Modern fick ett nödrop från en av sina mamma-kompisar:
”Ni som bloggar om det ena och andra, kan ni inte uppmana era läsare att ge blod i sommar. Det kommer att bli (eller är kanske redan) blodbrist och jag blir helt skakis eftersom min dotter får blodtransfusioner nästan en gång i veckan och dessutom ska hon genomgå en stor operation i augusti.”
Själv ser modern ut som en knarkare i armvecken efter många år som blodgivare och plasmagivare. Sällan känner hon sig så stolt som när någon säger att hon har bra vener att sticka i. Och man känner sig aldrig så god som när man ger blod.
Så ge blod. För våra barns skull.
Det är mycket nu. Lillebror kör runt som en jordfräs i sängen om natten och kräver hela tiden att få ha minst ett bröst i munnen. Modern får följdaktligen inte sova så mycket.
Men det är inte bara sömnbristen som är problemet – hon hänger över huvud taget inte med längre. Plötsligt var han sju månader och någon sa att han nog behövde mat. Vad menade de? Hennes lille bebis? Skulle han redan äta burkmat. Joodå. Hon borde ha börjat för flera månader sedan. Och knappt hade hon öppnat en burk plopp! förrän killen började krypa! Men herregud vad tidig han är! tänkte modern fast egentligen var han helt i fas med sin utveckling. Det var bara hon som var helt i otakt.
Och innan hon hunnit öppna nästa barnmatsburk plopp! så reser han sig upp mot vad som helst. Precis vad som helst. Cyklar och annat livsfarligt som storebror kräver att få ha kvar i vardagsrummet. Och allt detta inträffar samtidigt som modern fyller fyrtioett och har en liten existensiell kris och den nya yuppiegrannen har bestämt sig för att totalrenovera lägenheten.
”Det kommer nog att låta en del i början på veckan. För då ska vi riva två väggar”, sa grannen glatt.
”Då får ni riva tyst och försiktigt”, muttrade modern som gärna såg att lillebror fick sova lite grand, åtminstone på dagarna.
”Ja, du får komma in och säga till om vi stör”, sa yuppietjejen.
”Nej då. Jag lämnar bara in ett par skrikande barn till dig.”
Tjejen skrattade. Hon trodde nog att modern skämtade.
Så nu skulle det bli kalas på alla fronter. Fadern hade dessutom köpt en fyrtiotvåtums-tv som det nu fanns YTTERLIGARE en fjärrkontroll till, och hon hade ingen aning om hur hon skulle kunna få på eller stänga av någonting längre. Hon stod bara med fem fjärrkontroller i handen och fick spader när storebror skrek att han ville se KALLE ANKA! och herregud vilken fjärrkontroll var nu det eller var det videon och varför i helvete fick hon bara in någon svart man i turban som pratade något obegripligt språk!?
”JAG VILLE SE KALLE ANKA!”, krävde storebror och modern kände hur underläppen svajade.
BRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR! BANK! BANK! BANK! sa det från grannen bredvid.
Och lillebror försökte resa sig upp mot det vassa bordet. Herregud hur kom han dit?! Hon satte honom ju i andra änden i rummet alldeles nyss.
Modern slängde fjärrkontrollerna och räddade livet på honom. Fick ett gurgel som tack. Som knappt hördes för allt BRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR! BANK! BANK!BANK! från grannen intill och storebrors MAMMA JAG VILLE SE KALLE ANKA!
”Men jag kan inte! Jag klarar inte av de här förbannade fjärrkontrollerna! Jag vet inte hur man gör! Vi får vänta tills pappa kommer hem!”
Fadern var och parkerade bilen någonstans. Det var städdag. Det var alltid städdag och fadern måste alltid parkera om. Kändes det som. Eller också var det bara hans ursäkt för att få komma hemifrån en stund och få lite lugn och rol
BRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR! BANK! BANK! BANK!
Hon behövde minst tre alvedon. Nu.
”Jag ville se Kalle Ankaaaaaaaaa!”
BRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR! BANK! BANK! BANK!
Lillebror reste sig mot bokhyllan, snurrade ett varv och ramlade på magen. Luften gick ur honom. Han ylade igen. Just nu ylade han dygnet runt. Hon visste inte riktigt varför. Tänder? Sömnbrist? Eller var hon bara en dålig mamma? Hon borde läsa en bok om barnens utveckling första året, men när sjutton skulle hon hinna det?
TYSTNAD.
Hon lyssnade. Det hördes inget borrande och bankande längre. Gud vad skönt, äntligen hade de slutat för i kväll.
Hon gick ut i köket för att ta tre alvedon när det ringde på dörren. Men! Vad var det nu då? Hon suckade och öppnade.
”VATTENLÄCKA!!!”
Modern stirrade på yuppietjejen.
”VI HAR EN VATTENLÄCKA!”
Modern blinkade.
”VI HAR SLAGIT SÖNDER ETT RÖR! VET DU VAR MAN STÄNGER AV VATTNET?!”
Modern kände hur skrattet började bubbla upp från magen. Nej, det här var bara för mycket. Hahaha!, skrattade hon högt, medan grannen stod och skrek SHIT SHIT SHIT VATTENLÄCKA i mobiltelefonen.
”HAHAHAHAHAHAHAHAHA!”
Tack och lov kom fadern hem i samma ögonblick. Annars hade väl modern åkt på ett kok stryk.
Hon backade in i lägenheten med de båda barnen medan hon fortfarande skakade av skratt. Vattenläcka! Det skulle säkert bli översvämning. Bara det var ju hysteriskt roligt. Eller också höll hon bara på att bryta ihop.
Fadern kom in efter tio minuter. Faran var över. För den här gången. Han visste faktiskt hur man stängde av vattnet.
Modern slutade att hälla upp vatten i coca cola flaskor och gjorde en mental notering om att lära sig stänga av huvudvattenkranen också. Någon gång.
Först skulle hon se till att hon fick sova lite, lära sig fem fjärrkontroller eller åtminstone hur man fick igång Kalle Anka – och lära sig allt om små barns utvecklingsfaser.
Allas Veckotidning: ”Upprepade självmordsförsök. Inlagd otaliga gånger för avgiftning. Varför ger hon inte upp? tänkte Hillevi som tjatade på sin mamma att sluta dricka och för detta bestraffades med örfilar.
Svaret fanns i mammans olyckliga barndom. Och Hillevi beslöt att finna det.”
(nr 26 2006)
Tove: Hillevi Wahl, aktuell med Tjocka tanten rockar fett.
”Hur skiljer sig den här boken från dina tidigare?
Tjocka tanten rockar fett har en allvarligare ton i botten. Det är ju rätt svåra saker jag skriver om egentligen. Matmissbruk, utanförskap – och den dåliga, för att inte säga usla självbild som många av oss kvinnor har.”
(nr 4 2006)
Glamour: ”Tjocka tanten charmar med frodig humor och jag skrattar glatt med.”
Miniintervju: ”Hillevi Wahl tycker det är dags för alla kvinnor att sluta viktnoja.”
(nr 3 2006)
VLT och andra tidningar skriver om höstens böcker:
Andra som har bestämt sig för att skildra sina egna liv är PC Jersild som ger ut sina ”Medicinska memoarer”, skådespelaren och regissören Lennart Hjulström som berättar om sig och sin karriär i ”Slanten i vanten” och Hillevi Wahl som i ”Kärleksbarnet” skriver om sin uppväxt med två missbrukande föräldrar.
(27 juni 2006)
I veckans nummer av Allas veckotidning finns en stor intervju med modern, alias Hillevi Wahl. Kanske något förvånande. Eller som Antons mamma uttryckte det:
”Jaså, ojdå, jag trodde bara det fanns recept på smörgåstårtor i den.”
Och flera tidningar, bland annat VLT, berättar om höstens böcker:
Andra som har bestämt sig för att skildra sina egna liv är PC Jersild som ger ut sina ”Medicinska memoarer”, skådespelaren och regissören Lennart Hjulström som berättar om sig och sin karriär i ”Slanten i vanten” och Hillevi Wahl som i ”Kärleksbarnet” skriver om sin uppväxt med två missbrukande föräldrar.
”Välkommen till Försäkringskassan. Telefonkundtjänst har öppet måndag till torsdag mellan åtta och sexton noll noll.”
Klockan var kvart över fyra. Självklart.
Nytt försök nästa dag.
”Välkommen till Försäkringskassan. Tryck ett för självbetjäning. Tryck två för kundtjänst…”
Trycka, trycka, trycka.”
”Benny!”
”Eh, hej Benny, jag har just kollat mitt kontoutdrag och jag har inte fått någon utbetalning från er sedan i februari!”
”Nehej… låt mig kolla… ja det stämmer.”
”Jaha, men varför det?”
”Har du begärt mer?”
”Ja, självklart har jag begärt mer, ungen är ju bara sju månader.”
”Jaha, det stämmer, det har du gjort.”
”Jaha?”
”Ja, vi har registrerat begäran men vi har inte betalat ut pengarna.”
”Och varför har ni inte gjort det?”
”Det vet jag inte.”
”Nehej?”
”Nej, jag får koppla dig till ditt lokala kontor.”
Koppla koppla, tjugofem signaler, inget svar.
”Det var visst inget svar där. Jag försöker med någon annan, vad sa du att ditt personnummer var…?”
Koppla, koppla, tio signaler.
”Ja, det var på föräldrapenningen.”
”Hej, jag har inte fått några pengar sedan i februari.”
”Det var konstigt, har du bytt inkomst?”
”Nej, jag är mammaledig.”
”Jaha.”
”Så det händer inte så mycket på den fronten.”
”Nehej. Ja, det var konstigt.”
”Visst är det.”
”Det verkar inte vara något fel någonstans. Har du föräldradagar kvar att ta ut?”
”Ja, det hoppas jag. Han är bara sju månader.”
”Ja, det är han, ja.
”Så?”
”Så jag skickar väl pengarna i dag.”
”Såpass?”
”Ja, du bör ha dem den tjugosjätte. Eller sjugosjunde.”
”Vad trevligt. Tack.”
”Om jag kommer ihåg att skicka iväg det i dag, vill säga. Det ringer ju så fort vi lägger på luren.”
”Jamen jag kan prata på medan du skickar iväg det.”
”Hahaha. Nej, jag måste nog titta lite mer på det först.”
”Men den sjugosjätte då?”
”Eller tjugosjunde…”
Modern ringde Amningshjälpen.
”Vad ska jag göra – han vill inte se åt mina bröst längre?!”
”Du får flasha dem lite då och då och verka allmänt lockande. Låt honom gosa och leka med brösten, så han börjar gilla dem igen”, sa amningsexperten.
Modern flashade så mycket tygen höll. Låg och åmade sig framför barnet och kände sig allmänt störtlöjlig. Vart tog feministkampen vägen?
Barnet, däremot, blev jättehappy, ålade sig fram till brösten, drog och slet i bröstvårtorna, klämde, nöps – och bet!
Arrrrrrrgh!
Modern stoppade in brösten igen. Hon ringde Maj-Lis mamma.
”Ja, när jag hade det där problemet så fick jag rådet att gå in i ett mörkt rum och stå och gunga och hoppa med brösten utanför tröjan. Ja, med barnet i famnen alltså. Det var rätt traumatiskt.”
Modern tackade för tipset. Men det var inte riktigt hennes grej. Att stå och hoppa halvnaken i ett mörkt rum kändes lite för knäppt. Där gick hennes gräns. Åtminstone just nu.
En annan mamma kom med nya glada tillrop:
”Amningsnappar! Du måste ju köpa amningsnappar!”.
Modern gick till apoteket och inhandlade ett par små underliga plastsaker att sätta på bröstvårtorna för sextioåtta spänn.
Lillebror tittade förvånat på dem. Och fnös. Vad var det där för skit?! Det här var ju bara larvigt. Han slet av plastbitarna, tittade på dem, tuggade lite föraktfullt på dem och spottade ut eländet. Modern förstod honom.
Sedan tittade han krävande på modern. Ge hit brösten! I want the real stuff!
Så fort han fick som han ville så bet han till.
Satan i gatan!
Hon ringde amningshjälpen igen.
”Du kan pröva att liksom kväva honom lite.”
”Va? Ska jag kväva mitt barn?”
Hon skrattade.
”Ja, även bebisar har en självbevarelsedrift. När det gäller att välja mellan att inte få luft eller att behålla bitgreppet – så väljer de att kunna andas.”
Okej. Det var värt ett försök.
”Och du ska inte säga ett pip när han bits. Han vet redan att han inte får. Så om du skriker kan det snarare bli en rolig lek. Om jag biter så skriker mamma. Jättekul.”
Visst. Skitkul.
Modern lade på luren och tog ett djupt andetag. Hon skulle inte skrika hon skulle inte skrika det gör inte ont det gör inte ont…
Hon lade lillebror mot bröstet. Han högg som en kobra. Hon ryckte till och tryckte bröstet över hela ansiktet. Hasta la vista, baby!
Lillebror släppte förvånat greppet och kippade efter luft. Modern log. Då högg kobran igen. Ajsomfan! Hon tryckte in bröstet i nyllet igen. Come on, make my day!
Lillebror släppte sitt tvåtandsgrepp och kippade efter luft igen. Sedan suckade han uppgivet, gurglade han något obegripligt – och åt sedan som vilken liten rar bebis som helst.
Modern tittade förvånat på honom.
Vart tog huggtandskobran vägen? Den där ormen hon närt vid sin barm?
Hade den bara gett upp? Av lite syrebrist? Hon kunde knappt tro att det var sant. Moderskapets hemligheter upphörde aldrig att förvåna henne.
Hon hade fått tillbaka den där rara lilla ungen som bara gurglade och kluckade lyckligt när han åt. Vilken lycka! Och vilken liten bedårande prins han var i alla fall. Nu när han inte lemlästade henne.
Han snarkade genom den snoriga förkylda näsan. Det var säkert en av förklaringarna till att han hade bitit henne, tänkte modern. Vem vill inte bita någon, vem som helst egentligen, när det är tjugosju grader i skuggan och man är allmänt snorig?
Moderns granntjej har just fått barn.
”Oj då, han ligger i säte”, sa de när hon kom in till Karolinska.
”Nej, han har huvudet neråt, det har min barnmorska kollat”, sa hon.
Barnet låg i säte.
De övertalade henne att föda normalt ändå. Efter några timmar blev det kritiskt.
”Nu måste ni bestämma om du ska föda vaginalt eller med kejsarsnitt”, sa kirurgen som kommit inrusande med skalpellen i bakfickan.
”Vi?”
De tittade på varandra.
”Men jag kan inte ta sådana beslut. Jag är ingenjör”, sa den blivande fadern.
”Dessutom blev jag tillfrågad mitt i en värk”, berättade hon.
Hon bad om en time out med barnmorskan. Utan kirurg.
”Vi fick verkligen förtroende för barnmorskan. Hon var ärlig och sa att eftersom han låg i säte kunde de inte använda sugklocka om de skulle behöva få ut honom snabbt. Men eftersom han ville ut fyra veckor för tidigt så skulle han nog vara ganska liten, så..”
De konfererade en liten stund.
”Jo, vi har fått förtroende för dig, så vi vill gärna köra på.”
”Jaha. Vad roligt”, sa barnmorskan. ”Men jag ska gå av mitt skift nu.”
”DÅ TAR VI KEJSARSNITT!”
Nu blev det inte så. Barnmorskan erbjöd sig att kolla vilka kollegor det var som skulle komma efter henne – och se om de var erfarna. Det var de och lille Arvid kom ut den naturliga vägen efter någon timme. Fast med rumpan först.
