Ibland tänker modern att nyblivna småbarnsmammor inte borde släppas ut bland folk över huvud taget.
Som i helgen. När de skulle fika med en kompis. Och modern var så himla trött att hon inte kunde få ihop en hel intelligent mening.
Så himla pinsamt. Hon bara svamlade och yrade. Om barn och barnvagnar och att kompisen såg fräsch och smal ut och att hon alltid hade tyckt att kompisen var så VERBAL.
”Eh tack”, sa hon.
Och då hade storebror kissat igenom blöjan i soffan på fiket – igen! För andra dagen i rad!
”Fast vi bytte blöja innan vi gick!”, sa modern, men det struntade väl kompisen i. Hon den fräscha, verbala.
Och modern tittade på sin nerspydda gamla tröja och den stora fläcken i soffan och ville bara gå hem och dra något gammalt över sig och sluta umgås med andra människor.
”Det är i alla fall bara en tidsfråga innan jag är socialt svartlistad”, tänkte modern.
Bosses mamma och pappa skulle köpa en begagnad åkpåse, per annons. De skulle åka till fjällen och Bosses antroposofiska mamma hade nogsamt utvalt en alldeles speciell åkpåse.
Allting var klappat och klart. Hela familjen spände fast sig i bilen för att åka till åkpåsens nuvarande ägare, i Mälarhöjden.
Redan när de kom in i huset började det. Det var ett alldeles fantastiskt hus med utsikt över hela stan. Bosses mamma och pappa blev helt tagna.
”Vi köper huset i stället”, skojade Bosses pappa. Något han skulle få ångra att han sa.
Ty när åkpåsesäljarna öppnade dörren gick något snett.
De hälsade nämligen inte på lille Bosse.
Bosses mamma blev illa till mods. Det blev dåliga vibrationer i luften.
För att få tillbaka den trevliga jag-vill-köpa-er-åkpåse-stämningen så pladdrade Bosses mamma i stället nervöst på om deras fantastiska hus. Hon ville in i alla rummen och titta. Beundra utsikten. Frågade om arkitekter och tapeter.
Men det ville inte ägarna alla prata om. De ville kränga sin åkpåse för 800 spänn.
”Då började Sofia krångla”, berättade Bosses pappa – och skämdes så mycket över minnet att han drog ner mössan över ögonen.
”Hon höll på och vek den där åkpåsen fram och tillbaka och hängde upp sig på att det inte fanns några öglor på den, så den skulle kunna glida ner i vagnen – trots att hon visste precis hur den såg ut när hon bestämde sig för den.”
Hon suckade och stönade och sa till slut motvilligt att okej fem hundra kronor kunde hon ge. Men det ville inte säljarna. Åtta hundra var uppgjort och klart. Nu blev stämningen än mer tryckt. Bosses pappa ville bara fly fältet. Men då hade Bosse börjat trivas i deras hall…
”Så han ville inte alls gå därifrån. Han bara skrek och levde rövare så fort jag försökte få på honom skorna”, suckade Bosses pappa, nu med mässan nere över näsan.
”Näe”, sa Bosses mamma till slut. ”Vi köper huset, men inte åkpåsen.”
Då fick åkpåsefamiljen nog. That´s it. Bosses familj blev mer eller mindre utslängda. Med eller utan skor.
”Och vet du vad jag tror?”, sa Bosses pappa. ”Jag tror att allt berodde på att de inte hälsade på Bosse.”
Av detta lär vi oss att alltid hälsa artigt på andras barn, tänkte modern.
Hur det gick med åkpåsejakten?
Jodå, det löste sig alldeles utmärkt ändå. Det visade sig att deras grannar hade en som passade perfekt. Den fick de låna utan kostnad.
Gubbigheten breder ut sig i tv. Först var det 44-årige Jonas i ”Riket” som dömde 22-åriga Sara till straffet rumpbeskådning. Hon tvingades ta på sig ett par speciella byxor och förväntades visa sin bakdel för honom. Moget, eller hur? Tänk om de hade tvingat en av de manliga deltagarna att göra samma sak. Erkänn att det skulle ge lite Abu Ghurayb-vibbar. Men programcheferna klappade säkert händerna. Lite hanky-panky och bra rubriker, jo man tackar. Några veckor senare satt Börje Ahlstedt i ”Stjärnorna på slottet” och tjatade på Mona Malm om att hon skulle ”vara sitt kön”. Butchige Börje, som Expressens Anders Björkman så träffsäkert kallade honom.
Han skulle väl aldrig i livet komma på tanken att uppmana Sven-Bertil Taube eller Peter Harryson till samma sak. Eller gå omkring och vara sitt kön alldeles själv. Nej, Börje är ju en konstnär, gubevars. En fiiin och svår sådan, vill han låta påskina. Samt underbetald. Jag har aldrig förstått hans storhet. Han har i mina ögon alltid varit en fjant. Och nu är han en tjock, butchig fjant som har hängt upp sig på Mona Malms kön. Kan han inte porrsurfa lite i stället och lämna Mona i fred? Och i SVT:s ”Dokument: Humor” berättade underbara, roliga Sissela Kyle varför hon fick sparken från ”Parlamentet”. ”Nej, vi har redan en blondin”, lät programchefen Anders Knave hälsa – och menade då Annika Lantz. Läs det en gång till: ”Nej, vi har redan en blondin.” Hur skulle du reagera om du kom till en anställningsintervju och fick samma besked?
Att det sedan ofta sitter tre mörkhåriga män plus programledaren bredvid den där blondinen verkar ingen tycka är för mycket av någonting. Det har till och med hänt att en av deltagarna har fått klä ut sig till kvinna för att få upp kvoten. Men det är väl bara humor. Eller? Och tro nu inte att det där citatet var ett olycksfall i arbetet från Knaves sida. Redan 2002, när han var programchef på Kanal 5, så startade han grabbmagasinet ”Y-front”. Till detta efterlyste han en ”snygg programledartjej”. Programmet skulle bestå av snygga tjejer, sex, samlevnad, mode och sport. ”Vi har hört tillräckligt om fittstim”, fastslog Knave. ”Det får vara färdigsnackat om djupa känslor.”
Det är tyvärr sådana de är, tv-gubbarna. Det är så de tänker. Grodorna går direkt från deras små hjärnor och ut i munnen. På Idrottsgalan höll Staffan Heimerson för övrigt ett långt anförande om ledarskap och framhöll Moder Teresa som ett föredömligt exempel. Han avslutade sin rörande anekdot med att säga: ”Och då fick missionärsställningen en helt ny innebörd”. Var det bara jag som satte tv-mackan i halsen? Jag minns när fantastiska Lotta Mossberg hoppade av som nyhetsankare för att hon inte ville vara med i ”skönhetstävlingen” på TV 4. Nu har vi hårsprejsattacker där i stället. För det är en hård och gubbsjuk värld på tv. Programcheferna kan välja och vraka bland alla som ”vill jobba med media”. Och männen tilllåts vara hur fjantiga som helst – medan kvinnorna helst ska visa rumpan och vara sitt kön.
”Mamma titta!”
”Ja, titta, det är snö på vattnet.”
”Mamma titta!”
”Ja, titta, det sitter en katt i fönstret.”
Mamma titta!”
”Ja, titta, en hiss som byggjobbarna kan åka upp i. Ända upp på taket.”
Mamma titta!”
”Ja, titta, en vovve. En glad hund, ser du? Han gillar att busa runt i snön.”
Mamma titta!”
”Ja, titta, en julgran som någon kastat ut. Det sitter till och med lite glitter kvar.”
Mamma titta!”
”Ja, titta, någon har skrivit i snön på bilen. Livet leker, står det.”
Mamma titta!”
”Ja, titta, de har nybakta semlor i konditoriet.”
Mamma titta!”
”Ja, titta, så fint solen lyser på snön. Vilken tur att du såg det, annars hade vi nog missat det.”
Mamma titta!”
”Ja, titta, där är ditt dagis. Och ser du, Elma är redan ute och ska hämta sopborstarna, så ni kan borsta bort snön.”
Mamma titta!”
”Ja, titta, du har ju inga vantar på dig. Det måste vi genast fixa, hjärtat.”
Gefle Dagblad: ”Vi behöver tillgång på den här typen av böcker – att se vår egen situation i, att läsa högt ur, att vemodigt le åt strax innan vi somnar.” 2006-01-23
Svenska barn har i genomsnitt 500 leksaker per skalle, läser modern. Det förvånar henne inte ett ögonblick när hon tittar in i barnens rum. Hur räknas förresten lego, kritor och tågbanor? Borde man i ärlighetens namn inte räkna alla bitar som man kan trampa på? Speciellt efter nattningen när man ska smyga ut ur rummet, då när man absolut inte får svära eller skrika högt?
I en familjetidning så vurmades det nyligen för städleksaker, för att barnen skulle lära sig att älska att dammsuga och vika tvätt. Det ska böjas i tid…
Modern tittade intresserat på minisopborstarna och ministrykbrädan och minitvättmaskinen i tidningen, ända tills hon såg namnet på pryttlarna: ”Girls only”.
”Jaha, alla föräldrar som vill köpa en illrosa, snurrande, plingande tvöttmaskin med namnet Girls only till sina söner räcker upp en hand nu!”, tönkte modern.
Hon trodde inte att det skulle bli så många.
Men förra julen begåvades faktiskt storebror med en minidammsugare. Bara för att de inte fick ha den stora i fred. Den var inte rosa. Den var blå. Pojkblå.
Modern trodde att han skulle ha blivit precis lika glad för en rosa. Men för det första var det den sista minidammsugaren de hade på Eko-hallen i Borås och de fick den för rafflande 49 kronor. (Att sedan batterierna kostade lika mycket och började läcka batterisyra rakt i ansiktet på modern som undrade vad det var som pyste, är en helt annan historia.)
För det andra gillar inte modern rosa något speciellt. Det skör sig mot den röda accentfärgen hon ordnat med i barnkammaren.
Och hur som helst får hon tuppjuck varje gång det kommer en leksakskatalog i brevlådan dör allt är uppdelat i pojkleksaker och flickleksaker.
Pojkar ska uppenbarligen bara vara intresserade med leksaker i blått och svart, dödskallar, monstruösa figurer samt riddarborgar. Medan flickor ska gilla i princip vad för skit som helst bara det är rosa eller lila.
Inklusive cementerade könsroller.
Bah, tänkte modern och gick ner till tvättstugan med två lass till, plus en storebror i handen och en lillebror i babyliften. (Och detta trots att hon bara lekte med bilar när hon var liten).
Där nere fanns det ingen rosa tvättmaskin så långt ögat nådde. Bara rejält tråkgröna med rostfritt stål, med intetsägande namn efter de män som troligtvis uppfann dem.
Men storebror gillade tvättstugan i alla fall. Han stirrade fascinerat på den centrifugerande tvätten.
”Oj! Pappas tröja!”, utbrast han lyckligt och ville sitta ovanpå maskinen en stund, för att det vibrerade så skönt. Men bara en liten stund, sedan ville han svabba golvet med vuxensvabben och hänga lite i tvättlinorna.
Modern undrade i sitt stilla sinne om hans förkärlek för att följa med ner i tvättstugan också innebar att han kommer att kunna sortera tvätt efter färger när han blir stor. Troligen inte. Det tycks vara ett hantverk för Girls only.
”Pappor, de är för rara. Alltid. Hur de än bär sig åt, hur de än smiter och fuskar och stoppar huvudet i sanden och anser sig att ha rätt att läxa upp långt upp i åren och är fega och undflyende på alla vis så kommer de alltid så mycket lättare undan än någonsin mammor.”
(Cecilia Hagen)
Om man av någon dunkel anledning vill hämnas på gamla bekanta så ska man ge sig på deras barn. Alla föräldrars svaga punkt är just ungarna.
Vill man vara riktigt grym ska man ge dem överjäkliga leksaker.
Inte av den livsfarliga typen, gud sig förbarme. Nej, det gäller att vara mer mycket mer finurlig än så. Man satsar antingen på själva ljudet eller monteringen.
Allt som låter är bra. Ju ilsknare desto bättre. Trumset, xylofoner eller små hus med telefoner där varje siffra låter som sitt eget inferno funkar hur bra som helst som tortyrredskap.
Modern och fadern hade inte mindre än tio dylika tingestar i sitt hem. Varenda dag tänkte modern att hon skulle slänga dem, ett efter ett, men barnet hade noggrann koll på sina ljudklappar. Och fick han inte ”spela” på dem varje dag började han själv låta som en självspelande tortyrkammare.
Modern trodde att hon hade satt stopp för dessa presenter från bekanta genom att säga att de gärna fick komma med gåvor – bara det inte låter om dem!
Visst. Då kom de med en helt ny sorts paket:
Saker Som Ska Monteras Ihop.
Oftast kommer dessa i en liten låda från Ikea.
All time high nåddes i helgen då barnet begåvades med en repstege.
Det vill säga två rep, fem pinnar och en jäkla massa konstiga hjul med hål i som repen skulle träs igenom enligt någon bosnisk knypplingsmetod.
Först försökte fadern. Han gav upp efter ett rep och en pinne. Sedan låg resten utspritt på golvet i två dagar.
”Ska jag försöka?”, sa modern.
”Visst.”
Fadern kluckade.
Modern satte sig på golvet. Tog fram all logisk förmåga hon var kapabel till och bet sig i tungan. Efter en kvart var hon genomsvettig och såg ut som Janne Schaffer.
”Stege, mamma, stege!” ropade storebror och hoppade runt henne.
”Mmmm…”
En timme senare hade storebror för länge sedan tröttnat. Han ville hellre titta på Piff och Puff. Fadern flinade. Vad var det jag sa.
”Visst är det svårt.”
Modern orkade inte svara. Och när storebror gråtande började dra i henne insåg hon att hon måste ge upp, åtminstone för i kväll.
När hon skulle somna låg hon och tänkte på den där förbaskade stegen. På hur hon skulle kunna…
Nästa dag fortsatte hon. Och nästa. På tredje dagen knöt hon fast stegen i hatthyllan. Den var mycket sned och vinglig. Men hon hade i alla fall fått ihop den. Triumferande visade hon sitt verk för fadern och sonen.
De betraktade repstegen under allvarlig tystnad.
”Borde det inte vara kortare avstånd mellan pinnarna?”, sa fadern.
”Piff och Puff!”, sa barnet.
Modern sjönk ner på golvet. Det var bara att börja om.
Hon undrade om detta var Guds straff för att hon gett bort entoniga flöjtar till andras barn förr i världen. Förmodligen.
Nu kunde hon knappt bärga sig till den dag då klätterstegskvinnan själv skulle börja sätta barn till världen. Då skulle hon minsann åka ut till Ikea och inhandla presenter. Med instruktioner på minst tio sidor och i sisådär sjuttiofem delar.
”Hur törs man någonsin bli förälder? Insåg man sitt ansvar till fullo skulle man givetvis aldrig bli det, aldrig utsätta några barn för sig själv och alla ens tillkortakommanden.”
(Cecilia Hagen)
Om man ändå var som Birgitta med permobilen. Hon bor i Hestra i södra Östergötland, och när en flyktingförläggning skulle komma till byn så var Birgitta den första som reste sig upp på informationsmötet och erbjöd sina tjänster. ”Jag är sjukpensionär och har ändå tid över. Jag vill vara en människa som sträcker ut min hand till de här människorna.”
Jag lyssnar till Birgittas berättelse i ”Tendens”
i P 1. Så fort flyktingarna kom åkte hon med sin permobil och bjöd på hembakta bullar. ”Hej och välkommen hit. Jag heter Birgitta”, sa hon.
Svårare än så var det inte.
Frishta från Afghanistan anlände till Hestra 2003. Hon kom ensam med sina två små barn. Människosmugglarna hade dumpat hennes man i Ukraina, och nu visste hon inte var han var eller om han ens levde längre. Dessutom var hon gravid i sjunde månaden.
Birgitta tog hand om hennes barn när hon var på BB, det var hon som hängde tvätt och skötte hushållet när Frishta inte orkade. Det var Birgitta som hjälpte till att hitta hennes man i Kiev och grät nästan lika mycket som Frishta när de återförenades på Arlanda. Birgitta lärde Frishta flytande svenska på bara nio månader. I Afghanistan hade Frishta drömt om att studera till läkare, men när talibanerna tog makten fick inte flickor gå i skolan.
Tror ni den bullbakande Birgitta nöjde sig med det? Nej, hon bildade ett nätverk i byn, Medhjälparna. De hjälpte flyktingarna med allt från att bära möbler och köpa billigt bohag på second hand till att ha kontakter med myndigheter och beställa kläder på Haléns postorder. De som ingick i nätverket var hennes gamla vänner, de som hon inte hade umgåtts med på många år. Nu återupptog de vänskapen och blev mer sammansvetsade än någonsin.
När flyktingförläggningen skulle läggas ned samlade Medhjälparna in pengar för att kunna betala hyran så att några familjer kan få stanna i Hestra. Det gällde Frishtas familj och en familj med en senildement äldre man.”Han hade redan tvingats flytta tre gånger i Sverige. Det skulle inte alls vara bra för hans utveckling om han måste flytta till en ny miljö igen.”
Jag, som till och med har svårt att umgås med min släkt och mina grannar, begriper inte hur hon orkar. Jag kan bara ge en stor eloge till Birgitta och hennes medhjälpare. Hon är en sann vardagshjälte, den nya tidens Karl-Bertil Jonsson, med permobil. Men naturligtvis tycker hon inte att det är något märkvärdigt, det hon har gjort. Hon begriper bara inte varför inte många fler gör samma sak. ”Man får ju så otroligt mycket tillbaka. Jag vet inte vad det är som vi svenskar egentligen är så rädda för”, säger hon förvånat.
Kanske ger hon svaret på frågan själv, när hon berättar om dem som inte fått stanna. ”Det är fruktansvärt. Fy! Det är svårt att beskriva sorgen och vemodet. Det bara brister i hjärtat på en.”
Kanske är det just det som vi svenskar är rädda för. Att det ska göra för ont att komma nära de där flyktingarna, som nästan aldrig får stanna i alla fall.
