Det var likadant när Anna Lindh mördades. Modern gick ner på knä. Inte ett ord kunde hon skriva, inget kunde hon ta sig till. Hon ville bara vara med sin familj. Hålla i dem, krama dem och titta på dem tills ögonen fylldes av tårar.
Mammor får inte dö.
Och inte barn heller.
För några dagar sedan fick modern veta att en av hennes vänners barn är sjukt. Lilla E är inte mer än en bebis, bara 13 månader. Med ögon som stjärnor.
”Jag känner en knut under hennes revben”, hade hon sagt, liksom i förbifarten en dag.
”Först trodde jag att det var förstoppning, men den går inte bort.”
”Det är mjälten som sitter där. Du ska nog kolla upp det,” sa en sjukvårdskunnig mamma.
Det visade sig vara cancer. Och hela världen stannar upp igen.
För inte så länge sedan skrev modern en krönika i Metro. Om det ofattbara:
”Kan jag dö av det här, mamma?” frågar femåriga John.
Han och hans familj har just fått reda på att han har en svår cancer. Tio procent av barnen överlever behandlingen.
”En dag kom döden på besök. Han brydde sig inte om att ringa på, gick bara in, drog ut en köksstol och slog sig ned. Som om det var okej.” Så börjar Ingrid Edgardhs bok ”Kan jag dö, mamma” – om sonens kamp mot cancern.
Jag hinner inte många sidor in i boken innan jag börjar gråta. Inte så mycket för att John har cancer. Jag vet ju att han överlever, det står på bokomslaget – annars hade jag aldrig ens vågat öppna den, så höggravid och känslig som jag är.
Det svåra är att läsa om föräldrarnas kamp för att tas på allvar i vården. Om lille John som ligger och somnar vid sin mammas fötter i köket, för att han vill vara nära. Som rycker till varje gång hans mamma vill smeka honom över bakhuvudet. Tappre lille John som har så ont i benen så han inte kan gå. Men han vill ut och leka med sina kompisar i alla fall.
”Det gör inget mamma, jag kan krypa.”
Han har så ont, men ingen hittar något. Familjen får höra att de överreagerar, att han är överundersökt, att allt är fullkomligt normalt.
Det är inte förrän ett och ett halvt år senare som de upptäcker att den lilla kroppen är full med cancer.
Jag gråter floder igen när den nu femårige, utmattade lille John får genomgå en behandling som är så svår och krävande att man undrar om det ens är mänskligt. I slutet av boken frågar sig Ingrid Edgardh också det:
”Hade John tvingats lida mer än hans varelse kunde bära? Hade han räddats till livet för att vi skulle slippa mista honom? Eller för att snygga till kurvan på överlevnadsstatistiken?”
Jag läser ut boken på några timmar, för jag står inte ut med att John ska behöva plågas en sekund mer än nödvändigt.
Så fort jag lägger ifrån mig boken cyklar jag ner och möter min egen tvååring på väg hem från dagis. Elliot är sprudlande glad och frisk. Han har just klarat av ännu en pärs med förkylningsastma. Åtminstone tror de att det är det, det ska snart utredas. Men det har krävts sex akutbesök på Karolinska för att någon skulle intressera sig för hans andningssvårigheter.
Sex mardrömssessioner när vi försökt vagga och lugna och lyssnat nätterna igenom så han inte slutar andas helt. Sex gånger när vi vid de första besöken på närakuten bara fått höra att ”Det är bara en vanlig förkylning. Han ser ju riktigt pigg ut.” Några timmar senare har vi suttit på Astrid Lindgrens barnakut och tvingats gasa honom med en mask medan tårarna strömmat nerför hans kinder.
Och ändå, i jämförelse är det ju ingenting.
Jag står här med mitt skrattande barn i famnen. Solen skiner och han vill fort, fort till lekparken och gunga.
”Kom mamma!”, säger han uppfordrande.
Jag tänker att herregud vad jag är glad att du lever, att du är frisk. Jag ska aldrig någonsin ta det för givet.
