när man sitter ner som man ser hur smutsigt det är. Under handfatet. Under kranen. I hörnen på golvet. Och herregud, bakom badrumsvågen!
Man får knappt upp byxorna innan man ligger och skurar golv och väggar, byter toarulle och torkar damm i hörnen.
Jag tror inte att jag känner en enda kvinna som kan gå in på toaletten för att göra det hon ska – och komma ut igen och ha gjort bara det.
Men män. De gör en sak i taget.
Säger min man att han ska torka golvet i köket, då gör han det. Bara det. Inte listerna, inte skåpluckorna, inte handtagen, inte spisen och inte de bakterieladdade lampknapparna.
Vill jag att han ska göra något av ovanstående får jag göra en lista.
Linda Skugge har skrivit att ”Karlar kan inte ens torka snorren utan att ha en detaljerad lista”. Det tycker jag understundom är vansinnigt roligt.
Städning är ett ofta diskuterat begrepp i hemmen. Har män i gemen en högre dammtröskel än kvinnor? Och vem ska i så fall ändra sig? undrar Elisabeth i Lund.
På A svara jag ja och på B svarar jag Båda. Just för att det är det vi oftast bråkar om. Enligt en brittisk undersökning bråkar gifta par mest om sex, städning och svärmor. (Och åtminstone vi kvinnor vet ju att de där tre sakerna hör ihop.) Vi bråkar i genomsnitt 182 gånger under ett år. Grälen varar i 25 minuter – men följs dessutom av en halvtimmes surande.
Fattar ni hur mycket vi skulle hinna städa på den tiden?
Det är för övrigt när jag ligger och knäskurar golv som jag känner mig som närmast min egen mamma. Det är där jag förstår hennes perspektiv på tillvaron, hennes bitterhet – och hör hennes röst:
”Glöm inte att torka listerna också!”
Jag tror egentligen att den nya retrotrenden med städning och förvaring bara är ett fåfängt försök att få ordning på vardagskaoset. Ett försök att få tillbaka makten över tillvaron när det fattas minst tre små bitar till livspusslet. (Var det de som åkte in i dammsugaren när det rasslade så härligt?) Männen har för länge sedan fattat att det inte går. Då går de in i sitt panikrum, låser dörren, läser en tidning – och skiter i allt.
Jag önskar att fler kvinnor kunde göra det också.
…står Malin för med sin tutthållarshow. Guuuuuud, vad jag känner igen mig.
Efter en fyraårskontroll hos ystra syster Karin som, trots hennes lekfullhet, gick sådär… nej, han ritar inte huvudfotingar, nej, han vill inte gå balans på kommando, nej, han vill inte hoppa på ett ben heller, bara för att man tycker att han ska det plötsligt… och en TBE-spruta som kändes som ett mindre övergrepp –så kom vi hem och möttes av ett paket från Ford-fabriken!
Storebror älskar Ford. Han kan alla bilar, han rabblar bilmärken och modeller hela vägen till dagis och hela vägen hem. Allra lyckligast blir han när han ser en Ford Mondeo.
Fadern hade följdaktligen ringt upp den svenska distributören och undrat om det fanns lite reklamprylar.
Om det fanns!
Så nu är storebror i sjunde Fordhimlen bland alla Fordbilar och Fordpins och Fordnyckelringar och Fordskivor och ja, jag vet inte allt.
Tack snälla Ford.
(Och jajamensan, vi har en röd Ford Mondeo.)
Jag kunde inte låta bli att göra den här IQ-testen, som Malin länkade till.
Och jag fick 126!
Vilket betyder att mitt testresultat är HÖG. Fyra ynka poäng till och den hade varit MYCKET HÖG. (Och då gjorde jag testet samtidigt som jag blåste upp en badboll och två armkuddar…)
Nu har jag svart på vitt: Jag är rätt smart.
När jag väl kom på att jag måste använda rätt webbläsare och fick igång skiten, vill säga…
Storebror blev firad i dagarna två. Sedan skulle en vanlig söndag inträda – och farmor skulle åka hem. Modern var lite orolig för att storebror skulle få kalasabstinens. Så hon försökte utifallatt-trösta lite vid sovdags.
”I morgon ska vi gå på postmuseet. Det blir nog roligt.”
Storebror tittade sömndrucket upp och log.
”Men mamma, vi har ju redan jätteroligt!”
Jag har inte hunnit läsa den förrän nu, men Katerinas blogg är verkligen superduperbra!
