…till alla er underbara supermammor och superpappor som har förgyllt mitt år. Tack för alla mail, alla bloggkommentarer och för att så många köper och läser och lånar ut mina böcker till sina kompisar. Speciellt tack för filmen på gapskrattande Sara i Peru!
(Här är en länk till filmen: http://gunnar.se/video/sara.mov )
Den största händelsen 2005 var naturligtvis att vi fick en vacker, begåvad liten son, Movitz och jag uppgraderades därmed till Tvåbarnsmamma.
Under året har jag skrivit 24 kolumner i Metro, i september kom min andra bok ”Från fuskmamma till supermamma” ut och jag medverkade i ”Sköna bröst”, som säljs av Lindex till förmån för bröstcancerfonden.
Nästa år är inga nya barn inplanerade, dock två nya böcker.
I mars släpps ”Tjocka tanten rockar fett”, om mitt liv som ständig viktpendlare och vågmissbrukare – och numera även tant. En bok, som också bygger på en mycket, mycket hemlig blogg.
Som en liten nyårspresent till er så får ni en exklusiv inbjudan att tjuvtitta:
http://www.tjockatanten.se
Och så, till hösten, kommer den stora romanen, en självbiografisk berättelse om min uppväxt som alkoholistbarn. Den är skriven i blod och tårar – och jag kan bara önska att den hjälper något barn därute som har det lika svårt just nu.
Fyra böcker på tre år, det är ju inte riktigt klokt! Livet tar en på sådana underliga resor ibland. Hoppas att ni också vågar uppfylla någon av era drömmar 2006.
Superkramar från Hillevi
Okej mammor, Vilka är Årets Värsta Mammagrejer? Fyll gärna på listan.
Mina egna bidrag:
1. Jag har lämnat Movitz på skötbordet. Jag vet! Dödsstraff! Man får inte får inte får inte!!!
2. Jag skrek ”MEN SKÄRP DIG!” rakt i ansiktet på Elliot när han för hundrade gången väckte Movitz.
3. Jag var nyss ute i snöstormen med Movitz i barnvagnen. Höll inte på att kunna ta mig hem. Fick gå mitt i gata, Bara för att jag är så jävla envis och prompt vill promenera varje dag.
4, Fick ett psykbryt när jag var höggravid och ensam hemma med Elliot. Som blåvägrade att somna om inte pappa kom hem. Pappa var på krogen och när jag försökte ringa var det ingen mottagning på hans jävla mobiltelefon. Då Bröt jag ihop totalt och stortjöt framför stackar Elliot som blev skiträdd.
5. Sa ”oj vad ful den ungen är”, om ett av barnen på första dagis-klassfotot – mitt framför ögonen på Elliot.
6. Fick ett psykbryt på Försäkringskassans telefonsvarare och kastade grejer omkring mig och stod och bankade på ytterdörren som en treåring i trotsåldern. Moget.
7. Elliot går på dagis 30 timmar – och jag tycker att det är skönt. Men det får man väl inte tycka?
8. Vi ligger jävligt risigt till när det gäller tandborstningen…
9. …och AD-dropparna.
10. Jag svär alldeles för mycket inför mina barn.
11. Elliot fick gå till dagis fast han var lite snuvig och hostig – när alla andra ungar hade jullov!!! (Bara en enda dag, men i alla fall…)
Nästa år ska jag bli en bättre mamma! En mycket bättre mamma.
(Efter en idé av barngurun Katerina Janouch. Det är hennes bästa bot mot mammaskuld. Att dela med sig av sin egen. )
Fick du också ett pokerset i julklapp? Grattis. Spela inte bort för mycket, bara. För hur tänker ni, alla spelmissbrukande föräldrar? Hur kan ni förstöra era barns liv? Hur kan ni spela bort deras tillit och kärlek?
Susanne var helt beroende av spelautomater. Hon spelade tills hon fick blåsor på fingrarna. Hon hängde på låset när de öppnade spellokalen. När hon fick lön spelade hon bort alla pengarna samma dag. Hon ljög och smög för sin familj och kunde inte sluta förrän spellokalen stängde eller pengarna var slut. Det handlade om flera tusen kronor. Varje gång. ”Jag har sålt allt. Bilar, mobiltelefoner, kameror och tv-spel. Tack och lov står inte huset på mig, annars hade väl det också strukit med”, berättar hon för P 1:s ”Tendens”.
”Men det är inte pengarna som är värst. Det är den tid jag stulit från mina barn.”
Annette spelade mest på bingo och trav. Hon tog med sig dottern till bingolokalen där dottern fick sitta och se sin mamma spela bort matpengarna, i timme efter timme i den inrökta lokalen. Hon hade inte ens tid att prata med dottern eftersom hon hade så många brickor i gång samtidigt.
Ibland blev dottern utskickad för att köpa John Silver utan filter. Hade hon tur kunde hon få köpa en Hemmets Veckotidning också. Där löste hon barnkorsordet och läste kärleksnovellerna. De timmarna gick lite fortare.
Men oftast hade de inte ens råd med en tidning.
När pengarna tog slut stal Annette frimärken på jobbet, som hon sedan sålde.
Men det var inte förrän hon tog pengar direkt ur kaffekassan som hon fick sparken.
Då tog hon sin dotters sparpengar, länsade hennes bankbok på flera tusen kronor och sålde silverskedarna dottern fått av en släkting, en sked för varje födelsedag.
När dottern upptäckte det gick något sönder inom henne.
Inte för silverskedarnas skull, utan för det stora sveket. För Annette gick spelandet före hennes egen dotter.
Hur gick det då för Susanne och Annette? Jo, Annette var min mamma och hon dog utfattig och ensam. In i det sista spelade hon bingo – det var det enda sociala liv hon hade kvar.
Susanne däremot fick ett ultimatum av sin familj. Hon valde spelet. Först. Men tog sig i kragen och tänkte om när saknaden efter barnen blev för stor. Nu vågar hon inte ens köpa lotter när barnens skolklasser har julfest med insamling.
”Jag vet ju inte vad det sätter igång för process i mig. Och jag vet vad jag har att förlora. Så jag donerar femtio kronor i stället.”
Ansvaret för spelmissbruket måste ligga på den som spelar. Vi som finns runt omkring ska sluta dalta med missbrukare – och börja ställa krav. Det funkar inte att bara ropa på förbud när det gäller spelbolagen i Sverige. Lika lite som det hjälper alkisarna att stänga systembolagen, eller att förbjuda all försäljning av glass och kakor för att hjälpa matmissbrukarna. Människor blir inte lyckliga för att vi tar bort drogerna. Ångesten finns alltid kvar.
Det är den vi måste hjälpa varandra med. Och vi måste se till att det finns tillräckligt många och bra behandlingshem för alla föräldrar som faktiskt tar sitt ansvar och söker hjälp. För barnens skull.
Fadern tittar in till modern som försöker söva två halvsnoriga, övertrötta barn efter tre dagars intensivt julfirande.
”Vill du ha något?”
Modern blinkar trött.
”Ja, tack. Lite lugn och ro, några nätters sömn och barn som gillar att ha på sig vantar.”
”Hej, det var från P1 Morgon.”
”Hej?”
”Ja, vi hade läst en av dina kolumner och tyckte att det var ett intressant ämne och tänkte göra ett inslag om det i morgon bitti och…”
”Du, innan du fortsätter så måste jag säga att jag sitter fast här med en sexveckors bebis och vi har kräksjuka hela familjen, så tyvärr kan jag inte komma i morgon.”
”Nehej. Men om vi skickar en taxi?”
”Nej, du, jag vill inte lämna mina barn när de mår dåligt.”
”Men har du ingen annan som kan ta dem?”
”Nej.”
”Så du är ensam hemma med dem?”
(Ska väl du ta och skita i.)
”Ja.”
”Men om vi gör så att vi skickar en taxi…”
”Nej, du. När det gäller mig själv så kan jag jobba med akut gallstensanfall, men när det gäller mina barn så kompromissar jag inte.”
”Jaha, men nu har vi ju redan bokat in psykologen Malin Alfvén och flera andra och…”
”Ja, jag är ledsen men jag kan inte.”
”Kan vi göra en telefonintervju då? Det tar bara sju minuter.”
(Men ge dig!)
”Nej, du, det funkar nog inte heller för om något av mina barn skulle skrika så skulle jag släppa luren direkt.”
”Har du INGEN som kan ta barnen under tiden?”
”Nej. Du. Jag är ledsen, men som jag sa så vill jag inte kompromissa med mina barn. Inte när de är sjuka.”
”Jag tycker inte att det verkar som en så stor kompromiss med sju minuter.”
”Hörrudu, jag försöker på ett snällt sätt säga att jag inte kan medverka hos er i morgon, men om inte du kan respektera det…”
”Jaha. Då får jag väl göra det. Tack och hej.
”Hej.”
Sedan var jag arg i 45 minuter. Det kändes som om de stal 45 minuter av mitt liv.
”
Eftersom familjen sålt en lägenhet med Svindyra Mäklaren skulle de få en kungsgran som tack. De, och 3500 andra. Fadern fick det tveksamma nöjet att åka till Sveavägen och försöka få med sig åbäket hem.
Redan vid Odenplan började det bli köer. Och när fadern kom fram möttes han av fullkomlig julgranshysteri. Överallt stod psykopattanter och psykopatgubbar och ville veta allt om just sin grans beskaffenheter. Och mäklarna, som till vardags var mycket bättre på att kränga lägenheter än barriga trästammar, slet i sitt anletes svett för att bli av med både korvstoppade granar och kunder så de äntligen fick gå hem och glömma alltihop med hjälp av lite välspetsad glögg.
Fadern tog ett djupt andetag, dubbelparkerade Ford Fiestan, slet åt sig första bästa gran och sprang tillbaka till bilen.
Modern hade tjatat på honom i en vecka att låna takräcke eller åtminstone spännband för att kunna få hem granen. Detta hade inte haft någon som helst effekt.
Nu ringde han modern.
”Nu kör jag hem granen…”
”Vad bra. Hade de spännband?”
”Nej.”
”Nej?”
”Nej, jag fick in den i bilen.”
”SKA DU KÖRA MED GRANEN INNE BILEN!?” utbrast modern.
En Ford Fiesta är knappt större än en fingerborg och…
Men då hade fadern för länge sedan lagt på.
Trots den uppenbara trafikfaran kom fadern hem helskinnad. Med barr i håret.
Vera och hennes pappa var på besök. Vera tittade storögt på den nedbarrade fadern och granen i nätstrumpa. Barnen var lovade att få klä julgranen. I dag. Veras pappa tittade på granen och den ynkliga, lilla julgransfoten.
”Hur fan hade du tänkt få ner den granen i den där?”
Det hade inte fadern tänkt så mycket på. Inte heller på att man kanske skulle hugga av lite med en yxa längst ner. Och var hittar man en yxa så här dags? Det gjorde man inte. Men en välutrustad granne hade en morakniv. Tillsammans med Veras pappa stod fadern i en halvtimme på balkongen i minusgrader och täljde gran medan barnen stod inne i värmen och tryckte näsorna mot rutan.
Modern skakade på huvudet, och bet sig i läppen medan männen försökte få ner julgranen i den lilla lilla foten. Det såg ut ungefär som att trycka ner en elefant i ett par damsandaler, storlek 35.
Det såg inte stabilt ut.
”Det där ser inte stabilt ut”, sa modern.
Fadern blängde på henne.
Samtidigt rasade granen.
”Nej jag tror nog vi måste gå hem nu”, sa Veras pappa och lyfte ut dottern.
När de gått återvände fadern till sitt grandiosa problem. Storebror gäspade. När skulle han få klä den där förbaskade granen egentligen?
Under sammanbiten tystnad, och med hela familjen som publik, fortsatte fadern sina enfaldiga försök att få ner granen i foten. Modern satt tyst och ammade och tittade på. Fadern svettades, trasslade in sig i granen, svor tyst och TRYCKTE till slut ner granen för allt han värd i foten. Han hade nu samma psykopatiska blick som de han hade mött på Sveavägen.
Långsamt släppte han taget om granen, backade ett litet steg, höll andan. Och just som han skulle andas ut och vända sig som i triumf mot modern så såg han i ögonvrån hur granen sakta sakta kom PMot honom.
Och modern såg sin man långsamt, långsamt ta tag i granen, och som i slow motion snurra ett halvt varv med densamma… trassla in sig i granen som Fredhälls svar på Papphammar – och sedan bara lugnt falla MED granen, som vore de två ett förälskat par.
Duns.
Du-duns.
Aj!
I flera sekunder var det tyst. Fadern låg kvar med granen över sig.
”Älskling?”, sa modern försikigt.
”JA, VAD FAN ÄR DET!?”
Då.
Då bröt modern ihop i hysteriska skrattsalvor medan hon såg scenen framför sig. Om och om igen.
Barnet tittade på modern. Och fadern. Och granen. Och på modern igen. Nu kröp hon på golvet ock kippade efter luft.
”Det är ingen fara, mamma skrattar bara”, sa fadern. Som fortfarande låg under granen.
Modern krälade fram till sin man. Det liknade en scen ur någon skyttegrav.
”Hahahaha!” frustade hon.
Fadern suckade. Det skulle bli en lång kväll. Och i morgon var det han som köpte en stor julgransfot. I gjutjärn.
Vilken lättnad. Det ser ut som om vi slipper operation på lille Movitz. Neufrologerna och urologerna (tänk vad man lär sig) sa att förstoringen av njuren och urinvägarna var närmast bagatellartad,
Hahaha.
Läkare är skojiga typer
Anyoldway så ska vi på nya undersökningar i januari. Bland annat ska de föra upp en kateter med kontrastvätska och samtidigt göra en så kallad reflux (man sprutar upp det bakvägen för att se om bakterier kan ta samma väg). Svider nog lite.
Sedan ska han gå på penicillin åtminstone fram till i sommar då man ska göra nya ultraljud och undersökningar.
Så det ser riktigt lovande ut.
År det någon som har erfaremheter från dylika undersökningar så hör gärna av er!
Se här listan över 15 symptom på bloggberoende:
Du ringer till jobbet och sjukanmäler dig för att du vill vara hemma och blogga.
Du ägnar minst fyra timmar om dagen åt att blogga själv och att läsa och kommentera andra bloggar.
Du kollar ideligen om du fått nya kommentarer.
Du kommenterar på din egen blogg som ?anonymous?.
Du bloggar på jobbet också, när du tror att ingen ser.
Du uppmanar vänner och bekanta att läsa din blogg i stället för att ta direkt kontakt.
Du lägger ut tio poster om dygnet på din blogg.
Du vaknar mitt i natten och funderar ut en ny text till bloggen.
Du har alltid en anteckningsbok tillgänglig för att skriva upp nya bloggidéer.
Du kommenterar andras bloggar bara i förhoppningen om att de ska kolla din.
Du betvivlar starkt att det där räkneverket du installerat fungerar som det ska.
Du pratar om bloggning med alla människor, oavsett om de delar ditt intresse eller ej.
Du betraktar folk som säger ?blogg? Vad är det?? som idioter.
Du är uppriktigt avundsjuk på bloggare som får mycket fler läsarkommentarer än du.
Du gör en lista på symptom som karakteriserar en blogoholic.
(Tack Klimakteriehäxan!)
”Var inte bussig! Det är så lätt att tänka att ”jag är i alla fall hemma och ammar, då kan jag lika gärna gå upp på nätterna och göra det och det och det…”. Men kräv milimeterrättvisa med en gång! Det krävs så himla många jättejobbiga gräl för att få ordning på det där i efterhand.”
(Martina Haags råd till blivande mammor)
”Ofattbart
Ja just det: ofattbart.
Det är precis vad det är. Varken mer eller mindre.
En man i sisådär 40-årsåldern (svårt att bedöma under mössan) cyklade mitt i centrala Stockholm sent i eftermiddags.
Vi befann oss på en mörk gata, han och jag.
Samt hans lilla unge i barnsadel på pakethållaren.
Vintermörker råder på våra breddgrader, gatlampornas sken äts upp av asfalten.
Hade cykeln något ljus, fram eller bak? Icke.
Fanns det då inte åtminstone reflexer? Icke.
Hade cyklisten eller hans lilla passagerare hjälm? Icke.
Ska sådana människor över huvud taget få ha barn?
Jag bara undrar.”
(Ur Klimakteriehäxans blogg)
