{ 0 kommentarer }
Elliot tittar på På spåret.
”Mamma, känner vi någon någon annanstans?”
”Hur menar du då?”
”I ett annat land.”
”Jaa, vi känner många.”
”Kan vi inte ringa dem och fråga om det är natt eller dag?”
{ 0 kommentarer }
Elliot försöker väcka Movitz.
”Nej, jag går upp när väckarklockan ringer, för då får jag ont i öronen.”
”Men klockan ringer inte på lördagar.”
”Varför?”
”För då ska vi ha sovmorgon och sova länge.”
Movitz springer ut i sovrummet och skriker i mitt öra:
”MAMMA, MAMMA, VAKNA, ELLIOT SÄGER ATT KLOCKAN INTE RINGER PÅ LÖRDAGAR!”
{ 0 kommentarer }
Här är dagens krönika i Metro.
Om mitt kursnörderi och glädjen i att få lära sig något nytt.
Alldeles gratis. Och på bara en kvar.
Vilken är den bästa kurs som du har gått i? Och vad är den knasigaste kursen du har hittat i en kurskatalog?
Läs gärna kolumnen och kommentera.
{ 4 kommentarer }
När Anna Lindh mördades 2003 gick jag runt med en barnvagn i Stockholm och skrev i minnesböcker och grät. Som skör, nybliven mamma var det obegripligt att hon, denna supermamma, skulle ryckas bort så plötsligt. Jag undrade mycket över hennes barn, om någon tog hand om dem ordentligt. Om någon kramade dem, fanns där. Om de ens förstod vad som hade hänt.
Det får jag förmodligen aldrig veta.
Nu har det gått sex år och minnena bleknar en aning. Mina barn har blivit tre, hennes barn har blivit större. Livet går vidare, trots allt.
Men vad var det som hände egentligen? Vem var Anna? Hon var älskad av så många, men visste vi egentligen vem hon var?
Kvinnan som var med Anna Lindh den där förfärliga morddagen, även kallad ”väninnan” i media, heter Eva Franchell. Hennes bok ”Väninnan – rapport från Rosenbad” är en fängslande och gripande historia om Anna Lindh, mordet och livet i maktens korridorer.
Även om man aldrig har varit intresserad av det politiska spelet förut, så blir man det nu. Och man får en helt ny – och rätt avslöjande – bild av Mona, Göran, Per och resten av gänget.
Först läste jag bara å yrkets vägnar, herregud, det är ju valår. Men sedan blev jag fast, som människa. Eva Franchells ord fastnar i hjärtat och stannar kvar där.
Jag slukade boken på två dagar. Det kommer ni också att göra. Läs den.
{ 1 kommentar }
Jag är rätt trött på vintern. Jag har ont i hela kroppen, mest i höger axel och vänster öra och allt är kylans fel. Men jag ska inte klaga.
”Det kunde alltid vara värre.”
Sådär säger jag till min granne och jag vet inte ens varför jag säger så. Tänk om de har det skitjobbigt. Det kan ju inte jag veta. Varför måste jag då vara så himla hurtig jämt?
Men jag tänker ju så. Att jag är så himla tacksam för att den där knölen i bröstet som jag kände för några månader sedan inte var något farligt. Har jag berättat om den förresten?
Nej, det vågade jag nog inte.
För när det verkligen bränner till. Då vågar man inte skriva om det på bloggen. Inte då, när man ligger vaken på natten och känner knölen och gråter alldeles förtvivlat för en trebarnsmamma får verkligen inte dö. Hur ska det gå för barnen då? Så ligger man och tänker, men i bloggen är det tyst.
Det är som en besvärjelse. Om man skriver om det kan det bli verkligt. Då kan bara det, själva skrivandet, bli farligt.
Jag vet att många andra kvinnliga bloggare gör likadant. Alla tror att vi lämnar ut oss och våra barn så totalt. Men det gör vi ju inte. Självklart inte. Vi bjuder in er läsare till en liten del av vår vardag. Om vi känner att vi har kommit till någon klok insikt, så skriver vi ner det. För att andra kanske också ska få samma aha-upplevelse.
Som det här: Att vi måste vara rädda om livet.
Det är ingen självklarhet att kunna kliva upp varje morgon till en familj som är intakt. Barn som är friska och glada. En man som lever och har hela hjärnan i behåll. Frånvaron av ångest – vet ni hur skönt det är att bara vakna och inte känna ångest?
Ja, kanske en del av er. Det tror jag. Det hoppas jag.
Sedan jag träffade Gunnar så har mitt liv varit ett vandrande himmelrike.
Och när jag skriver det blir jag så varm i hjärtat att jag får tårar i ögonen. Men jag tar ingenting för givet. Inte Gunnar, inte barnen och inte själva livet.
”Everything is a gift from the Universe”, som Precious säger i filmen med samma namn.
Se gärna filmen. Den är drabbande. Och oerhört välgjord. Efteråt kommer ni också att gå ut till grannen och säga ”det kunde alltid vara värre”.
Jag lovar.
{ 1 kommentar }
Först tog de till väktare och slängde ut de hemlösa från trapphusen, när de kom in för att värma sig i vinterkylan. Sedan insåg de att det var omänskligt.
På sittande möte bestämde sig HSB i Lund för att öppna en gammal bingolokal för de hemlösa. De sa ”säg till era kompisar att ni får komma in och värma er här”.
”Vi hade aldrig kunnat ana att behovet var så stort”, sa den ansvariga Ann Irebo på HSB i P4 Extra.
De hemlösa har bara kunnat vara 30 i taget i lokalen, men hjälper varandra och ordnar så de turas om att komma in och få en värmande kopp kaffe och lite vila.
”Det är helt fantastiskt att se. De är euforiska. Om vi ger dem värme så får vi värme tillbaka, sa Ann Irebo.”
{ 0 kommentarer }
Maria är dagens hjälte. Jag önskar att fler var som hon.
Vi måste våga lägga oss i och ingripa. Långt innan det urartar så här. Som Olof Risberg på Rädda barnen säger:
”Att bli slagen framför ögonen på främlingar är traumatiskt för ett barn. Det är oerhört smärtsamt. Dels är det kränkningen, dels är det skammen inför de andra runt omkring. Sen är det förvåningen över att ingen gör något.”
Gör något.
Gör alltid något.
Det är bättre att vilja väl och göra fel än att inte göra något.
{ 1 kommentar }
Jag är hemma och har myslördag med Movitz medan resten av gänget är och pysslar.
”Mamma, jag älskar bara två saker. Jag älskar dig och du älskar mig. Du älskar Lykke och pappa älskar Elliot. Och du älskar pappa och pappa älskar mig. Och alla älskar oss själva. Bara två saker. Jag gillar två saker.”
{ 1 kommentar }
