februari 2006

Modern är kär

01 februari 2006   i Bloggen

Modern har blivit kär. I en vagn. Det trodde hon aldrig skulle hända. Hon trodde att hon höjde sig över sådant trams.
Men efter tre månaders vinterväglag med en vinglig plastvagn som drog åt höger så hon fick kramp i hela ryggen, så blev situationen till slut outhärdligt. Storebror behövde helt enkelt en ny vagn. Eller åtminstone en bättre begagnad. Men vad skulle det vara för en vagn? Det var ju en veritabel djungel därute.
”Ungefär en sådan som Felix har”, sa fadern.
Modern hade inte en susning om vad Felix hade för vagn. Hon visste bara att han oftast hade napp när hon träffade honom och pekade finger och sa ”Elliots mamma!” och det hade han ju rätt i. Men vagn? Näe.
De skrev i stället en lista på de mest elementära krav vagnen måste uppfylla:
1. Den ska inte dra åt höger. (Och helst inte åt vänster heller, för den delen.)
2. Den ska inte ha wobbliga dubbla framhjul. (Herregud vad hon hatade dem på den nuvarande vagnen.)
3. Den skulle gå in i hissen. (De är förbaskat trånga i gamla hus i Stockholms innerstad.)
4. Den ska vara rejäl och stabil.
5. Den ska helst inte kosta mer än runt en tusenlapp.
6. Och den måste ha ratt. Åtminstone om storebror ska gilla den.
Fadern gick in på blocket och tittade. Det fanns m-i-l-j-o-n-e-r vagnar. De siktade in sig på de senast inlagda och runt 600 kronor.
”Där är den! Det är sådan Felix har!”
Det var en Brio Sitty. Som såg rätt sjaskig ut.
”Nej minsann”, tänkte modern. ”Så fattiga är vi inte.”
De letade vidare och hittade ett par lite tjusigare vagnar – men de fanns garanterat alltid i Saltsjöbaden eller något annat tjotaheiti när de ringde på annonsen.
”Jag vägrar att sitta i timmar i bilköer bara för att köpa en vagn”, sa fadern.
Så de lade ner det där med vagn. Trodde de. Till och med modern trodde det, fast hon gick i snöslasket och förbannade vagnen som drog ännu mer åt höger för varje dag.
Men så plötsligt en dag stod den bara där. Framför henne. På Baby Planet. En sprillans ny Brio Sitty i svart och beige, med sufflett, regnskydd – och ratt! – för bara ettusenfyrahundranittiofem kronor.
Modern gick in i affären. Där hade hon aldrig vågat gå in. Och med viss rätt.
”Herregud vad det finns prylar till bebisar”, hann hon tänka innan en manlig expedit kom fram.
”Kan jag hjälpa till med något?”
”Ja, den där Brio Sitty ni har i fönstret, den drar väl inte åt höger?”
Expediten tittade lite undrande på henne.
”Det går bra att provköra”, sa han.
Så hon provkörde. Och som hon provkörde sedan! Runt, runt i butiken, nerför ramper och uppför trappsteg, till höger och vänster, runt snäva kurvor, genom smala gångar och… ja, det var alldeles, alldeles underbart. Det var som att flyga fram! Vilken lycka.
Hon smekte handtaget. Joo, nu hade det hänt. Hon var förälskad i en vagn. Hon ville aldrig mera ens ta i den gamla.
”Kan jag få dumpa den andra här?”, frågade hon.
Det fick hon. Och på vägen hem ringde hon fadern och jublade:
”JAG ÄR FÖRÄLSKAD!”
”Vad för något?”
”JAG ÄR KÄR!”
”Jaha… i någon jag känner?”
”I en vagn! En barnvagn! Jag har den med mig hem! Jag flyger fram!
Fadern skrattade.
”Jadåså. Ja, jag minns hur det känns. Bra val. Nu ska vi bara hitta en bil med samma körglädje. Jag har skrivit en liten lista…”

{ 3 kommentarer }

Fler guldstjärnor i klassrummet

01 februari 2006   i Krönikor från Metro

Vilken skola en elev går i har fått ökad betydelse för hur eleven ska lyckas, enligt en ny rapport från Skolverket. Ja, men det är enklare än så.
Det ska vara roligt i skolan och det ska vara skitroligt att plugga. Och precis som en tvååring så behöver nioåringar och tonåringar få höra lite klang och jubel när de gör något bra. Självklart ska vi ha betyg. I trean, sexan och på hela högstadiet. Precis som vuxna kan barn ha en konstig självuppfattning – och det ska inte komma som någon överraskning i nian att de kanske inte får de betyg de trodde de var värda, bara för att de råkar vara lite skoltrötta just då. Barn ska inte vara skoltrötta. De ska älska skolan. Och för dem med trassliga hem ska det vara en fristad. Det ska finnas skolvärdinnor som på 70-talet, ett slags allemansmormödrar som plåstrade om och lyssnade. Och det ska finnas guldstjärnor.

När jag var skoltrött – trött på det likformiga systemet där ingen fick sticka ut, ingen fick skriva i förväg i läroböckerna, man skulle vänta in de andra, annars var man en svikare – då tog min pappa ett banklån och skickade i väg mig till San Francisco som utbytesstudent. Där var det precis tvärtom, där uppmuntrade lärarna alla sorters extraprojekt. I ämnet amerikansk historia arrangerade mr Fasman riktiga rättegångar i klassrummet. Nordamerikaner mot sydstatare i inbördeskriget eller för och PMot Vietnamkriget. Vi läste hyllmeter med litteratur, slipade våra argument till långt in på nätterna, klädde oss i fotsida advokatkåpor och tog in riktiga vittnen från Vietnamkriget som vi korsförhörde. För detta fick vi som medverkade en guldstjärna. Men vi fick också höra att ”Herregud, vad bra ni var!” och ”Du borde ju verkligen bli advokat!” För mig, som tidigare knappt vågat hålla ett föredrag, så var det en revolutionerande upplevelse.

I Sverige skulle alla hoppa över plintar på gympan, hur lite talang för detta man än hade. I San Francisco fick vi själva välja vilken sport vi ville utöva. Simning, friidrott, bergsklättring, kanotpaddling eller dans. Alla team åkte i väg på field trips. Pengarna samlade vi ihop genom att sälja kakor. Vi hittade nya vänner, över årskurserna, och vi fick känna att vi verkligen var bra på det vi gjorde. Bättre än vi hade kunnat ana själva. Och jag tänkte: ”Varför i herrans namn gör vi inte så här i Sverige?” Tiotusen barn går varje år ut grundskolan utan att ha de mest elementära kunskaper. Men det beror inte på att ungarna är idioter. Tvärtom, alla är bra på något.
Ta Joakim, en skoltrött femtonåring som jag känner. Han är så trött på hela skiten att han håller på att ställa till det för sig riktigt ordentligt.
Men han var en gång intresserad av hockey. Så intresserad att han, när han bara var tio år gammal, själv satt hemma och tog reda på telefonnumret till svenskproffsen i Kanada och ringde dem. Fattar ni? Hockeyproffsen i exklusiv intervju med tioåring! Tänk om någon hade tagit vara på den driftigheten hos honom. Och gett honom några guldstjärnor. Då hade han kanske inte varit så skoltrött i dag.

{ 0 kommentarer }

Nyare poster →