I filmen ”North country” säger Josey: ”Jag ville aldrig vara någon hjälte. Jag ville bara kunna leva ett hyggligt liv.” Hon bryter upp från en man som misshandlar henne och söker jobb i gruvan.
Inte för att hon vill jobba där. Det är ett bullrigt, skitigt och farligt arbete. Men för första gången i sitt liv är Josey självförsörjande. Ibland har hon till och med råd att ta sina barn till en liten restaurang.
Männen i gruvan tycker inte att kvinnor har där att göra. ”Ni tar våra jobb”, säger de. De hånar kvinnorna och skriker efter dem i korridorerna. De hotar dem och tar strupgrepp, onanerar på deras kläder i omklädningsrummet och kletar okvädinsord i bajs på väggarna. I en scen går Joseys pappa fram och talar inför sina jobbarkompisar. ”Det är min dotter ni behandlar så här”, säger han. ”Min dotter.”
Josey ville aldrig bli någon hjälte. Men hon tar fajten, hon vägrar säga upp sig, hon går till domstol – och vinner. Filmen är baserad på en sann historia och hennes civilkurage gjorde livet lite lättare för alla kvinnor inom gruvindustrin.
Det var några år sedan det där hände. Men så här har många svenska ungdomar det i skolan än i dag. Inte minst tjejer. Våra döttrar. Läkarna slår med jämna mellanrum larm om att allt fler flickor drabbas av urinvägsinfektioner, för att de inte vågar gå och kissa under skoldagarna. Låsen är för länge sedan uppbrutna och man vet aldrig när plågoandarna kommer. Till och med i Carl Philips fina skola kör de med bajstrakasserier.
Anna-Karin berättar i ”Tendens” i P 1 om hur hon blev utfryst och trakasserad
i skolan. När hon kom med sin matbricka sa alla att det var fullt vid deras bord. Hon fick inte sitta någonstans. Och självklart jagades hon genom korridorerna.
Reportaget i ”Tendens” handlar om civilkurage. Om busschauffören som ingrep vid en svår misshandel – och riskerar att få sparken. Om en polischef som säger ifrån när det blir för mycket skitsnack om ”blånegrer” och andra invandrargrupper vid polisernas fikabord. Och om att våga säga ifrån när man som ung tjej blir sextrakasserad på bussen eller i tunnelbanan.
”Det är en speciell sorts människa som har civilkurage”, säger professor Lennart Lundkvist
i programmet. Han har forskat i ämnet.
”Det är ovanligt modiga och beslutsamma människor som det handlar om. De är lite av samhällets stöttepelare och är beredda att offra lite extra av sig själva.”
Vad är du beredd att offra? Törs du avbryta ett slagsmål på tunnelbanan där någon står och sparkar på en annans huvud? Säger du ifrån när det blir för mycket ”svartskallar”, ”fetton” och ”bögjävlar” vid lunchbordet? Gör du plats vid ditt bord när utfrysta Ulrika kommer med sin bricka?
”Jag brukar tänka att det skulle kunna ha handlat om mitt eget barn”, säger busschauffören Nicolai Jungsin.
Det är en bra tanke.
{ 0 kommentarer }
