De hade övat på tipptapp-sången hela veckan. Storebror var bedårande söt när han satt i pyjamas och tomteluva från Åhléns för 60 spänn och sjöng på sängkanten.
Modern såg verkligen fram PMot dagisets luciafirande. Det kändes stort, jättestort, som en debutantbal för barnet. De skulle få stå där, hon och fadern med tindrande ögon och blixtrande digitalkamera och beundra sin förstfödde när han gjorde sin scendebut.
För säkerhets skull tog de med en gudmor också.
”Jag kommer säkert att börja stortjuta”, varnade modern.
Men det blev inte riktigt så. Det var inte hon som började gråta. Utan barnet.
Redan när de kom till dagiset häpnade de inför publikrekordet. Var i jösse namn kom alla föräldrar ifrån? Modern gjorde en snabb kalkyl i huvudet. Javisst ja, de hade ju fått en ny paviljong och nu fanns det åttioåtta ungar på dagiset. Två föräldrar per skalle blir hundrasjuttiosex plus syskon, morföräldrar, farföräldrar och annat löst folk. Det stod med andra ord en bra bit över tvåhundra mörkklädda människor med rånarluvor på förskolans gård och trampade varandra på fötterna för att få en bra plats, eller bara en plats där de kunde se något över huvud taget. De som hade barnvagn hade inte en chans. Modern och fadern hade barnvagn. De hamnade väldigt långt bak. Men modern lyckades kika in under en äldre herres arm och kunde till slut se dörren till förskolan öppna sig.
Ut kom ett bedårande tåg med lucior, tomtar och pepparkaksmänniskor som höll varandra i handen och närmast trillade baklänges av förfäran när de såg den stora, mörka vuxenmobben.
”Saaaankta luciaaaa!” sjöng barnen med skälvande röster. Modern letade intensivt efter sitt eget barn. Det var inte så lätt bland åttiosju andra. Där? Nej, fel overall. Där? Nej, fel mössa. Där då? Nej, fel grupp.
Men till slut kom han. Han höll hårt i frökens hand när han klev ut, tittade sig omkring med skräckslagen min.
Mobben hade nu trängt sig ännu närmare och alla som hade en kamera eller filmkamera sträckte de högt över huvudet för att försöka få med åtminstone någonting till familjealbumet. Dessutom skrek de som en rökförgiftade, föråldrade rockfans.
”Heeej, Hjalmar!
”Stiiiina, här är vi!”
”Åh vad fiiiiiiin du är, Rutger!”
”Titta på morfar, Agnes, titta på morfar!”
Modern såg barnets underlapp darra som ett asplöv. Han letade med ögonen efter sina egna fölräldrar. Modern försökte vinka. När han såg henne brast det fullkomligt.
Fröken pushade på. Såja. kom så går vi och sjunger. Tårarna strömmade nerför hans kinder.
Det var mer än modern klarade av. Hon trängde sig brutalt fram mellan vinterjackorna. Hon körde in armbågarna i mobbens njurar. Och där, där var han. Älsklingshjärtat. Han stod och grät bland de åttioåtta. Och han var inte den enda. Flera av de allra minsta grät lika hjärtskärande. Men hon hade bara ögon för sin son. Lagom till tipptapp lyckades hon nå hans hand och dra in honom i sin famn.
”Tipptapp tipptapp tippetippe tipp tapp”, sjöng modern mot hans hår medan hon vaggade honom.
”Nääääeeee!” grät han.
”Vagnen, vagnen!”
Det var allt han kunde få fram mellan tårarna. Han ville hem. Och han ville hem nu!
När de lyckats hitta vagnen så rusade hela familjen ut från området. Fort, innan mobben stormade borden med pepparkakorna och glöggen.
Barnet slutade inte gråta förrän de hade hunnit tre kvarter bort.
Gudmodern strök honom över kinden.
”Men du är i alla fall jättefin i din tomteluva”, sa hon.
Nu är det snart dags igen. Hej tomtegubbar, slå i glasen. Nej, jag har aldrig gillat julen. Alla dessa adventsljusstakar och julstjärnor i fönstren ger mig bara ont i magen. ”Det är något skumt med tiden före jul. Det är som om vi tror att allt ska ta slut vid jul och vi måste hinna färdigt. Färdigt med vad vet vi inte riktigt, men allt ska vara polerat och fint till dess. En lunch här och ett litet möte där, en drink efter jobbet, glögg, glögg och glögg eller bara en liten fika. Alla som man någonsin haft en relation till ska man träffa och ’stämma av med’ före julledigheten samtidigt som allt arbete ska vara klart”, skriver Eva Dahlgren i sin bok ”Hur man närmar sig ett träd”.
Jag tror inte att det var en slump att Micke Dubois tog sitt liv strax före jul. När min mamma hittades död sa den luttrade polisen: ”Så där brukar det tyvärr vara, vi förlorar många så här års.”
Julen kan knäcka vem som helst. Ett år i början av sjuttiotalet skulle min gammelmormor komma ner och hälsa på oss. Det var en stor händelse, vi hade inte så mycket kontakt med vår släkt. Men det blev inte som jag hade tänkt mig. Inte den gången heller. Gammelmormor var visserligen snäll mot mig, men jag förstod direkt att hon och mamma föraktade varandra. Ja, kanske rent av hatade varandra. Eller var de bara oerhört besvikna på varandra? Gammelmormor kunde inte fort nog komma därifrån och hon kom aldrig mer tillbaka.
Långt senare fick jag höra att hon var väldigt bitter. ”De hade inte ens köpt julklappar till tösen, men vinflaskor, det hade de minsann råd med!”
Hon ville aldrig mer prata om det. Hon valde att glömma och titta bort. Det är många som gör just det. Låtsas som ingenting, inte ens när någon sitter och gråter vid bordet. Och det går inte att prata om det.
”Men kan vi inte få ha det lite trevligt för en gångs skull, nu när det är jul?!”
Värst är det för barnen, säger min väninna.
Hon har lärt sig leva med falskheten. Men det gör förtvivlat ont i henne när hon ser att det går vidare till nästa generation. Nu är det hennes brors döttrar som sitter och gråter framför Kalle Anka.
I Stockholms glassigaste stadsdelar flödar spriten och allt fler barn lever under så svåra förhållanden att de omhändertas. Bakom julgardinerna utspelar sig hela tiden nya familjetragedier. En dotter till två utvecklingsstörda föräldrar berättade att de tvättade henne med stålull. Inte för att vara elaka utan för att de faktiskt trodde att hon skulle bli ren då. Hon anklagar inte sina föräldrar, för de visste inte bättre, men hon undrar var alla andra fanns. Grannarna, släktingarna, det sociala – alla de som inte vågade lägga sig i. Som blundade, glömde och vände sig bort. Som ägnar mer tid åt att sätta upp ljusslingor på balkongen än att bry sig om och våga fråga.
Tänk om vi skulle skita i julstädningen och glöggen i år. Och prata med varandra i stället – och ta oss tid att se de där barnen som har så sorgsna ögon. Då kanske åtminstone nästa generations barn kan se fram PMot julen utan att få ont i magen.
Gotlands Tidningar: ”Stackars barn, stackars man och stackars alla arbetskamrater, tänker jag bara efter ett par kapitel och börjar i stället bläddra fram till de citat och små faktarutor som Hillevi Wahl berikat boken med.” 2005-11-09
Blekinge Läns Tidning:: ”I sin senaste bok ”Från fuskmamma till supermamma” berättar hon med mycket humor om den skrämmande, roliga och ibland snöpliga vardagen som förälder. Som förälder är det lätt att känna igen sig och skratta.” 2005-11-07
DI/Diego: ”Vardaglig är däremot kåserisamlingen ”Från fuskmamma till supermamma” av Hillevi Wahl. I den finns otaliga beskrivningar om vardagen: rengöringsmedel, modellera och samtal med Försäkringskassan. Det är kärleksfullt, normalt och slarvigt med en könsstereotyp sensmoral.” 2005-11-19
”Jag fattar att hon inte orkar. Jag skulle DÖTT knallfall om nån tvingade mig hoppa runt i en fucking musikal som nybliven tvåbarnsmamma. Jag var så trött att jag trodde jag skulle hamna på dårhus. Vet ni vad som händer när man får barn ganska tätt? Jo barnen väcker varann hela nätterna. Det är sånt jävla nuthouse att man inte tror det är sant.”
(Linda Skugge i sin blogg, om nykrockade tvåbarnsmamman Charlotte Perrelli)
”Jag och mina kollegor har börjat med en ny grej. Så fort vi snytit ett barn lägger vi näsduken i jackfickan, eller i barnets låda. Sen kan föräldrarna se hur ofta vi snyter barnen. Det är så fult gjort av vissa föräldrar. De snyter barnen helt rena precis innan de stiger innanför dörren, sen lämnar de barnet och när de gått igen tar det väl tio sekunder så rinner snoret igen. Man är inte frisk när man behöver snytas varannan minut!!! Barnen går runt och är ledsna och hängiga och orkar inte med. Det måste vara jättejobbigt att vara ett och ett halvt år och inte förstå vad det är som är fel, bara att alla andra orkar med men inte man själv. Och sen kan de inte somna på vilan för att de är för snoriga, och då blir de förstås ännu tröttare på eftermiddagen. Man vet inte vad man ska göra.”
(Ur Soffans blogg, en förskolelärare på marsch mot knäppa föräldrar)
Belöningen kommer på dagarna. Mellan nio och tre. Då, när modern återigen vandrar Kungsholmen runt i ur och skur och kryssar mellan vattenpölarna.
Den här gången är hon inte rädd. Hon är inte rädd för att inte räcka till. Inte rädd för att barnet ska kräva mer av henne än hon klarar av. Hon är inte rädd för att barnet ska vakna och skrika efter något svårbegripligt. Och hon är inte rädd för att hon ska bedömas utifrån huruvida hon har lyckats städa hemmet i dag – och varit en God Hemmafru.
Den här gången kan hon njuta hämningslöst av sin bebis. Hon skiter högaktningsfullt i om hinner med att städa eller inte. I stället tittar hon med förundran på denna lilla människa. Som har legat i hennes mage. Det är ju inte klokt!
Han har en mörk kalufs, en smilgrop i ena kinden och när han försöker jollra rycker det i överläppen precis som på Elvis.
Han har lite skorv på ena örat och när modern smörjer in örsnibben med barnolja skiner han upp som om han fått en helkroppsmassage med värsta lyxoljan.
Hans ögon är så stora och hans blick är så klar. Han ser ut som om han redan vet allting.
Och när hon tittar i spegeln möter hon hans blick över axeln. En nyfiken ekorrunge. Visa mig världen, mamma!
Hon visar honom lampan. Han svimmar nästan av upphetsning.
Kärleken svämmar över. Hon vill stanna tiden. Bara sitta och jollra, precis sådär som hon lovade sig själv att aldrig göra. Hon vill se lyckan i hans ögon när han försöker stå på sina egna ben. De vinglar och wobblar men de är starka och vilket ögonblick som helst kommer han att springa lika fort som sin bror över vardagsrumsgolvet.
Fast han bara är fem veckor så försöker han prata med henne. Överläppen går i taket och de små armarna viftar frenetiskt för att riktigt understryka det han har att säga. Detta är viktigt. Skriv ned det medan jag fortfarande minns, mamma.
Allt hon kan höra är små grymtanden och nöjda suckar. Men det räcker. De stora livsfrågorna får de ta sedan.
Ja, hon skiter i städningen och konventionerna. Tidningshögarna ligger i drivor på golvet. Garderoberna är fulla av tvätt. Och i köket dansar bananflugorna mazurka.
Den här gången lyssnar hon i stället på dokumentärer på iPoden när de promenerar – och hon skriver böcker och krönikor medan han ammar. Kärleksfullt ackompanjerat av hans små öh…öh…öh…öh…
Någon bra hemmafru kommer hon aldrig att bli. Men en förbaskat bra och kärleksfull moder.
Hon smeker ömt det lilla knytet över håret.
Öh… öh… öh… öh…
Det här är deras stund på jorden. Bara deras. Mellan nio och tre. Sedan utbryter återigen det stora kaoset ut.
LYCKANS MINUT
Är det sant att jag håller ett barn på min arm,
och ser mig själv i dess blick?
att fjärdarna gnistra och jorden är varm,
och himmelen utan en prick?
Vad är det för tid,
vad är det för år, vem är jag,
vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?
Jag lever, jag lever!
På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år på denna enda minut.
(Av Erik Lindorm)
Fadern har begåvats med en ny mobil. En tjusig sak med bild och femtioelva moderna funktioner. Det är bara det att man aldrig kommer fram.
Dålig täckning, lyder den ständiga ursäkten. Modern har varit ganska upprörd över att det inte har gått att nå fadern. Men det tog fadern en dryg månad att lämna in den på service – och då bara för att modern fick ett frispel när hon stod med ett skrikande barn i famnen i ett brutalt snöovädret och inte visste var hon skulle hitta resten av familjen.
När hon äntligen hittade dem skällde hon i flera kvarter.
Dagen efter lämnade han in telefonen.
Hemma är det också taskig mottagning. Speciellt under den pågående folkvandringen på nätterna.
Först somnar storebror i sitt rum. Därifrån hämtas han och får ligga i stora dubbelsängen med fadern, medan modern och lillebror ligger i brorsans säng och ammar sig igenom nätterna.
Allt för att så många som möjligt ska få sova så mycket som möjligt.
Men nu ska dessutom storebror prompt in till modern. Inte bara en gång, utan tio gånger per natt.
Lillebror är ganska högljudd och väcker storebror, som måste klappas om, och Plopp! så åker bröstet ur lillebrors mun. Det tar ungefär en och en halv sekund innan han gormar över detta terrorattentat. Och väcker brorsan som måste klappas om och…
Och ingen får sova.
Jo, förresten.
Fadern.
Han kommer in till modern vid 02-snåret.
”Han vill vara hos dig”, säger han.
Sedan går han och lägger sig. Och sover! Modern hör de nöjda snarkningarna ända in till sig. Mellan barnens gruffanden och klagotjut. Hon ligger i någon slags förvrängd, skruvad ställning, för att kunna räcka till för båda barnen. Hon har kramp överallt och undrar varför man inte har brösten i SIDORNA i stället… hur sjutton har gud tänkt där egentligen?
Hon ligger och svär och hetsar upp sig själv. Hur har han bara mage och ligga därinne och sova? Han kunde väl åtminstone hjälpa till med ena barnet?!
Klockan fyra börjar hon ropa på honom.
”Gunnar!”
Inget svar.
”Guuuuuuuunnarrrrr!”
Det enda som hörs är snarkningarna.
Hon försöker igen. Och igen. Och igen. Allt högre, allt ilsknare. Till slut låter hon som ett brandlarm.
”GUNNARGUNNARGUNNARGUNNARGUUUUUUUNNARRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR!”
Nu sitter storebror upp i sängen och tittar roat på henne. Vad är det för tokig lek mamma och pappa leker mitt i natten.
Modern suckar och drar lillebror ur vacuumgreppet om bröstet.
Plopp!
Han famlar redan efter henne igen. Men han får vänta.
Hon tar storebror i handen och stormar in till fadern.
”HÖRRUDU!”
Fadern flyger upp ur sängen och tittar sig förvirrat omkring. Var är han? Varför är det så mörkt? Varför är det lejon och giraffer i fönstet? Och vem är människan som står mitt på golvet och gormar?
”Jag har försökt ropa på dig hundra gånger och säkert väckt grannarna! Men du hör visst inte ett smack! Du kan ju inte bara ligga här och toksova när jag ligger med två dödströtta, skrikande barn? ELLER TYCKER DU ATT DET ÄR RÄTTVIST?”
Fadern försöker fortfarande se något i mörkret. Han börjar skönja lite konturer nu.
”Eh. Näe.”
Han hittar lite kläder att ta på sig och funderar på vad han borde göra. Modern klampar ut i vardagsrummet och sätter sig i mörket med storebror i famnen. Fadern lubbar efter. De säger ingenting på tio minuter. Lillebror verkar ha somnat. Storebror somnar med modern i fåtöljen. Hon vågar knappt röra på sig. Hon vågar knappt prata. Då vaknar de väl igen.
”Förlåt. Men jag hör ju ingenting när jag sover sådär. Jag är bara så jäkla trött, jag också”, viskar fadern i mörkret.
”Jag vet. Det är som med mobilen. Ingen mottagning”, viskar modern tillbaka. Det känns lite bättre nu, när de åtminstone är vakna tillsammans.
”Ja, väldigt dålig täckning under täcket.”
Hon hör att han ler i mörkret.
”Kan man lämna in toksovande fäder på service också?” undrar modern.
”Jag ska kolla, det första jag gör i morgon bitti”, lovar fadern.
Man var ingen riktig mamma nuförtiden om man inte bar sitt barn i bärsjal. Bärsjalen var lösningen på alla problem. Det hade modern fått höra från ett tjugotal andra mammor. De flesta av dem var antroposofer eller cirkusartister eller medlemmar i någon mysko sekt som hette sjalbarn. Modern intog en skeptisk attityd med en gång. Det där var nog inte hennes grej.
Men Bosses mamma var ihärdig.
”Jag hade inte klarat mig utan sjalen.”
”Nu kan jag bära Maj-Lis överallt och hela tiden. När jag tvättar och städar eller lagar mat eller sitter och syr – eller läser sagor för Bosse.”
”Man har alltid två armar över och den är mycket skönare för ryggen än babybjörn.”
Efter en månads tjat föll modern för grupptrycket. Det var faktiskt lite körigt att ständigt bära omkring på ett fyrakilos barn med wobblande huvud. Sjalslivet var i alla fall värt ett försök,
Vid uppgången till Odenplans tunnelbanestation stämde hon möte med en kvinna hon fått kontakt med per annons. Klockan fem i tio en söndagsmorgon. Båda var lika rödögda. Kvinnan fick 280 spänn och modern fick en diskret plastpåse med en sprillans ny hallonröd ringsjal. Modern kände sig ungefär som om hon köpte knark på Plattan.
”Jag har aldrig lyckats använda den”, väste kvinnan innan hon tittade sig nervöst över axeln och försvann ner i tunnelbanan igen.
Modern vågade inte ens titta ner i påsen förrän hon kom hem och hade låst dörren bakom sig. Hon tänkte sannerligen inte göra bort sig offentligt med att trassla in sig i en sjal på tunnelbanan det första hon gjorde. Hon, som inte ens kunde knyta en snygg rosett vid fyrtio års ålder…
Men när hon kom hem plockade hon försiktigt upp sjalen. En ringsjal, den absolut mest idiotsäkra varianten. Man slapp knyta. Och knutarna, hade modern förstått var det mest avancerade av allt. En hel vetenskap. Säkert värda minst tjugo poäng på vilken högskola som helst.
Hon tittade på tygstycket. Det såg mest ut som ett brett skärp. Och enda anledningen till att hon kunde få ihop sjalen var för att hennes egen mamma hade haft ett liknande skärp någon gång på 70-talet. Ett skärp som hon brukade låna när hon skulle klä ut sig.
Nu skulle sjalen hänga som ett lasso tvärs över bröstet. Bosses mamma hade visat. Till och med detta lyckades modern med.
”Du är ju en naturbegåvning”, sa hon till sig själv i spegeln.
Okej, det var inte vackert, men hon skulle ju få två händer lediga…
Det där med naturbegåvning var hon för övrigt visst ensam om att tycka, ty lillebror protesterade ljudligt så fort han lades in i det stora hallonröda.
Modern försökte stå och gunga, för det hade hon sett att Bosses mamma gjorde.
Hon tittade sig i spegeln igen. Nej, det såg inte klokt ut. Och varför kom barnets huvud så långt ner? Hur hon än försökte så fick hon inte lillebror att ligga på något vettigt sätt i sjalen. Nu var hela han som ett hårt prövat, illrött russin inne i sjalen. Och hon var tvungen att hålla upp hans kropp och huvud med minst en arm.
Fadern kom in i rummet. Han undrade varför lillebror skrek. Han tittade bekymrat på sin fru som försökte leka Moder Jord.
”Det ser inte särskilt bekvämt ut”, sa han försiktigt.
Modern blägde lite på honom. Försök själv får du se hur jäkla lätt det är, tänkte hon.
Storebror anslöt till resten av familjen.
”E de?”, sa han bekymrat och pekade på den stora, hallonröda utväxten på mammas bröst.
”En sjal som lillebror kan ligga i”, förklarade modern glättigt, om än något ansträngt, för hennes rygg började också lägga in sitt veto.
”Vill du prova?”
Storebror tittade på sitt illröda russin till lillebror som låg inne i den där grejen och backade instinktivt bort från modern.
”Nääääääääääääääeeeeeeeeeee!”
Modern suckade och befriade sig själv och lillebror. Nej, min sjal, det fick i alla fall vara slutlekt för Moder Jord för i dag. Hon skulle prova igen i morgon. Men hon visste att det bara var en tidsfråga innan hon själv stod på Odenplan och försökte kränga eländet till någon annan.
