Hillevi Wahl
Från månads-arkivet:
Tidningen Norra Västerbotten skriver om Kärleksbarnet: ”Hillevi Wahls berättelse är direkt och osentimental. Det mörka varvas med ljusa minnen och tidstypiska beskrivningar av en uppväxt under 1970-talet. Det är avskalat och naket, med ilska och intensitet men utan bitterhet och fördömande.”
{ 1 kommentar }
Adlibris har lagt ut en provläs-sajt med Kärleksbarnet.
Varsågoda, det är bara att gå in här och bläddra, alldeles gratis.
{ 0 kommentarer }
Och när jag kollar Expressen.se så ser jag den här notisen.
Var det hennes föräldrar vi mötte på barnröntgen?
{ 1 kommentar }
Lillebror hade nu fått sin spruta Triome…triemute… trimote… äsch, penicillin! varje kväll i trehundranittiofem dagar.
Nu var det dags att kolla njuren igen. Och resten av blåsorkestern. Hade vidgningen ökat eller minskat? Skulle det bli operation eller inte?
Första anhalten var Barnröntgen – efter den vanliga jakten på en parkeringsplats på Karolinska, den här gången behövde de bara åka fem varv genom tre parkeringshus. Uppgång D, våning 4. Ultraljud.
Lillebror lekte i väntrummet. Ett litet barn, ett nyfött barn, ett större barn och fyra vuxna satt och stirrade på varandra.
De vuxna såg ut att vara i chock. En av dem, en tant, tittade med tårar i ögonen på lillebror:
”Fin, fin, fin”, sa hon.
”Fin som en flicka, jättefin.”
Det lät som hon grät.
Efter en stund kom hennes syster ut i väntrummet. Hon bröt ihop i hennes armar. De vuxna männen ställde sig intill och putsade glasögonen.
Modern visste inte vad hon skulle göra. Vad hade hänt? Hon försökte hindra lillebror från att bryta benen eller slå ut tänderna i den lilla rutschkanan. En doktor kom ut och gick fram till den gråtande kvinnan.
”Det verkar bara vara näsan som har gått sönder. Vi kan inte hitta något annat.”
Den gråtande kvinnan tittade tvivlande på henne,
”Ja, och så måste jacket över ögat sys ihop, såklart. Och så får vi hålla honom under noga övervakning ett par dygn. Men vi har röntgat hela kroppen, och vi kan inte hitta något annat. ”
Hon skakade på huvudet som om hon knappt kunde tro det själv.
”Ja, visst är det fantastiskt. Helt otroligt.”
”MEN VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT?!”, ville modern skrika.
Det gjorde hon såklart inte.
Snart var det i stället deras tur med ultraljudsapparaten. Lillebror hade lite svårt att ligga still på magen, så han fick leka med doktorns mobiltelefon. Han passade på att ringa ett samtal till New York.
”Hello?”, sa telefonen.
Modern tryckte generat på lägg-på-luren-knappen.
Cystorna på njuren verkade vara borta. Men resten då? Det måste en annan doktor berätta. De fick gå genom Fågelgången till barnneufrologen, med sitt nogsamt förseglade kissprov. På vägen dit passerade de barncanceravdelningen. Modern fick alltid en klump i magen när hon gick förbi. I hissen trängdes de med små barn i rullstol, gips och en lapp för ögat. Allt detta kan mina barn också råka ut för, tänkte modern. Allt detta och mycket mer.
När de kom in på avdelningen blev de nästan omkullsprungna av en man som stormade in.
”VAR ÄR MIN SON?!”
Han slet upp dörrar medan sköterskorna försökte stoppade honom och prata lugnande med honom. Han skällde ut dem och for ut i oförskämdheter. Modern höll hårt i lillebror och tittade förskräckt på fadern.
”Han är väl i chock”, sa han.
Mannen hittade sitt barn efter en stund. En pojke i tioårsåldern, som hade kommit dit med sin lärare. De viskade något om blod.
”MEN VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT?”, ville modern skrika.
Det gjorde hon inte nu heller.
Doktorn tog PMot. Lillbror försökte riva ner en vagn i rostfritt stål, fullt med roliga små saxar, pincetter och gasbindor.
”Jaha”, sa läkaren. ”Det har i alla fall inte blivit förstorat.”
”Nehej?”
”Nej, kostymen är fortfarande lite för stor…”
Det var så de pratade, läkarna, om njurarna och urinsystemet. ”Kostymen är för stor.
Han är lite slapp i systemet.” Det lät som om de pratade om en gammal gubbe.
”…men det ligger inom marginalen. Eller, ja nästan i alla fall. Vi tror att det har varit en förträngning i ett tidigt stadium. Det är vad vi tror. Men vi vet inte.”
”Nehej.”
”Men han mår ju bra och det har ju inte blivit värre så jag föreslår att vi tar bort medicineringen och ser hur det går – och gör ett nytt ultraljud om ett år.”
Yippie!, tänkte modern. Det var så nära guldstjärna man kunde komma.
”Men vi får nog följa honom ett bra tag framöver.”
”Hur länge då?”
”Ja, tills han har växt färdigt.”
Yippie, tänkte modern. Inte fullt lika entusiastiskt. Men nu hade de i alla fall arton år på sig att lära sig parkeringssystemet vid Karolinska.
{ 1 kommentar }
Det är svårt att försöka hålla sig aktuell i dessa tider. Just nu är jag inte först med någonting – förutom sjukdomar. Dagens krönika i Metro: Skicka inte era barn till dagis i ”vab-panik”.
{ 1 kommentar }
Det är svårt att försöka hålla sig aktuell i dessa tider. Just nu är jag inte först med någonting – förutom sjukdomar. Vi har redan hunnit med minst två varv av kräksjukan, plus förkylningar och ögoninfektioner. Så fort min treåring sticker in näsan på dagis blir han sjuk igen.
Där är det som vanligt rena sjukstugan. Jag blir så förbannad på er föräldrar som skickar era sjuka barn till dagis. Hur tänker ni? Fattar ni inte att det är barnmisshandel?
Varje vecka får man nya larmrapporter från förskollärare som står med stafylokocker och streptokocker upp till halsen. På ett dagis lämnade föräldrarna sin sjuka lilla flicka gång på gång. Till slut gick flickan in i en depression och satt i ett hörn och var helt apatisk. Fröknarna ringde till föräldrarna, som var ”väletablerade i samhället”, och sa att ”det här håller inte, ni måste komma och hämta er dotter”.
”Menar ni verkligen att jag, som har ett så viktigt jobb, ska ägna min tid åt att passa barn?” sa pappan.
”Alvedonbarn” är annars ett välbekant begrepp i dagisvärlden, barn som får värktabletter innan de skickas i väg till förskolan. Men inte ens när personalen ringer och ber att mamma eller pappa ska hämta sina sjuka barn är det självklart.
”Har han kräkts på dagis? Ja, men då har han ju säkert redan smittat alla och då kan han ju lika gärna stanna kvar”, sa en förälder i Aftonbladet apropå det nya fenomenet ”vab-panik”.
Tidningens krönikör Terri Eriksson tycker dock inte att det är så himla konstigt: ”Vi har alla varit där. Vaknat upp på morgonen med ett sjukt barn och konstaterat att det faktiskt inte går att vara hemma just den dagen. Efter det obligatoriska vab-bråket ger man barnet Alvedon och tar det till dagis. När personalen ringer och påpekar att ungen inte är frisk kan man ju alltid låta förvånad. Ojdå – vi som tyckte att han/hon verkade rätt kry i morse. Inom sig lovar man sig själv att aldrig göra så igen. För det känns definitivt inte bra. Snarare genomruttet gentemot alla parter.”
Men stanna hemma då, Terri! Vad är egentligen viktigast, dina barn eller din arbetsgivare?
Vad är det för samhälle vi har om vi inte kan tilllåta våra barn att få vara hemma när de är sjuka? Snälla småbarnsföräldrar, om ni nu inte, av någon outgrundlig anledning, vill ta hand om era barn när de är som svagast kan ni väl åtminstone skaffa barnflicka? Svart eller vit gör detsamma, bara hon bryr sig om era barn.
+ I dag är det den nationella brandvarnardagen.
Jippi! Världens bästa present till alla som använder levande ljus. Och glöm inte att släcka ljusen när ni lämnar rummet.
- Krokusar och syrener blommar i november. Man får onekligen en klump i magen.
{ 0 kommentarer }
Lillebror har fyllt ett år. Schwisch! så hade det året gått. Modern fick nypa sig i armen och dunka huvudet i väggen för att försöka fatta vad som hade hänt under de senaste tolv månaderna.
”Tja, de första tre månaderna gick väl bara bort i ett töcken av trötthet och oro för alla sjukdomar och hans njure”, sa fadern.
Javisst, ja, tänkte modern.
Hon borde verkligen fylla i de där fina böckerna som de fick i present, med barnens första ord och när de tog sitt första steg och annat livsviktigt. Nu använde hon mest Ica:s köksalmanacka.
”Lillebror vänder sig på mage”, står det den 7 mars.
”Första tanden!”, står det 23 maj.
Hon skrattar när hon läser de spretiga bokstäverna, för hon minns när hon upptäckte det i bilen när de var på väg till ikea.
”HAN HAR FÅTT EN TAND!” skrek hon, så fadern höll på att köra av vägen.
Sedan dess har hon tagit det lite lugnare.
”Lillebror sa mam-ma”, har hon antecknat med små bokstäver. Mest för att inte fadern ska bli avundsjuk.
”Lillebror reser sig och står.” har hon skrivit tvärs över tre dagar i augusti, för inte ens några dagar senare visste hon exakt vilken dag det var.
”Lillebror går!” står det dock den 19 oktober.
Det måste ha varit en i övrigt ganska lugn dag. Sex anteckningar på ett helt år. Det är inte mycket. Hon suckar. Det är nog ett helsicke att vara andra barnet. Å andra sidan har de tagit tusentals bilder och säkert tjugo små filmsnuttar. Om bara inte datorn hänger sig så kommer de åtminstone att ha det att visa upp för sina barnbarn en dag. (Eller bara ta fram och titta på själv ibland. För hon är lite rädd att det ska gå för fort. Den här bebistiden. Hinner hon verkligen med?)
Andra milstolpar hon för övrigt helt glömt bort att skriva upp. Som när han sov en hel natt. Han var väl runt åtta-nio månader då. Och en dag fick modern bara nog och gick och lade sig inne i barnkammaren i stället – och så fick fadern klara av nattmatningen och vaggandet bäst han kunde.
Det blev en hålögd vecka för fadern, och sedan gick det som det brukar: Alldeles utmärkt. Nu kunde hon inte längre minnas hur det kändes att vara sådär inåt helsickes trött.
Nu var de mer vardagströtta. Varje dag innebar dubbelt så många blöjor att byta och bära ut i soporna, dubbelt så mycket mat att köpa hem, och glömma och tvingas springa ut och handla i närbutiken. Det var dubbelt så mycket tvätt, dubbelt så mycket disk, minst, dubbelt så många snoriga näsor att torka och säkerligen fyra gånger så många leksaker att plocka undan.
”Det är som ett företag som växer”, sa fadern, som alltid tänkte i manliga termer.
Ja, precis så var det. Ett företag där alla anställda krävde utvecklingssamtal flera gånger om dagen och att få sova middag på betald arbetstid.
Och fadern är hon mer förälskad i än någonsin. Hon begriper inte att det är möjligt. De borde ha tröttnat på varandra för länge sedan, så lite som de hinner umgås med andra hippa människor. Det är väl som någon sa, att få barn är som att kasta in en handgranat i ett förhållande. Om man överlever så håller man ihop för resten av livet.
Modern stängde av datorn och gick in i lekrummet där fadern lekte båt med de två små barnen.
”Tut-tut! Nu åker vi!”, gastade storebror.
”Tut-tut!”, log modern.
”Toot-toot!”, sa lillebror.
En idyll. Hennes lilla familj.
”Du vill ha en till va?”, log fadern.
Han blev allt bättre på att läsa hennes tankar.
{ 0 kommentarer }
Camilla Läckberg skriver klokt, apropå debatten om årets mama:
”Så vad är det då som är så provocerande med de ”kändismammor” som det skrivit så mycket om det senaste, som jobbar och har barn och ändå har mage att se glada ut – och dessutom visar upp sig med fina kläder och schysst sminkade? Herregud, det är klart att man inte alltid ser ut så där. För varje plåtning eller modevisning, eller vad fasiken det är, så går det en jäkla massa vardag där man som nu t ex, hasar runt i pyjamasen hemma fast klockan snart är tolv…
Och handen på hjärtat – säg den småbarnsmamma som skulle tacka nej till att få små glimtar av glamour i sin vardag PMellanåt….”
Ja, inte för att jag hade velat gå runt på en catwalk, men vilken tidning som helst får gärna komma hem och göra om mig och mitt hem! Så jag blir sådär strålande vacker och mitt hem sådär Linda Skugge-rent. Anytime.
{ 0 kommentarer }
