mars 2007

De flesta män gillar inte sjukhus. Så fort de sätter sin fot på en akutmottagning är de rädda att få höra att de har tyfus, skörbjugg och prostatacancer. Minst.
På sätt och vis har de rätt. Åtminstone enligt min doktor.
”Vi läkare brukar säga att en frisk patient bara är en patient som inte är tillräckligt undersökt.”
”Så hypokondrikerna har rätt då?”, frågade jag.
”Just det. Vi doktorer hävdar också med stort allvar att livet är en sexuellt överförbar sjukdom med hundra procents dödlig utgång.”

Samtidigt läser jag en rapport från socialstyrelsen om hur kvinnor diskrimineras inom vården: Män med hjärtinfarkt har femtio procents större chans att få en hjärtoperation. Speciellt om han har hög status. Kvinnor får vänta mycket längre på en operation av sin gråstarr och har då större synfel än männen. Män får nyare och dyrare läkemedel. Sjukdomar som män oftare drabbas av, som hjärt- och kärlsjukdomar, har traditionellt prioriterats högre forskningsmässigt än de sjukdomar kvinnor får – och kvinnor rapporterar oftare än män biverkningar av läkemedel.

Det senare beror ofta på doseringen. Jag blir frustrerad varje gång jag tänker på att mediciner är utprovade och framtagna för18-åriga värnpliktiga män. Såvitt jag vet har jag ingenting gemensamt med sådana. Framför allt inte min kropp.

Duttas det för mycket med män inom vården? undrar Mikaela i Mölndal.
Precis när jag ska svara på det ringer min höggravida väninna Kajsa. Hon och hennes man har nyss flyttat in i en villa och det är massor att göra innan bebisen kommer. Fast just den här dagen fick hon nog göra rubbet själv.
”Det ligger en sjuk man i min säng. Han har 37,9 i feber och säger att han nog inte kan gå upp i dag.”

Nu tror jag att han kommer att överleva sin febertopp. Men många män ligger hellre kvar i sängen och kolar vippen, än söker vård. Kanske hänger röda-mattan-beteendet för manliga patienter ihop med att sjukhusen är så glada att männen lyckats pallra sig dit över huvud taget.

Vi kvinnor är ju vårdproffs. Det är vi som åker till doktorn med barnen. Det finns inga prickar vi inte har googlat på. Det är vi som sitter i bilen på väg till akuten och memorerar exakt vad vi ska säga till doktorn för att barnet ska få adekvat vård. Vi vet att vi har max tio minuter på oss att få doktorn att förstå att barnet är mycket sjukt. Och vi vet precis vilka ord vi måste använda: Andningssvårigheter, pipljud i lungorna, försämrat allmäntillstånd och vägrar äta. Tjoff! så har läkaren skrivit ut penicillin.

Männen däremot, söker inte hjälp förrän de absolut måste. Som surjämten i den gamle Lars Ekborg-sketchen, han som hade råkat köra motorsågen i magen och cyklat en mil till närmaste telefonkiosk. Är det ett stort sår? undrade doktorn i telefonluren.
”Jo, man kan kasta in hatten.”

Detta är faktiskt en helt sann historia, hävdade Beppe Wolgers, som skrev sketchen. Och det är såklart skillnad på män och män. Problemet är nog inte alltid att det duttas för mycket med männen, utan att det duttas alldeles för lite med kvinnorna.

{ 0 kommentarer }